Tänkt så otroligt mycket på E senaste dygnet. Var är han, vad gör han, hur mår han? Är han lycklig? Samtidigt så vet jag att om han frågade mig samma frågor, så skulle jag aldrig svara. Han slutade ha rätt till mina svar för länge sedan. Så väldigt länge sedan. Samtidigt så är skillnaden mellan oss stor. Jag har aldrig gjort annat än att älska honom. Helhjärtat, fullkomligt, hjärtslitande mycket. Med varje andetag jag hade i mig, allt jag var, och hela min existens. Gud, vad jag älskade den mannen.
Jag älskade honom så mycket att jag tror att det vi hade var kärlek, även fast jag innerst inne vet att kärlek nog är något annat. Men hela min uppfattning, och förståelse av vad kärlek är, är baserat på vilka vi var och vad vi hade. Vad vi inte var. Vad vi inte hade. Intellektuellt så vet jag att det inte är så det ska vara, men känslomässigt så känner jag inte till något annat. Kan inte föreställa mig, att det skulle kunna vara något mer, eller mindre. Du älskade aldrig mig, du älskade det i mig, som älskade dig.
Jag kan inte älska någon som älskar mig. För det överenstämmer inte med vad jag tror att kärlek ska vara, för mig. Jag har försökt, men jag kan inte. Hur ska jag kunna älska någon som är dum nog att älska någon som mig? Hela jag är bara ärr och bitar som saknas. Varför skulle någon vilja ha det? Alltså på riktigt, vilja ha det. Inte för stunden, inte fysiskt, inte ytligt, inte tidvis. Och jag skulle aldrig våga älska någon som älskar mig heller, inte bara av rädsla för tristessen, för vardagen, för att man ta varandra för givet, vaknar upp och inte ens minns varför man älskade personen från första början, utan för att man kan göra illa en sådan person.
De kan skära sig på de vassa kanterna, göra illa sig på bitarna de mot bättre vetande försöker plocka upp. Jag har gjort illa människor förut (förlåt, förlåt, förlåt för ditt huvud i väggen, sparkar och slag, min kniv mot din hals) och jag vill aldrig vara den personen igen. Den kvävde det lilla mänskliga som är kvar av mig, skrämde mig och gjorde mig till ett innehållslöst skal. Bekräftade all den ondska jag är så rädd för. Fan jag vet inte ens vad jag säger längre. Vad jag skriver. Antingen älskar de den jag verkligen är, och då kan jag inte respektera dem, eller så älskar de vad de vill att jag ska vara, och då är det inte på riktigt. Eller så älskar man inte alls. Någonsin. Aldrig mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar