Nyår, och jag önskar mig ett nytt hjärta.

Mina finaste.

Kom hem för en halvtimme sedan, nu sitter jag här i en gyllene silkesmorgonrock och dricker coca cola för att försöka skaffa energi inför kvällen. Sov nästintill ingenting i natt, och kan aldrig äta när jag reser, så huvudvärken och illamåendet är ett jobbigt faktum. Men jag har lagt min flaska Taittinger på kylning, tappat upp ett bad som luktar vanilj, lagt fram min blekblå chiffongklänning (insett att jag använt samma färg, fast i olika tappningar senaste tre åren, av någon konstig anledning känns den väldigt nyår, och jag ser brun ut i den, vilket kan behövas när man egentligen är vinterblek) och jag har hängt upp min nya mörkblå korta kavaj med svart smokingkrage. Jag ska måla naglarna ljusa, föna håret med alla världens produkter, sminka mig långsamt, sätta på enstaka små lösfransar, damma av partyklackarna, och inviga en av julklappsparfymerna. Kommer köra två nya dofter nästa år, vilket känns passande, tidigare år har jag använt J'adore som dagdoft och Addict (båda från Dior), haft någon halvårsflirt med en Armani parfym, och nu kommer jag alltså dofta D&G the one rose på dagarna, och Flowerbomb av Viktor&Rolf alla dessa ändlösa nätter.

Så vad är planen för ikväll då? Har stressat med att styra upp allt från Tyskland, så för en gångs skull har jag inte alls full koll på saker och ting. Ska åka förbi Ida och hämta upp min biljett för senare, och sedan trerättersmiddag hos Friday på söder, följt av klubb på södra teatern. För första gången någonsin så kommer nyår spenderas utan någon av de jag älskar mest, och kanske är det lika bra. Längtar dock mest efter stunden då jag får kasta mig in i en taxi, vingla sista biten till porten i skor som jag svär över, och sova i min älskade säng. Imorgon vill jag vara lagom bakis, spendera hela dagen i soffan, och äta middag med familjen kvällstid. Ska även uppdatera er om vad jag gjort senaste tiden, och hur jag mått. Bara för att ni är ni liksom. Jag tittade mest in nu för att säga att jag lever, och önska er en fantastisk nyårsafton. Inga i världen förtjänar det mer.

Hud och Musik AB.

Musikern är en sån som gillar att ha hatt på sig. Han är en nervös och rastlös själ som man inte får hålla för hårt, och som bara låter sitt fjärilsinne landa om det är på någons hud. Som spelar pianostycken på min arm eller min rygg, sitter och läser Tranströmer i min säng, och reciterar dikter för mig när jag ska sova. Som mumlar och gör små nöjda läten mellan kyssarna. Som blir nervös när jag skrattar hela tiden, spelar för en stor publik med lätthet, men tar taxi överallt för att han har torgskräck, och som är otroligt rädd för att dö.

- Jag är inte så bra på det där med dagsljus, säger jag när han ber mig att stanna för tolfte gången.
- Jag kan dra ned alla persiennerna, i alla rum, och tända massor med ljus imorgon, och så kan vi låtsas att det är kväll hela dagen, säger han då, allvarligt lekfull.

Och just därför, så kysser jag honom fast jag inte borde, och låter honom landa lite på min hud, i alla fall för en liten stund.

älskling när jag skrev historien om oss så slutade det inte såhär.

Älskade.

Matlagningen igår gick bra, överträffade mig själv med kalkonen i år och åt tills jag blev yr. Är ganska yr i skrivande stund också, blev alldeles för många glas cava igår kväll med flickorna på Ginko (sista minuten beslut baserat på den tidigare nämnda hjärtkrampen). Sprang på någon från förut och är utomordentligt nöjd över att jag inte drog med honom hem, trots att han tjatade om det. Musikern kom dock hit, och det är jag ännu mer nöjd över, för han gör mig liksom lugn med sitt tysta sätt, som lyckas vara kravlöst och kärleksfullt på samma gång. Behöver närhet som känns som kärlek även om det inte är det. Stress-packar och vet knappt vad jag slängt ned i väskan utom fyra böcker. Men man behöver ju egentligen inte något annat här i livet. Så nu åker jag alltså till huset som ligger där alperna mynnar ut, med vinfält utanför fönstret, en brasa och en flygel i vardagsrummet. Intalar mig själv att jag ska försöka skriva när jag är där men tror inte det kommer gå. Är så tomt inuti. N har aldrig någonsin känts så långt borta som han gör nu, för nu för tiden låtsas vi inte ens att det kommer gå bra, eller att vi fortfarande tillhör varandras liv. Vi bara är på var sin sida av den här förbannade staden, och det hade lika gärna kunnat vara på andra sidan jorden, för min saknad ändrar ingenting, och min säng doftar som någon annan, och nu åker jag iväg ett tag och när jag kommer tillbaka är det nyår, och då kommer ännu en del av mitt hjärta, av livet, sluta vara hans, och bli ännu ett minne som borde varit vårat.

när allt jag ville ha till jul var dig.

Åh mina älskade. Jag önskar att jag kunde säga att jag har en fantastisk jul, för det borde jag ha, äter all den där maten och får finaste paketen (dyra parfymer, fantastiska böcker, smink och kulturarvskortet för 2012, underbara doftljus osv) men hjärtat är så förkrossande tomt. Och när jag säger att jag saknar honom så otroligt mycket så säger han inte samma sak tillbaka. Jag känner så mycket kärlek för alla vackra människor som är en del av mitt liv. Jag trodde bara att saker och ting skulle vara annorlunda i år. Att vi skulle vara varandras och att jag skulle känna kärlek i varje andetag istället för sorg. Vaknade upp igår med de förbannade hjärtkramperna, den svåra sorten som gör att jag knappt kan stå upp. Och de förföljer mig idag också.

Just nu har jag botten till min chocolate fudge cake i ugnen, pajskalet till min pecan pie som står och svalnar, likaså dess fyllning. Snart byter de plats och jag ska göra själva fudgen till den förstnämnda. Sitter filmiskt och äter smet i skrivande stund (eller ja, ni förstår vad jag menar.) Sedan ska jag hem till föräldrarna med dessa två efterrätter, samt min sweet potatoe pie som jag gjorde i fredags, och göra rent kalkonen, tillaga fyllningen. Klappa in i salt, peppar, och timjan. Skala potatis och brysselkål. Koka, steka, ösa, hacka. Göra sås. Och så vidare. Jag gör det utan glädje i år, snarare maniskt, med en stark längtan efter att få ta ännu mer tabletter och sova bort allt. Tack gode gud för tyskland i mellandagarna. Sedan behöver jag bara ta mig igenom nyår och så är man klar för i år. Hur man nu ska få hjärtat att förstå att det är 2012 och att det verkligen är över, över, över.

Men jag hoppas, med hela mitt brustna lilla hjärta, att ni har haft en fin jul. All kärlek till er.

när varje minut är ett halvt liv utan dig.

Nyss hemkommen från musikern. Han är så konstig. Svår att prata med, allvarlig och distanserad. Vi lagar laxpasta, för han är såklart "vegetarian", dricker vitt och försöker samtala. Vi tänder ljus i hans fina, konstnärliga lägenhet i Vasastan, där trägolven knarrar och det är högt i tak, tittar på film och håller varandra i handen. Sedan sätter han sig vid sitt piano. Han spelar så vackert, den svårförstådda, tysta och känsliga unge mannen, och jag ligger där på soffan, tittar på de dansande ljusmönstren i taket från bilarna på gatan utanför, och lyssnar på sånger som får tiden att stanna. Sedan försöker vi prata igen, med fingrar som snuddar försiktigt mot varandra, och jag vet, jag vet, att han är en sådan där person som man inte kan komma nära, om man inte lägger sig så tätt intill det bara går. Så efter mycket om och men (bokstavligt talat) så gör jag just det, och han har sin hand om min nacke och i mitt hår, vi kysser varandras hud, och han landar äntligen. Sedan pratar vi om musik, fnittrar, småsjunger, och gör upp en plan för att ta över världen. Jag tar allt det fina jag kan, och han ligger och småsover, men tvingar upp ögonlocken, fortsätter forma läpparna till kyssar, och föra sin hand till en smekning, för att jag inte ska gå, och stanna lite, lite till.

Och nej, det gör mig inte mindre N's, men det gör mig lite mer min egen. Det enda som får hjärtat att skava lite på vägen hem, är att jag någonstans ändå vet det här bara är en kväll av många, med en kille av flera, och att en dag så kommer vi inte finnas kvar alls. Och det gör mig ledsen, arg och rädd. Vi glider bort, och faller isär, bit för bit, vare sig jag vill eller inte. Det finns verkligen ingenting jag kan göra åt det. Livet kommer ta mig ifrån oss, fast det enda jag ville vara att leva med honom.

jag vet att du behöver mig, men jag behöver mer än det.

Mötte alltså upp Minnie för ett glas vin på Rival, som blev till några glas cava (älskar vardagsmousserande), och som sedan blev till gratis-shots gjorda på 1 cl fireball, 5 cl cava, och bladguld (älskar söta bartenders). När hungern tog över vid halv elva rörde vi oss till stammisstället, och lyckades efter lite tjat på vännerna i köket, få i oss våran favoritgulasch som vi alltid blir så sugna på när det är kallt ute (resten av året är det moules som vi suktar efter på kvällarna) och världens godaste bröd, samt en tapenade på gröna oliver och fetaost som kan få olivhatare att slicka bort det sista ur skålen. Sedan drack vi Pol Roger för summan av vad en öl kostar, skvallrade om pojkar, och pratade med en och annan sådan också.

Vid ett när jag trippade hemåt, ringde såklart N, och så gråter man ännu mer och jag förklarar att jag kan inte, kan inte, kan inte vara den personen längre. Att hur mycket jag än vill, och hur mycket han än behöver mig, så kan jag inte göra det här, när han inte finns där för mig. Och man frågar sorgset, varför det aldrig är någon som kämpar för mig? Jag känner hur du försvinner, hur jag förlorar dig, säger han. Ja, så är det, svarar jag, lite mer varje dag, så förlorar du mig.

Så nu har Kameliaflickan sovit alldeles för länge, gjort sig i ordning löjligt långsamt, och ska äntligen ta sig ut för alla dessa julbestyr. Fick litteraturlistan inför nästa kurs också, och mitt hjärta tog ett litet skutt sådär som tanken på böcker alltid får det att göra, och jag vill helst gå ut och köpa ett dussin nya titlar, men någon måtta på mina utgifter får det faktiskt vara just nu. Ha en fin dan-före-dan-före-dan. Det ska jag försöka ha.

att ta en dag i taget.

Listan på allt man ska köpa, göra, laga, vara, hämta och fixa är just nu väldigt lång, för alla. Jag tänker dock skjuta upp allt minst en dag till med att dra till Rival för ett glas vitt med Minnie. Imorgon ska jag hämta en massa paket, och laga minst en av efterrätterna till på söndag, checka av inköpslistan, samt försöka få in musikern någonstans också. På fredag är det mormor, sista julshoppingen/en runda i stan, följt av tvätt hela kvällen. Lördag är jul hos mormor, och ännu mer matlagning. Söndag är the big turkey-day, och då syftar jag på the fjäderfä och inte landet. Det innebär ungefär 8 timmars matlagning, följt av familjemiddag och allmän trötthet. Dagen efter det så är det up and away, packar en liten väska och åker iväg till sydtyskland, hemma igen nyår, vilket är stress hem från flyget, lägga champagnen på kylning, snabb vila och göra sig fin. Och varför tråkar jag ut er med alla dessa detaljer?

För att allt fixande, och åkande och all stress, kanske gör att jag inte hör av mig till N och bönar och ber om att få vara en liten, obetydlig del av hans liv, och kanske, kanske, vaknar jag upp den första januari och inser att det är 2012, ett helt nytt år, och en ärlig chans att börja om utan honom.

i en annan sång om oss, fanns det inget kvar.

Igår hade jag ett otroligt jobbigt samtal med N. Som kändes mycket mer än det egentliga avslutet. Som gjorde att jag inte alls förstod hur jag skulle kunna ta mig upp ur sängen, gå till jobbet och möta världen. Som gör att jag bara vill sova tills det inte känns svårt längre. Men det går ju inte. Istället panikmessar jag en vän, jobbar, och möter sedan upp Julina för té och ciabattas med mozzarella, tomater och prosciotto till middag. Pratar och har nära till tårarna. För att annars så kommer man åka hem och gå sönder ännu mer.

Imorgon jobbar jag, och sedan är jag ledig i två veckor. Behöver det verkligen just nu. I övrigt så spenderar jag alldeles för mycket pengar, köper massvis med nytt smink från Make up Store, vackra ringar, kläder och böcker. Imorgon ska jag klippa mig igen, fast det var knappt en månad sedan jag var där. Försöker febrilt och desperat att älska mig själv, fast det är så, så svårt när den man vill ge sitt hjärta till, säger nej, det var inte alls det jag önskade mig i julklapp.

Så jag köper sånt som ska göra mig fin utanpå, fast jag känner mig så trasig inuti, och jag tar långa bad, för att ensamheten är alldeles för kall, och sedan ligger jag i min stora säng, med handen på hjärtat, i försök att få det att slå jämna slag, men det verkar ha glömt bort hur man gör. Och när jag gråter i sömnen, för det är bara då jag gråter på riktigt, så mumlar jag oroligt att jag aldrig kommer vara bra nog, frågar mig själv hur jag kunde vara dum nog att tro på att jag faktiskt skulle få vara så lycklig, och viskar att det aldrig någonsin kommer bli vi igen, aldrig, aldrig mer.

drömmar som inte blir sanna.

N: Är du upptagen? Får jag ringa?
K: Ja, det är jag, och nej det får du inte. Varför frågar du det hela tiden?
N: Det vet du väl?
K: För att du vill höra min röst och prata med mig. Och för att du tror att jag kanske kommer att ändra mig och säga att du får ringa. Men det kommer jag inte göra. Jag behöver komma över dig. Jag hör av mig kvällarna då det är svårare att göra det. Men du får inte höra av dig till mig. Jag blir bara ledsen.
N: Du har rätt. Tror jag.

"kanske var det sättet som han sjöng den, du nynnar den i sömnen, och jag önskar att jag skrev den"

Jag och Angelica julhandlade ju lite igår. Nu har jag bara ett paket kvar till mormor, och sedan är jag alles klar för i år. Vi hittade inget mysigt fik, så vi åkte hit istället, tände ljus, åt pepparkakor och drack kannor med grönt té. Samt planerade hur jag ska göra med musiken. På kvällen åkte jag in till Söder och tog ännu en kopp té med en väldigt trött och rastlös musiker, vi promenerade runt i vinterkylan, och mitt hår fylldes med snöflingor. Sedan kollade vi in hans studio som ligger precis vid Götgatan. Där, under mark, i ett rum där tiden står stilla, så lade jag mig på golvet bland alla kuddar, satte hans hatt på huvudet och lyssnade medans han sjöng lite av sitt material för mig, med fingrarna sakta spelande på gitarren. Och det var bland det mest fantastiska någonsin. Han skriver också på svenska, poetiska vackra rader som verkligen känns, med en röst som menar varje ord.

- Hade jag kunnat bli kär, så hade jag förälskat mig i dig nu, säger jag när han sjungit klart, och han rycker på axlarna, nästan lite generat.
- Det var en fin rad. Får jag ta den? Eller är den redan din? Frågar han efter en stunds tystnad bland kuddarna.
- Klart du får, skrattar jag.
- Läs något, säger han. Du som skriver, läs något för mig.
- Du kan få höra en sång istället, säger jag, och när jag är klar så reser han sig upp. Vandrar fram och tillbaka i rummet, innan han tillslut ser på mig.
- Men asså jävlar, säger han och jag skrattar igen.
- Nej, men på riktigt, jag har hört så många tjejer sjunga, och det där var... fan vad bra den var, låten, din röst, alltihop. Jag känner mig helt... ja, hade jag kunnat bli kär då hade jag fan friat nu, säger han och ser på mig, allvarligt blåa ögon.
- Verkligen? På riktigt A? Frågar jag.
- Men ja! Jag är på riktigt helt förvirrad just nu, som om jag inte riktigt förstått än hur bra du är.
- Tack, verkligen, mumlar jag och känner hur bröstkorgen fylls med mer glädje än på länge.
- Du måste göra en duett med mig! Du måste skriva med mig, eller nej, fan, du får ta alla mina låtar, allihop, dom är dina nu! Säger han och faller ned bredvid mig bland kuddarna igen.
- Knäppis.
- Jag får på riktigt lust att typ ge dig en vers i allt jag någonsin skrivit, säger han, lite halvt för sig själv.

Och sedan låter vi timmarna gå på det där golvet, och vi pratar om musik, livet, konst och skapande, och lär känna varandra. Han tittar knappt på mig, och kysser mig inte alls, men han berör mig ändå, med sin frånvarande blick, sin fundersamma tystnad, och sina vackra, vackra ord. Och det känns så fantastiskt att hitta någon sådan i den här staden, för även om jag är förälskad i N, så är ord min största kärlek i livet.

du vet den där känslan jag har, när jag vaknar mitt i natten och ser dig där? den vill jag ha varje dag, var du än är.

Sms-konversation, som ledde till tidigare nämnda samtal.

N: Jag kan inte låta bli att tänka på dig...
K: You're the one that I want - Julia and Angus Stone.

N: Jag försökte ringa nyss.
K: Jo, jag vet.
N: Förlåt, jag glömde bort att du inte vill att jag ska ringa.
K: Vad vill du att jag ska göra? På riktigt. Och säg inte att jag ska dejta andra eller göra vad jag vill.

N: Kan jag ringa dig?
K: Nej.
N: Kan du ringa mig?
K: Nej.
N: Är du upptagen?
K: Ja.
N: Jag förstår, tror jag...
K: Vad förstår du, älskade N?
N: Att du är "upptagen".
K: Haha, ok.
N: Ok...

K: När går du och lägger dig?
N: Om en timme. Kan du ringa mig då?
K: Tror inte det, får se.
N: Ok.
K: Varför ska jag ringa?
N: För.
N: Att.
K: Det är inte ett riktigt svar.

N: För att jag saknar din röst.
N: För att jag vill säga godnatt innan jag går och lägger mig.
N: För att du är K.
K: Jag är bara ännu en tjej du dejtat som det inte fungerat med.
N: Är du?
K: Ja. På papper.
N: Du är mer än så.
K: Vad fan är jag då? Är det någon som ens vet vad du verkligen känner för mig? Nej, precis.

N: Du är den som jag tänker på mest, den som jag lyssnar till mest, och den som jag vill kyssa bakom örat. Du är den jag vill berätta saker till, den som jag vill gå långa promenader filosoferandes med och kyssa. Du är den som tycker om mig för den jag är, den som vill gå framåt fast det är svårt, och den som vill att vi andas. Jag blundar, ser oss andas varandra, ser hur vi förbättrar varandra och andra, och hur vi förverkligar våra drömmar. Det är bara en glimt, jag vet, men jag tycker den är fin och jag önskade att jag vågade berätta den för alla. Men tänk om den misslyckas och inte är sann? Då sviker jag alla i min omgivning, och dig. Då är det lättare att tycka synd om mig själv och låtsas som att ödet löser hela mitt liv åt mig.



Och då, då ringer man upp fast man inte borde.

jag kommer inte ihåg hur du doftar, eller hur dina händer känns, bara minnet av trygghet.

Helgen har varit relativt händelselös mina kära. Fredagen bjöd på rödvin och tjejsnack i Gamla stan, innan vi snubblade in på stammisbaren vid tolv. Väl där satt vi uppflugna i köket med ännu en flaska vino, hade allsång och väntade på att folk skulle gå. Sedan körde vi after hours i baren och jag kom hem vid fem på morgonen. Större delen av kvällen spenderades dock, sittandes själv i mörkret i restaurangdelen, med N på telefon, och ett hjärta fyllt av ord, även känt som drucket svammel. Men mycket blev sagt i alla fall.

Nu tänkte jag bege mig iväg för att försöka handla lite julklappar, och uträtta lite ärenden, samt ta en kopp té med Angelica för att prata om mina män, och hennes flickor. Min familj begav sig till Ikea för att handla diverse saker åt mig, jag utsätter mig nämligen inte för ikea, på en söndag, en vecka innan jul. Sedan måste jag planera upp veckan som kommer, när jag ska ha tid att handla mat, och när jag ska börja laga mat. Brukar försöka hinna med sweetpotatoe-pajen, pecan-pajen, och min chocolate fudge cake innan den 25, så att jag "bara" kan fokusera på kalkonen, fyllningen, såsen och alla dessa andra tillbehör när den dagen kommer. Vet inte varför jag frivilligt utsätter mig för det här varje år, men nu kan jag liksom inte sluta, är alldeles för förtjust i traditioner, och allra helst då sådana man hittat på själv.

att leva för sig själv.

Hej mina älskade!

Jag sitter här vid mitt skrivbord, som egentligen är ett matbord, men min ena psykolog (den underbart allvarliga som aldrig ler, som har pondus som fan och ser rakt igenom mig) sade att jag måste leva mitt liv för mig, och skapa ett liv utefter den jag är ("Nu förstår jag inte riktigt K, är du en person som skriver, eller inte?" sade hon och såg frågandes på mig när jag förklarade att jag inte har en ordentlig arbetsplats) så jag plockade bort tre stolar som nu fungerar som någon sorts sidobord för böcker, porslinsfåglar och ljus, och så sitter jag här. På den fjärde stolen har jag lagt en gammalvit kudde med guldmönster, och hängt en ljusgrön filt som min mormor vävt över ryggstödet. Med en arbetslampa (måste införskaffa något vacker Lisbeth Dahl-aktigt istället), senaste numret av Elle Interiör, en underbar spegelbricka med ljus, och en hög böcker om symboler. Ibland med en kopp té, eller som nu, med A Fine Frenzy i högtalarna, läsandes Nio till fem-bloggen, med kvällens middag och julmust. Sanningen är att jag äter middag här oftare nu än tidigare, då gjorde jag det bara när jag hade folk över.

Jag fick mvg på kursen också, så igår belönade jag mig själv med ett halsband från Pilgrim, två klänningar och ännu mer tjocka knästrumpor, tänkte sy dit en spetsvolang på ena paret, och med dom kan jag fortsätta gå i klänning och strumpbyxor när kylan kommer på riktigt. Idag har jag varit hos lilla mormor, julstökat och ätit god mat, precis som varje fredag. När jag skulle gå försökte hon dock få mig att ta en 80x410 cm stor matta i mörkblått och mörkgrönt, och även om jag älskar sånt som hon gjort, så såg jag skräckslagen ut inför tanken på färg, och så mörka färger därtill, i mitt vita lilla hem.

I julklapp önskar jag mig sånt där som jag vill ha eller tänker att jag ska köpa, men som av någon anledning liksom inte blir av:

- parfym
- sängkläder i mörkgrått
-  nya årskort till Fotografiska och Nationalmuseum
- locktång
- klassiska filmer från 40, 50, 60 talet.
- nya madrasser till mitt rum i Tyskland
- mjuka tofflor i hög modell

Och nu, nu tänkte jag hälla upp lite whiskey (måste införskaffa några vackra tumbler-glas), sminka mig, sätta upp håret i någon söt frisyr som andas lite 50-tal, ta på mig den där nya mörkblåa historien som gör mig lycklig, måla läpparna röda och bättra på med någon Dior parfym. Sedan tänker jag träffa upp en vän eller två för en drink eller ett glas cava. Lite så tänker jag.

Ha en trevlig kväll nu, finaste ni, så hörs vi med all säkerhet imorgon!

finns det ingen som vet hur man håller i ett hjärta?

K: ...
N: Vad betyder det?
K: Jag vet inte. Vad betyder saknad? Nej, precis. Ingenting längre.
N: Är det så? Jag tänker mycket på dig. Jag vet inte vad det betyder. Kanske inget...
K: Jag vet inte vad jag ska säga längre. Den jag ville ha, valde att inte vara med mig, när han kunde valt ett liv med mig. Och det betyder allt, för mig.

Tiden går så fort, och ändå händer det ingenting. Min dejt avbokade imorgon, och en del av mig andas mest lättat ut, för om sanningen ska fram så vet jag verkligen inte om mitt hjärta orkar, eller vem jag är, i det sammanhanget. Så jag skjuter gärna upp det ett tag till, och kanske rinner just det här ut i sanden, och så blir det någon annan istället. Och det känns helt okej. Jag och N gjorde slut för mindre än tre veckor sedan, så jag borde verkligen inte stressa fram dejtandet. Men man gör ju det ändå, för att bli distraherad, och så att den där rastlösheten i kroppen, som egentligen är just saknad, inte ska bli lika oroligt utmattande och tydlig. Mina vänner uppmuntrar mig att bara gå ut och träffa folk, att inte tänka så mycket. Men det är ju inte jag.

Jag är äntligen klar med allt skolarbete, en lektion imorgon och sedan slipper jag tänka skola på ett tag, har ledigt i mellandagarna och åker till huset i Sydtyskland. För att sova, läsa, skriva. Läka lite till. Det vanliga alltså. Jag skrev klart en ny låt igår, så helt hopplöst är inte livet. Och med julveckan så kommer en hel massa shopping, paketinslagning och matlagning. Bara jakten på syltade tranbär och en lagom stor kalkon, kommer sysselsätta mig minst en dag. Men sen, sen kommer den där stunden på kvällen, när man kindpussat familjen godnatt, och man andas ut, och äntligen får gråta, för att julen handlar om kärlek, och en av ens största kärlekar inte alls kysser dig med läppar som smakar glögg, eller skrattande berättar att ditt hår luktar bakning, och somnar bredvid dig så som han borde. För han är på andra sidan staden och vet ingenting, och allt man kan göra är att titta på Borta med Vinden som vanligt och hoppas att något litet julmirakel gör att man klarar sig tills det blir nytt år. Hur man gör sen är en annan fråga.

när känslostormen lagt sig, ska jag se vad som är kvar, för kärlek är något annat, jag vet bara inte vad.

Tar en liten paus i studierna, som för övrigt inte går märkbart framåt då jag känner mig hopplöst oinspirerad och inte alls så kreativ som jag skulle behöva vara för mitt fördjupningsarbete som ska vara klart imorgon. Jag kan heller inte med gott samvete göra någonting annat fram till klockan 23.59 imorgon, även om julklappsshopping med Linie, en lång fika med Julina, ett glas rött på något jazzställe med Minnie, eller en försiktig lugn första dejt med musikern vore att föredra.

Så istället sitter jag uppkrupen, stel och med kalla händer i mitt vardagsrum. I bakgrunden hörs just nu Prokofiev, Tchaikovskij, Rachmaninov och Schubert, jag måste snart göra nytt té, och tända ännu fler ljus. Kanske ta mig ut och få lite frisk luft. Helst av allt skulle jag bara skicka in det här halvdana fördjupningsarbetet som det är, om det inte vore för att ett G på det här skulle sänka mina nuvarande MVG:n. Om det inte vore för att jag måste vara så förbannat jävla helhjärtad hela tiden, till och med när hjärtat inte räcker till.

I söndags pratade jag och N, igen. Jag gav honom en kärleksförklaring, vackrare än ett frieri, och han visste som vanligt ingenting. Så jag gjorde det där man tillslut måste göra, när ens kärlek fortsätter ringa fast han inte borde, och man svarar för att man varje gång hoppas att nu, nu kanske han vet. Man säger att han inte får ringa mer. Fast det enda man vill är att höra hans röst, och vara nära, så måste man säga det, för hur ska man någonsin kunna ta sig någonstans annanstans om man inte gör det? Hur ska man sluta vänta, sluta hoppas? Dagen efter får jag ett sms, såklart, med ett enda ord: "Saknar." Och man blir mest bara trött, så trött i hjärtat, för vad betyder hans saknad, eller min saknad, när han valde att vara rädd, och valde ett liv utan mig, när han kunde valt att våga med mig?

man måste bära sin sorg i armarna.

För ett år sedan så började jag skriva om kärlek, här. Och då var jag Kameliaflickan, och sedan var det J, och sedan N och J, och sedan bara N. Och nu är jag bara Kameliaflickan igen. Så, ja. Det verkar som den här bloggen är min mest varaktiga relation det här året. Och det är bitterljuvt, att kunna se tillbaka när man märker hur tomt det är i bröstkorgen, och se att ja, precis där lämnade jag en bit av mitt hjärta, och där tog han en, och där emellan någonstans så tappade jag bort en del till. Allt det kan man se, på lite mindre än 300 inlägg, och 365 dagar av mitt liv. Så god natt och grattis, eller något.

att vara Kameliaflickan igen.

Måndag och rastlösheten sliter i mig mer än vanligt. Jag har inte gjort något vettigt, mer än att skaffa ett recept på starkare sömntabletter. Dimman, here I come. I övrigt har jag kollat på Gossip Girl, vilket bara ännu mer visar exakt hur uttråkad jag är. Jag var hos min psykolog och konstaterade trött att, fan, nu är jag Kameliaflickan igen. Eller kommer att bli. Jag är exakt den jag var innan N, lika destruktivt livstörstande men känslomässigt avdomnad på samma gång. Och jag orkar inte med mig själv. Jag har en hel hög med skolarbete som ska vara klart innan torsdag, och som jag inte ens har börjat med. Vet inte hur jag ska hinna med det heller. Jag har ingen kreativitet, och inga ambitioner alls idag. Helst av allt så skulle jag klä mig i spets, kavajer och knästrumpor, dricka champagne på någon av Stockholms alla barer, och låtsas att jag är okej. Förälska mig i ytligheten, falla handlöst för det lättsamma. Men det är inte jag, eller hur? Jag är ett komplicerat vrak, som tänker för mycket och som bär sina känslor utanpå, och ingen kommer någonsin orka älska någon som mig, Inte på riktigt. När den här veckan är över, så ska jag köpa vita kamelior och lite nya kläder. Sedan ska jag intala mig själv att jag kommer bli okej.

ännu en storstadskväll när hjärtat inte kan stillas, så jag höjer volymen och låtsas att jag inte hör att det slår för fort.

Igår var det Chloés avskedsmiddag med tapas hos och F och P. Efter några glas vino åkte vi in till Söder för ett snabbt besök på stammisbaren i form av whiskey sour och fireball, innan vi åkte till Obaren där vi fastnade. Jag lokaliserade en söt kille som såg allmänt söder och konstnärlig ut, så vi pratade musik (för det är klart att han var musiker) och textskrivande, och så kysstes vi lite också bland den mörka trängseln. Googlade honom nyss, och han har både medverkat i melodifestivalen när han var yngre och är son till någon filmregissör. Jahapp liksom. Men, eftersom att jag är nybliven singel med storhetsvansinne så kunde jag såklart inte nöja mig med det här. Så jag hittade en till, fast vid nedre baren. Han hade dock inte åstadkommit något annat än att han varit stjärtmodell för någon gammal H&M jeanskampanj. Vilket var lite sorgligt, och hade jag vetat det innan jag satte mig i en taxi ut till Hammarby sjöstad, så hade jag inte multitaskat inne på O, utan fokuserat helt på den där underbart intelligent känsliga förstnämnda människan. När stället var en kvart från stängning, gick jag upp till övre baren, efter att jag och stjärtpojken bestämt oss för att dra iväg och ta ett sista glas på East. Jag skulle bara säga hej då till tjejerna och hittade musikern där.

- Jag trodde du hade gått? Stakade jag fram och tittade nervöst mot trappan, rädd för att ragget från nedre baren skulle komma upp.
- Jag hade det. Men sedan tänkte jag att liksom... hur ofta träffar man en tjej som dig? Så jag slogs i princip med vakterna för att de skulle släppa in mig. Dom sa att jag har 5 minuter på mig, och är jag inte ute då så kommer jag inte bli insläppt här igen på ett bra tag. Så jag undrar... asså det kanske är dumt, men jag undrar om du vill följa med mig?
- Jag är vid en konstig plats i mitt liv just nu, jag kommer inte ligga med dig. Du verkar jättebra, och jag lär gärna känna dig, tar en fika och pratar musik, men vi är nog bättre som vänner.
- Ja men alltså du kan sova på soffan om du vill. Jag vill bara... ha mer tid med dig, bara få prata mer med dig, säger han och tittar på mig, världens blåaste ögon genom en mörk lugg. Det var dumt av mig, säger han sedan och tittar ner.
- Inte idag bara, jag kan inte, säger jag och kysser honom igen, innan han rycker på axlarna och går igen.

Och efter det, efter det så springer jag ner och åker hem med någon jävla stjärtmodell som är en av de mest ointressanta personerna jag någonsin träffat. Vilket jag spenderar två timmar med att informera honom om, innan jag klär på mig och tar mig hem. Springer på min storasysters pojkvän fem på morgonen i Slussen och försöker förgäves förklara var jag har varit. Sedan åker jag äntligen hem, och somnar med tanken att nu, nu är jag fan singel. Och allting är exakt sådär ytligt rörigt som det brukar vara, och männen kommer vara sådär tröttsamt många, och kanske är det faktiskt över på riktigt mellan mig och N.

jag vill.

- Vad vill du ha från mig? Frågade han, redan en kväll i maj.
- Tid och kärlek, svarade jag, lika ärligt som alltid.

Sedan kom sommaren och hösten, och fast vi dagdrömde tillsammans, och snuddade vid framtiden, smakade försiktigt på inre önskningar och vidrörde våra känslor med lätta, innerliga smekningar, så trippade vi egentligen bara mest på tå. Tittade bort när den ena såg alldeles för kärleksfullt på den andra, låtsades att inte märka hur hela världen fanns i den där blicken.

Men Mr Darcy, älskade N. Här är vad jag vill.

Jag vill ha ett liv som är en del av ditt liv.
Jag vill somna och vakna med dig.
Jag vill ha dina ord och din kropp, varje dag och natt.
Jag vill att vi ska ha ett liv tillsammans.
Jag vill ha barn med dig.
Jag vill sjunga och skriva för dig, hela mitt liv.
Jag vill se dig.
Jag vill vara den personen som stöttar, utmanar och älskar dig.
Jag vill att du ska andas mig.

Och allt det här kanske ändras, och det kanske inte går. Men det här är vad jag vill. Här och nu. Jag vet inte vad jag vill bli när jag blir stor, vilken utbildning jag ska välja, vilken dröm jag ska följa, vem jag kommer vara. Och jag kan inte lova dig någonting. Men jag vet att jag vill vara med dig. Jag vill vara med dig, för att du gör mig bättre. För att jag är starkast när du är sårbar, och för att jag är vackrast när du ser på mig. För att jag tror att jag kan bli vad som helst, och klara vad som helst, och göra vad jag vill, om jag får vara din. Du får mig tro att jag kan det, och jag vill få dig att känna likadant, varje dag. Jag vill ha dig. Det är det enda jag verkligen vet.

att inte finna några tårar, när man verkligen behöver gråta.

Och när man saknar någon så mycket att tanken på att aldrig mer få vara nära den personen igen, får dig att hyperventilera, varje gång, då börjar man inbilla sig att om man bara får träffa honom, om han bara ser dig så kommer han komma ihåg vilka ni är, och om man bara säger rätt saker så kommer allting att bli bra. Men så är det ju inte. Och förutom saknaden, och den där envist hånfulla sömnlösheten, så finns den där känslan av att vara maktlös, för ingenting man gör eller säger kan göra allting okej igen. Tillslut så måste man finna acceptans inför det, men jag är verkligen inte där än. Så allt jag har är tabletter som inte hjälper, musik som inte känns och ord som inte betyder någonting. Hopplösa försök att stilla ett oroligt hjärta. Jag behöver verkligen gråta, först när det verkligen gör ont på riktigt, när jag verkligen har förstått vad som har hänt, så kan jag komma över det. Istället är det som att hela min kropp väntar på att han ska vara min.

Men jag vill i alla fall inte dö. Så lite framsteg har jag ändå gjort under mina år i terapi.

jag kan inte sova för jag vet inte vad jag ska drömma om längre.

Jag kan inte sova på nätterna. Just nu är det värre än någonsin. Min sista tanke innan jag går och lägger mig brukar vara N. Att han håller om mig, pussar mig bakom örat, och att jag är trygg. Och nu kan jag inte sova. För jag kan inte tänka på en trygghet som inte finns där längre. Han är ganska okej nu. Han sörjde ungefär en vecka och nu är han klar. Jag däremot, har knappt börjat förstå vad som hänt.

Jag skulle göra vad som helst bara för att få höra honom säga att han saknar mig igen. Jag vet inte hur jag ska hålla mig borta från honom. Hur jag ska fullfölja det här. Jag var så nära det, igen. Lyckan. Så nära ett liv där man äntligen kan somna tryggt, och vakna hoppfull. Jag vet inte var jag är nu, eller hur jag ska ta mig härifrån.

I resten av Sverige är det jul, jag lever på pepparkakor, julmust, och vörtbröd med julskinka för att på något sätt komma i julstämning. Men icke. Jag slår in paket och konstaterar trött att snart måste jag åka och storhandla inför den 25 och min amerikanska jul. Men jag lyssnar inte på julmusik, för sist den spellistan var på så var jag hemma hos honom och vi kysstes och skrattade och pratade om vilken fin vinter vi skulle ha tillsammans. Och jag är glad att det inte snöar på riktigt än. Snö utan N kommer göra ont i mig.

what if everything means something?

- Om du fick vara med mig, om du fick bestämma hur du vill ha det, helt själviskt, utan att bry dig om vad jag känner, eller oroa dig för framtiden, vad vill du ha med mig då? Här och nu i ditt liv, frågar jag och biter ihop, förbereder hjärtat på svaret, fast jag inte vet varför jag frågar.
- Vill du att jag ska svara på den frågan? Säger han allvarligt.
- Ja, svarar jag, och hör hur han drar efter andan.
- Jag vill få ha våra äventyr tillsammans. Jag vill gå på bio med dig, och vara hemma med dig, och laga mat med dig. Jag vill ta våra långa promenader tillsammans. Jag vill åka till nya platser och gå ut och äta middag med dig. Jag vill sova med dig så mycket vi kan, hinner och orkar. Jag vill att du ska vara här när jag är på min fotbollsträning, eller jobbar, eller vad jag nu än gör, och att vi ska äta middag när jag kommer hem. Jag vill att du ska följa med till mina vänner på fester och middagar. Jag vill att vi ska ligga och lyssna på musik. Jag vill ha egentid, fast med dig i närheten. Jag vill ha svettigt sex med dig varje dag. Jag vill få sitta och hålla dig i handen när vi åker bil. Jag vill att du ska träffa min familj och att du ska tycka om dom jättemycket. Jag vill göra inköpslistor och storhandla med dig. Jag vill att alla jag tycker om ska lära känna dig och tycka om dig, och se dig som jag ser dig. Jag vill åka och titta på hus med dig, och stå och prata om vad vi tycker om och inte tycker om. Jag vill ha framtidsvisioner med dig. Jag vill ha helg med dig, och vardag med dig. Jag vill att vi ska ha våra djupa, långa, filosofiska samtal och dricka té. Och jag vill hålla om dig och kyssa dig bakom örat. Jag vill vara trygg med dig och inte såhär rädd för allting.

Och jag är tyst. Lite då och då medans han talat har jag skrattat till, fast med tårar i ögonen, för att han säger allt och ändå ingenting.

- Så, nu fick du ett svar, säger han när jag inte säger något.
- Jag hade nöjt mig med mindre, viskar jag. Jag trodde inte att du skulle svara så utförligt.
- Men nu gjorde jag det.
- Ja. Du gjorde det. Hur kändes det det där då? Att säga allt det där?
- Bra. Antar jag.
- Okej, säger jag då, för jag vet inte vad jag ska göra av mitt hjärta, eller hans heller för den delen, för jag är liksom lyckligast i hela världen och mer ledsen än någonsin på samma gång.
- Jag måste verkligen sova nu K, måndag imorgon, ny vecka och tillbaka till verkligheten...
- Jag vill ju ha allt det där. Jag vill ha allt det där. Med dig. Jag vill ju det, säger jag då äntligen.
- Vill du? Säger han och andas ut.
- Det är ju det enda jag någonsin velat. Jag vill bara får vara med dig, vara en del av ditt liv, och att du ska vara en del av mitt liv.
- Men tänk om du tröttnar på mig då, K? Tänk om allt går åt helvete?
- Då är det så. Då blir det så. Men för varje negativ tanke, så kommer jag ha haft tusen positiva, för jag kommer ha fått ha dig, fått vara med dig.
- Jag är bara så rädd, säger han igen.
- Jag  vet, och det gör mig så ledsen, säger jag då. Att du gör såhär mot dig själv. Du gör det mot mig med, men det gör mig mer ledsen att du gör såhär mot dig själv. Hur kan du kasta bort allt det där, förlora mig, för några kansken? För det är allt det är. Kanske, och tänk om. Jag hittade den här fantastiska, underbara mannen, och jag bestämde mig för att äntligen sluta vara rädd, och så vågar inte han vara med mig, och det gör mig så ledsen.
- Jag vet inte vad jag ska göra, säger han, och han låter minst lika uppgiven som jag känner mig.
- Godnatt N, säger jag då.
- Godnatt?
- Ja, du vet inte, och jag vet inte heller.
- Förlåt.
- Jag är inte arg på dig. Jag är arg på mig själv om något. För jag borde vetat bättre än att släppa in dig. Jag kände dig, jag visste vem du var. Att du hittade fel på alla du dejtade. Jag borde förstått att du skulle göra samma sak med oss. Du kommer alltid att leta efter en väg ut, och jag är så jävla dum som gjorde det här ändå. Jag vet inte, jag antar att jag trodde att det skulle bli annorlunda med mig. Att jag var speciell för dig. Men det kommer aldrig att ändras och jag kan inte få dig att sluta vara rädd. Jag vet inte vad jag ska säga längre. Om du känner allt det där för mig, och mår som du gör utan mig, och fortfarande inte ser eller förstår vem jag är och vad vi har, så kan jag inte säga något. Så god natt.
- God natt, K.

you need me, and it scares me, cause you're the only one, i just can't let down.

- Varför är vi det då? Varför har du gått ifrån mig? Frågar han sorgset.
- Men N. Jag har väl aldrig gått ifrån dig? Säger jag och skakar sakta på huvudet, fast det ser han ju inte.
- Varför har vi tagit det här beslutet då?
- För att jag inte mår bra, och för att du är rädd för allt.
- Okej.
- Säg inte okej. Säg inte okej som om det är allt du har allt säga.
- Ville bara visa att jag förstår, hur du känner.
- Jag har aldrig träffat någon som är så rädd som du, säger jag.
- Är inte du rädd?
- Jo, klart jag är. Men jag har accepterat det, istället för att låta det hålla mig tillbaka.
- Jag vill bara att allt ska vara enkelt, säger han och låter så liten.
- Jag vet, älskling, jag vet att du vill det. Men tills du accepterat att livet inte är enkelt så kommer det alltid att kännas som att något saknas, som att något är fel. För det är inte enkelt. Det är inte enkelt att jag ska vara utan dig, och det är inte enkelt att...
- ... att jag ska vara utan dig, fyller han i med en viskning.
- Jag känner mig ensam igen, säger han sedan. När jag ligger hemma och lyssnar på musik och tänker på oss, då känner jag mig så ensam.
- Det finns ungefär 2 miljoner människor i den här staden, så det där löser du nog, svarar jag.
- Jag menar inte ensam på det sättet, säger han då. Ingen har sett mig som du har sett mig. Av alla jag träffat så är du nog den... som verkligen har sett mig. Den jag är på riktigt. Eller som i alla fall har sett mest av alla, förklarar han och han låter sådär skör som han alltid gör när han ska berätta hur han känner.
- Det säger du nu. Sedan blir du rädd igen och ifrågasätter det jag känner, och glömmer bort vem jag är för dig, svarar jag.

- ...varför gör du inte allt det där med någon annan? Du borde vara med någon som vet vad han känner, som kan bestämma sig...
- Vad är det du tror att du måste bestämma dig för?
- Att det ska vara du och jag.
- Du är så rolig N. Det är precis det jag menar. Det är redan du och jag. När vi stannar upp och kysser varandra, och håller hand i bilen, och planerar tusen saker tillsammans, när vi ligger ledsna på varsitt håll, alla dom där gångerna är det du och jag, vare sig vi vill eller inte. Det är inte något du kan bestämma dig för.
- Jo men du vet, du och jag hela tiden, alltid. Inte bara nu, säger han envist.
- Du behöver inte veta det, för du kan inte bestämma det heller. Och jag gör inte allt det där med någon annan, för att allt det där är speciellt för mig, för att jag vill ha det med dig. Och vem jag än borde vara med, i den här staden med 2 miljoner människor, så hittade jag dig. Jag hittade dig.

Sedan fortsätter vi prata, och det tar oss sju försök att lägga på innan vi inser att det inte finns ett bra sätt att göra det på, att det inte finns något att säga som kan göra det bra, för det är vad det är, han är där och jag är här, fast våra hjärtan tycks vara där den andra är, och det är alldeles för sent, så vi lägger bara på, och vet inte alls var vi ska ta vägen. På helgen ringer jag honom, fast jag inte borde.

- Jag vet varför det är så svårt för dig.
- Berätta.
- Varför du är så rädd, och inte kan vara med mig, och har så svårt för att lämna mig...
- Varför?
- För att du vet att det kanske är på riktigt. Att du och jag är på riktigt.

it aint over til it's over.

Jag sitter uppe hos föräldrarna när han ringer. Först stirrar jag bara på telefonen, halvt oförstående, men mest med oerhörd längtan. Sedan så svarar jag, men jag säger ingenting. Jag är bara helt tyst.

- Hallå? K? Säger han efter en stund.
- Vad håller du på med? Frågar jag och håller andan.
- Nej jag tänkte bara... ringa. Eller? Jag får kanske inte det? Frågar han osäkert.
- Nej, du får ju inte det egentligen, viskar jag.
- Okej. Jaha. Okej. Hej då, säger han trevande, varpå jag brister ut i ett nej, snälla, lägg inte på, låt mig bara andas lite.

Och så är jag väldigt tyst, och han undrar hur jag mår.

- Jag är ledsen. Ledsen hela tiden, mumlar jag.
- Jag åker omkring med bilen i stan, och vi har fan varit överallt. Överallt är du, och hela den här staden är du för mig, säger han. Och sedan kommer jag hem och ser dina saker överallt. Det enda som inte var du, var mitt jobb. Och så kommer du dit. Och du kanske inte märkte det, men jag blev så fruktansvärt ledsen. Så oerhört ledsen. Har varit hemma i två dagar och bara... sovit. Känns som att jag sjuk fast jag inte är det, och jag försöker bara sova av mig allt. Jag känner mig konstig i kroppen, som om något är fel.
- Det var inte meningen att göra dig ledsen.
- Jag vet. Men jag blev det. Du var så kall.
- Jag var inte kall, jag var som jag är mot alla andra.
- Men det är så långt ifrån hur du är med mig, när vi är med varandra.
- Ja, men det där fnittriga, flickiga, lyckliga som sjunger hela tiden och skrattar och står på tå och kysser dig, det är ju jag för dig. Det är den jag är med dig, för att jag känner som jag känner för dig, du har aldrig förstått det.
- Jag blev ledsen. Det kändes som om jag inte betydde någonting för dig. Som om jag var ingenting.
- Det sista jag vill är att du ska vara ledsen. Det enda jag någonsin har velat är ju att få göra dig lycklig, men du låter mig inte, och jag saknar dig hela tiden, hela tiden så tänker jag på allt som vi har kvar att göra, och känna och vara och jag bara blir så ledsen, för jag vet. Jag vet att jag klarar mig och att jag kommer bli okej, men jag har två problem.
- Vad för problem?
- Det första är att mitt hjärta inte vill inse att det är såhär det ska vara, att det inte ska vara vi. Och det andra är att jag inte vill komma över dig. Jag vill vara med dig. Men du förstår ju inte... du förstår ingenting, säger jag och börjar gråta.

- Gör vi verkligen rätt? Säger han efter en lång stunds tystnad, och tar ett djupt andetag.
- Vill du verkligen höra mitt svar?
- Ja, klart jag vill, svarar han.
- Du kan komma med vilka argument du vill, vara hur logisk, pragmatisk och rationell du vill, och förmodligen ha rätt, men det finns inget argument i världen som kan göra det rätt att två människor som vill vara med varandra är ifrån varandra. Och sen kan du säga vad du vill.

for whatever my man is, I am his.

Igår var en riktigt höst kväll, med spöregn och hela alltet. Men jag gav mig ändå iväg till Söder för att äta skaldjurspasta och få en uppdatering från Friday. Sedan begav vi oss till Fotografiska, som jag älskar, och hon spelade lite låtar, vi hängde med lite musiker. Jag stod mest och undrade hur mycket  det kostar att hyra stället och hur perfekt det inte vore med ett bröllop däruppe. Sånt där jag brukar tänka på. Sedan åkte vi till en annan del av Söder, drack rött, åt ostar, baguettebröd, tomater och vindruvor. Pratade ännu mer musik, innan vi åkte till Ljuggrens och dansade. Mitt hjärta var väldigt lätt tills jag såg någon som påminde om N, och då kände jag inte alls för att fortsätta kvällen på Stureplan, jag ville bara hem och sova av mig sorgen. Jag försöker att med väldigt små steg ta mig tillbaka till allt, fast som singel, och det går väl sisådär. Blir bara obekväm, nervös eller irriterad när män tar kontakt med mig nu, har vant mig vid att kunna vara hur avslappnat flirtig eller sval som helst, för att jag har världens vackraste man i mitt liv och inte vill ha någon annan.

Idag, denna klara andra adventssöndag, med ljusblå himmel, lätta moln som rör sig så fort att man lyckas tyda ett blekt solsken, så ska jag ta en heldagsfika med Julina i Gamla stan. Hoppas på brända mandlar på julmarknaden och en chans att nörda ner mig lite i Sci-fi bokhandeln (för man kan ju inte alltid läsa finlitteratur). Men mest av allt så tänker jag dricka absurda mängder té och umgås med en av mina bästa vänner. För varje dag utan N, så känns det som att det gått en månad utav mitt liv. Har jag nämnt att jag inte vill göra det här? För jag tänker fortfarande på honom som om han bara var ett samtal bort, tänker på hur våra barn skulle se ut, hur lockigt, storögt, manligt vacker han är, och att jag inte vill ha någon annan.

helg och sånt.

Gårdagen var... helt okej. Hade först en trevlig typisk tjejmiddag, med pojkskvaller, allsång, och allmänt dansande i vardagsrummet. Vi avrundade med tequila och fireball och sedan gick två av oss ut. Resten var trötta eller ville festa i en tatueringsstudio istället. Och det var här som kvällen kanske inte var sådär jätterolig. Det blev alldeles för sent hos mig för att gå till Södra Bar som vi tänkt, där några favoriter skulle spela skivor. Så vi gick till Underbara Bar. Och alltså. Nej. Hälften därinne såg inte ut att vara gamla nog för att ens... vara ute efter halv tio på kvällen. Och jag försökte. Ni vet, dansa ändå, skratta åt alla dåliga låtar. Ida försökte säga positiva saker som "... ja, det är ju väldigt fritt." Och jag svarade "mm, man behöver liksom inte... vara någon. Alls."  Men tillslut så gick det bara inte. Jag kände mig så förvirrad och... gammal.

Lägg också till två jobbiga irländare som vägrade lämna oss ifred. Först var jag artigt avvisande. Men när den ena lutar sig fram och säger "your friend is fucking ugly, I can't even look at her" och ler, då stelnade jag fan till. "You should leave," sa jag kallt. "I know, I shouldn shouldn't I?" svarar han fåraktigt och ler lite nervöst. "Yeah, you should have left like two minutes ago. Seriously, get going. NOW." Men det var såklart inte tydligt nog, för idioten fortsatte att komma tillbaka för att starta ett samtal. Den andra dansade liksom efter oss, fast vi stog och verkligen höll upp händerna och puttade, samtidigt som vi skrek "back off." Så tillslut var det enda vi kunde göra att ge upp, konstatera att det här med mellanstadiediscon stating to be clubs inte är vår grej.

Idag hade jag alla intentioner att bara vara aktivt hemma. Fikade hos familjen med min gudfar och hans små fransktalande vackra pojkar, som bara fick mitt barnlösa hjärta att värka igen. Så nu ska jag ta en fika på söder, och gå förbi Fotografiska där Friday spelar på deras julbord. Och sen kanske vi går ut. Eller så åker jag hem och hänger med er istället. Och då kommer vi nog prata ännu mer kärlek.

TGIF.

Nu ska jag lägga vinet på kylning, diska, dammsuga, göra mig i ordning, handla och tända ofantligt med ljus i vardagsrummet. Tjejerna kommer på middag och jag har lovat mig själv att försöka tänka på annat. Hur man nu gör det. Önska mig lycka till!

här finns inget vackert avslut.

Åh ni. Det har inte varit en lätt vecka, och jag är glad att det äntligen är helg. I måndags skulle jag och Minnie shoppa lite. Väl i stan så ringer jag henne och får reda på att hon är i butiken som N är butikschef för (och sedan är han utöver det regionschef för några till) för att hon ska byta storlek på lite grejer. Fast besluten att inte träffa honom så går jag in på H&M mittemot, men på vägen dit så ser jag hur han står där och mäter på någon kund, med en sån där norsk fiskarmössa på huvudet och någon lite mer åtsittande stickad tröja, och han är fortfarande vackrast i hela världen och jag bara kan inte, kan inte, kan inte, hålla mig borta. Så jag går tillbaka. Bara för att få andas samma luft som honom för en liten stund. Sedan så går vi därifrån, Minnie hävdar bestämt att han blev nervig av min närvaro, och jag säger att nej, han är helt okej, det är bara jag som är ledsen.

På tisdagen så blir jag ledsen fler gånger på jobbet, hälften av tiden är jag okej, för kroppen har liksom inte riktigt förstått än, att det inte ska vara vi. Andra halvan så slår det till och jag får sådär svårt att andas igen. På kvällen så kan jag inte låta bli så jag skriver ett sms:

Jag saknar dig som om du var min.
Jag vet att vi gör det här på riktigt den här gången,
men jag saknar dig N.

På onsdagen så svarar han:

Jag ligger och lyssnar på Tracy Chapman och tänker på allting vi har gjort. Känner sånt vemod, och saknar allt. Det är jobbigt att inte kunna dela med sig med någon längre på vårt sätt. Känner mig tom. Är verkligen ledsen. Jag vet också att det är på riktigt den här gången, jag känner bara sån stor saknad.

Och jag vet inte vad jag ska säga så jag går och lägger mig, somnar med ljudet av Tracy Chapman på datan och ännu mer tårar i ögonen.

att göra slut, del två.

Vi gör annat mellan samtalen också. Vi ligger i soffan och tar in alla ord. Du visar bilder från jobbresan till Amsterdam, jag visar upp nya hus och trädgårdar från mina älskade mammabloggar, vi gör det för att det inte ska göra lika ont eller kännas lika förbannat jävla svårt. Du visar en ny film du har köpt med en fransk regissör du tror jag skulle gilla, och jag spelar upp nya låtar jag spelat in när jag och gitarristen jammat. Och jag får bita mig i tungan för att inte säga "åh, båtsightseeing, det måste vi göra i Stockholm i vår, det är ju med på vår lista", "titta N, titta vilka vackra franska fönster, såna vill jag att vi ska ha", "vad fin filmen verkar, vi kan väl titta på den nästa gång jag är här?" eller "du måste höra oss spela någon gång." Och allt det gör mig så ledsen, ledsen, ledsen.

Du försöker kyssa mig också. Både mina läppar som smakar salt från när jag tittat bort och gråtit, och det där jävla stället bakom örat som är ditt. Men det klarar jag inte alls, hur jobbigt jävla som vanligt allting än känns, jag drar mig panikslaget undan och viskar "nej, snälla inte så, gör inte så." Och sedan så flyr jag in i badrummet, upprepade gånger, för att gråta, gråta, gråta och hitta något sätt att fortsätta andas, innan jag diskret torkar bort sorgen och lägger mig bredvid dig igen. En gång så missar jag en tår, den har dröjt sig kvar i ögonvrån, och du smeker bort den så mjukt du bara kan. Jag, som försökt prata bort den med något fånigt och banalt samtalsämne, blundar och bitar ihop tänderna hårt vid din beröring. Att något så fjäderlätt kan göra så ont, isa och bränna på samma gång?

Sedan får du för dig att du vill teckna. Jag protesterar, för jag kan inte rita, har aldrig kunnat, har alltid försökt skapa bilder med ord istället. Och du skrattar och säger att du hjälper mig. Så vi tecknar i en och en halv timme, och då vill jag verkligen gråta, för att det är så fint allting, och jag tittar på dig, och i någon minut så älskar jag dig, och mitt hjärta undrar varför du gör så, varför du ska få mig att älska dig mitt i allt. Varför du envisas med att skapa nya minnen när det redan är över.

Sedan så ser vi att klockan är alldeles för mycket och du ber mig att lägga mig nära dig, att vila mitt huvud på din bröstkorg så att du kan andas mig, men jag skakar bara bestämt på huvudet, hur mycket du än vill ha ditt vackra avslut. "Förstår du inte?" tänker jag. "Förstår du inte att om du kysser mig, om jag lägger mig där, så kommer jag aldrig vilja eller kunna lämna dig eller vara borta från dig? Min kropp kommer inte göra det fysiskt möjligt för mig att någonsin gå."

Du frågar om jag vill stanna och jag säger nej. Då frågar du om jag vill åka, och jag säger nej igen. Jag spelar en sista låt för dig, en jag av de jag skrivit till dig. Och när den sista tonen är klar så säger jag "slut" och så reser jag mig upp. Jag klär på mig och går ut genom dörren, jag väntar inte på dig. Jag tar inte mina saker, och jag står inte och ser dig stänga den där dörren. Jag går i förväg till bilen. Vi åker hem i tystnad, jag ser ut genom ett fönster med regnmönster och gråter. Ju närmare vi kommer desto svårare får jag att andas. Jag knäpper upp jackan, tar en tablett, tar djupa andetag. Sista biten så nynnar jag på "Dream a little dream" vilket om något är våran sång. Allt för att lugna ner mig själv och fortsätta andas, andas, andas. När bilen är nästan vid min port så har jag redan knäppt upp mitt säkerhetsbälte, jag hoppar ut när den fortfarande rör på sig. Och jag hör att du ropar på mig, att du ber mig komma tillbaka men jag måste bort, jag måste andas.

Jag hinner inte ens fram till dörren innan de riktiga tårarna kommer. De som inte alls är tysta, sammanbitna och värdiga. Jag gråter så att jag knappt lyckas slå portkoden, jag måste stödja mig mot väggen för att inte ramla ihop, för att samla mig tillräckligt för att låsa upp min egen dörr. Väl inne så börjar jag hyperventilera, jag andas så att jag blir yr och det känns som att nu, nu stannar mitt hjärta. När jag väl lyckas sluta så börjar jag igen, så fort jag försöker att andas. Jag ligger i min säng när du ringer.

- Nej, jag är inte okej, säger jag när jag svarar.

- Det är inte därför jag ringer. Jag vet att du inte är okej, säger du, och jag hör hur ledsen du är. Jag ringer för att om det här var sista gången jag får se dig, så hade jag velat få säga hej då till dig ordentligt. Du gick bara. Jag fick inte säga hej då.

- Jag kunde inte... jag hade inte klarat av det, jag hade gått sönder, precis där, inför dig.
- Vad spelar det för roll då? Om jag ser dig gråta? Om jag ser dig gå sönder?

- Ja, precis. Vad spelar det för roll? Du kan ju ändå inte göra det bra, viskar jag.

- Jag hade velat få säga hej då, säger du igen. Och säga att du är den mest underbara, fantastiska människa jag någonsin träffat...

- Sluta, viskar jag, men du fortsätter ändå.

- ... att all den här tiden med dig har betytt så mycket, jag har lärt mig så mycket, och blivit bättre än jag var innan dig...

- Snälla N, sluta... säger jag igen, och skakar på huvudet, som för att avvärja mig från allt.

- ...jag ser verkligen världen annorlunda nu, du har fått mig att se allt på ett annat sätt...

- Men sluta då! Förstår du inte? Säg inte sådär, jag vill inte höra! Utbrister jag. Förstår du inte att ingenting blir tydligare, eller mer sammanhängande när du säger sådär? Tvärtom, du gör mig mer illa, det gör allt ännu svårare att förstå. Jag vill inte höra! Jag vill inte höra att jag är underbar och vacker, och att jag är speciell för dig, för det ändrar ingenting, fattar du inte det!? Säger jag sedan och nu gråter jag ohämmat. Jag vill inte höra, och jag vill inte säga hej då till dig, och kyssa dig så att du kan känna att vi haft ett bra avslut, för det finns inget bra avslut, det finns bara jag och jag är ledsen, så otroligt ledsen, varför förstår du inte det... förklarar jag, och gråter mer för varje ord.

- Förlåt, säger du. Du har rätt, förlåt.


Och så lägger vi på.

att göra slut, del ett.

Och så kommer det sig, att ännu en kärlekshistoria tar slut. Precis så. En alldeles fruktansvärt lördag i november, precis före första advent, så går mitt hjärta sönder för tredje gången i mitt liv, och det gör exakt lika ont, det slår till lika hårt fast man borde vara van.

Vi tänder ljus, sätter på musik. Du duschar och jag säger hej då till allting medans du är borta. Och jag gråter, för att jag har älskat alla kvällar vid din sida, alla nätter i den där sängen, alla morgonstunder i soffan. Sedan dricker vi té, och du sätter dig bredvid mig, ser på mig tillslut. Och plötsligt kan jag inte. Alla ord, allt jag ska säga, allt det som måste sägas; jag kan inte. För du sitter där och är vackrast i hela världen och mitt hjärta går sönder när jag tänker på att inte få vara med dig mer. Så jag tar mitt té, och gömmer mig i mitt långsamma sipp, svälj, sipp, tills du pratar istället.

- Jag är inte bra på sånt här, säger jag, och rösten skär sig redan.
- Inte jag heller, svarar du och ser sorgset på mig, som om synen av mig här gör det ännu svårare.

Du säger att jag är underbar, fantastisk, och vacker - att det finns så mycket med mig som du älskar, så många stunder och tillfällen då du verkligen älskar mig, och är nästan förblindad av alltihop. Och sedan kommer alla dina rädslor igen. Och då kan du verkligen inte förmå dig att vara kvar, än mindre be mig vara det.

- Jag känner mig så egoistisk, det är själviskt av mig att vara med dig, när jag inte vet. Och jag önskar att jag kunde säga att jag inte älskar dig, att jag inte är kär i dig, att jag inte tycker om dig, så att du i alla fall får ett ordenligt avslut, och kan glömma mig och gå vidare, men jag kan inte ge dig det heller. Jag kan inte ge dig något av det du behöver eller som jag vill ge dig, och jag blir så arg på mig själv för att jag gör såhär mot dig, säger du och ser vädjandes på mig med dina röda ögon.

Men jag kan inte ge dig någon tröst, inte stilla ditt sinne, när mitt hjärta gör allt för att ens fortsätta slå, nära mina tårar ligger så nära, när jag bara vill röra vid dig och kyssa bort det här samtalet. Istället fortsätter jag med mitt eviga läppjande, och börjar långsamt bli rädd för att téet ska ta slut så att jag måste säga någonting.

- Och ibland så känner jag mig så jävla feg, och säger till mig själv att jag bara borde släppa allt, satsa, bara köra, och vara med dig, ta nästa steg och typ flytta ihop, men jag kan inte göra det heller. För jag förstår inte hur det ska fungera mellan oss långsiktigt. Vi är så olika. Och om vi är kvar med varandra och blir ännu mer känslomässigt involverade så... det kommer inte sluta bra. Det kommer inte sluta bra, K, säger du och blir mer och mer ledsen för varje ord du säger.

- Du har redan bestämt dig, säger jag och skakar sårat på huvudet. Vad ska säga? Du har ju redan bestämt dig...
- Nej, det har jag inte. Det är ju just det jag inte har. Det är ju därför det här är så svårt. Jag kanske gör mitt livs största misstag, jag vet det. Men vi skulle såra varandra tillslut.
- Du sårar mig ändå. Du sårar mig nu.

att vilja vara älskad, eller någonting i närheten.

Ikväll ska jag avsluta mitt livs finaste relation, med det vackraste jag vet. Gissa om hjärtat brister?

Jag ska ta alla planer, allt vi skulle vara och göra, och lägga det framför mig och säga här, ta det, jag kan inte leva med det, det gör för ont. Ikväll ska jag plocka ihop mina saker, i någon ful ica-kasse, och säga hej då till hans badrumsskåp, min sida av sängen, filten i soffan, och den där bilden på honom när han är liten som han gömt i bokhyllan. Ikväll ska jag gå ut genom den där dörren, se honom stå utanför den och låsa den, och veta att jag inte kommer få stå där igen med honom. Att den dörren verkligen är så jävla stängd och inte kommer öppnas för mig igen. Åka hem i bilen och känna hur hela min kropp bara vill skrika, nej, vänd, vi åker tillbaka, jag vill bara vara med dig föralltid, snälla håll mig i handen och säg att allt kan bli som förut. Och sedan ska jag lägga mig i den här jävla sängen igen, ta hur många tabletter man nu behöver ta för att ångesten ska försvinna och man ska kunna andas tillräckligt mycket för att gråta. Och sedan ska jag behöva möta det, det där fruktansvärda, konstiga, onaturligt jobbiga; en verklighet utan honom. Möta det, och leva det, och finna glädje i det. Hur ska jag göra det här? Hur ska jag klara av det? Hur ska jag sitta där med honom framför mig, så nära men oändligt långt borta, och göra illa mig själv på det sättet?

Jag vill inte göra det här. Men jag måste. Ikväll ska jag avsluta mitt livs finaste relation, med det vackraste jag vet. Och just nu känns det inte som att jag kommer klara mig. Som att jag någonsin kommer komma ur det levande. Jag vill inte göra det här.

människor.

Jag tänker på människorna i mitt liv. På bitar man givit bort, på bitar man fått. På allt det där lilla, ni vet. Jag har fantastiska människor i mitt liv, och otroligt fina människor som figurerar i utkanten av det.

Minnie, som jag skrivit ett helt inlägg om tidigare, som går med mig jazzspelningar, ofta med ett vinglas i högsta hugg, som spelar Motown, lagar underbar mat, och har ett hjärta av guld, skinn på näsan, och alltid ett skämt på tungan.

Chloé, min lilla flummiga, exotiskt döläckra, tatuerare, som är täckt av alla möjliga motiv, som väljer vänner efter numerologi, tror på andar, skaffar en guldtand för att hon känner för det, leker rockstar med alldeles för stökiga män, men som alltid, alltid, älskar sina vänner, och som alltid, alltid bara är ett telefonsamtal bort, om man behöver henne.

Babymama L, som alltid orkar bry sig och oroa sig för mig (och den ständig föränderliga strömmen av män som jag lyckas hitta på något mystiskt sätt). Som alltid har något pyssel för sig, som gillar att fixa tema-middagar, eller sitter uppe till tre på natten för att göra marsipanrosor till sina cupcakes, eller som nu, syr en enorm Black Swan inspirerad fjäder och tyllhistoria till en Attitude-mässan. Och så hennes dotter, min älskade lilla prinsessa, som kan göra vilken dag som helst bra.

Friday, min mentor, livscoach och vän, som fikar med mig i timmar och pratar om musik och män. Som är ambitiös, driven, och peppande, alltid med något projekt på gång, eller en spelning i veckan.

Julina, min älskade, älskade Julina, som jag känt sedan jag var 12 år gammal, och som alltid gör mig glad, som skickar små söta sms, och som har världens finaste skratt, och lägger ned alldeles för mycket tid och omtanke på sina vänner, som är hysterisk och högljudd och som bär sina känslor utanpå, precis som jag gör.

Min söta Vixie, himlagrannen som känner igen ett ordregn när hon ser det, som skriver sånt som känns och som är Vetandes. För närvarande sitter hon nere i Frankrike, pluggar och njuter av livet, och bara det gör mig glad. Och så Ellie, Millais, Mikey, Mio, S&P i Dublin, Jamie i Oslo, Miani i Sydney, syster med pojkvän, amerikanare som stannat i hjärtat sedan min workshop där 2008, ex som fortfarande bryr sig och vill att man är lycklig, och alla dessa andra återkommande människor som är överallt, som får vardagen att gå runt och lite till.

Nu ska jag på middag med två av de där andra. Och sedan är det spelkväll. Sedan kanske jag går ut. Och imorgon ska jag spela/skriva musik med Cirby i några timmar. Förstår ni? Människor liksom. Och vad är kontentan av allt detta, för er meningslösa, namedroppande? Jag vet inte, men jag försöker ju som sagt påminna mig själv om att jag klarar mig. Att bara för att det känns ensamt utan honom så är det inte så. Faktiskt. Sedan fungerar det ju mindre bra vissa stunder. Men bara för nu, kan vi inte låtsas att det är så. Att man klarar sig.

angående ouppnåeliga drömmar som håller en vaken...

Jag måste göra två saker:

Skriva något relevant. Alltså inte något om pojkar som gör det svårt att andas eller så. Skriva något riktigt jävla fantastiskt. Med lager. Och syfte. Och som samtidigt är väldigt mycket jag.

Skaffa recensenter/referenser. Relevanta sådana. Just nu har jag, om jag riktigt skämmer ut mig själv/bönar och ber/och lämnar ut mig för allmän beskådan och förlöjligande, tillgång till,

- ägaren till en av de viktigaste litterära affärerna i Stockholm
- en Dramaten-skådis
- min fd lärare i scenisk gestaltning
- ännu en svensk skådespelare
- rektorn till en estetisk skola

Men nu, mina kära vänner, nu jävlar gäller det att våga försöka, eller snarare våga misslyckas. Detta är dessutom ett långtidsprojekt, något jag inte är världsbäst på att fullfölja. Men det kliar i fingrarna, river i lungorna, ger mig fjärilar i magen och får hjärtat att slå för fort för sitt eget bästa. Som tur är så är det en dröm som finns kvar. Som inte ska någonstans. Åh, tänk om jag skulle våga? För en gångs skull i mitt liv, verkligen, våga.

Kameliaflickan goes lite kultur&jul.

Råkade köpa ett till exemplar av Jane Eyre, trodde att jag hade den på engelska hemma, men så var det visst inte. Jag är hopplös ibland. Gör såhär relativt ofta, blir lätt så när man har för mycket böcker och helst läser klassiker, och ännu mer gärna läser klassiker man redan läst dussintals gånger. Sist det hände så var den en biografi om Schubert som jag hittade på ett antikvariat och blev förtjust över. Tills jag kom hem och såg exakt samma bok ligga i vardagsrummet.

Den här gången insåg jag det först efter ett halvt kapitel, då fraserna tedde sig alldeles för bekanta. Har bra ordminne och världens sämsta bildminne. Kan förklara varför jag aldrig kommer ihåg om jag har ett exemplar hemma eller inte, den delen är rätt suddig. Kameliadamen däremot, den samlar jag ju på, så den får mer än gärna följa med hem några gånger till.
Tills jag hittar någon ny bok att samla på det vill säga.

Kameliaflickan goes kultur: Var ju som sagt på Fotografiska i lördags, så här kommer lite julkappstips!

Till mannen/hustrun
Fotokurs för föräldralediga på Fotografiska: för strax över 2000 kr får man ett kreativt, utbildande tidsfördriv där man också får ha med sig och dokumentera sin älskade bebbe.

Till pojkvännen
För 1350 kronor kan din karl, förutsatt att han gillar djur (men visst gillar de alla discovery channel?), få ett signerat exemplar av bilder, med alla de fantastiska djurporträtt av Nick Brandt som just nu går att beskåda på Fotografiska.

Till flickvännen
För plus minus 400 kronor så kan din sötnos, få ett årskort till sitt favoritmuseum i Stockholm!
395 kr för studenter/ 495 kr för icke studerande på Fotografiska
400 kr för enskilt medlemsskap/ 225 kr för juniorer under 30 år på Nationalmuseum
(då ingår även inträde till Magasin 3 Stockholm konsthall och till Moderna Museet)

Skäm bort henne ordentligt och ge henne båda två!

Till bröllopsparet
Ett abonnemang på Operan eller Konserthuset vore väl inte helt fel? Priserna varierar beroende p arrangemang (plats, dag, sittplats) men garanterar alla ett kulturellt år 2012, för cirka 2 000 kronor och nedåt.

men egentligen är allting bara paranteser.

Annars då? Jag äter middag med mina vänner (ikväll blev det lamm, potatisgratäng, rödvinssås), fikar alldeles för ofta, tränar, dricker drinkar med rosenblad, pratar bort tårarna, fixar inför julmarknaden på Hågelby Gård (att låta mig enhälligt bestämma över hur dekorationer ska sitta innebär ett underbart utlopp för mina kontrollbehov, och ett exceptionellt utövande av tålamod från deras sida), shoppar för pengar jag inte har (böcker och hudvård), pluggar (och får än så länge högsta betyg), försöker bli vän med J (som inte riktigt verkar vara med på det här med att jag minnsann är okej med allt och har kommit över honom), träffar syster med pojkvän på Fotografiska, pratar konst, livsmål och drömmar, och hittar (till min förvåning och förvirring) en ny dröm. Som får det att pirra i magen, och gör mig så exalterad att jag känner mig konstant nervös. Det första jag verkligen velat på länge. Men som jag, i vanlig ordning förmodligen inte kommer våga försöka förverkliga.

Och jag äter mer tabletter än på länge. För sömnen och hjärtat, och allt däremellan som inte riktigt vill just nu.  Och upprepar frasen "det går över" ungefär hundra gånger om dagen.

back to the sky on your own.

Jag tror att han lämnar mig på riktigt nu.

Ja. Vad ska man säga.

Och jag som bara ville få landa.

Vara lycklig. Känna mig trygg. Älska någon.

Men mest av allt, landa.

jag saknar dig som om du var min, jag saknar dig som om du var min, jag saknar dig som om du var min.

Sedan så är den ju där igen. Den där stunden. Då mitt hjärta saknar ljudet av hans röst.

Jag är fortfarande trött. Och arg. Men det är läggdags och då är det som om hela min kropp undrar var han är någonstans. Jag sover dåligt när vi inte säger god natt. Sover ganska bra utan honom, så länge jag vet att han ligger i den där sängen som saknar mig, och har somnat med kärlekssvammel på sina läppar, och armar som kramar en kudde i brist på min hud. Så länge han säger godnatt och att han ska drömma om mig. Sådär som han ju gör, ska göra, varje kväll. Men inte ikväll.

Och när jag inte får prata med honom, då sover jag riktigt jävla dåligt. Jag vänder på mig hela tiden och lägger handen på bröstkorgen och viskar "lugn, var stilla, snälla, det är okej, du är okej ändå" till mitt hjärta som inte lyssnar. Det bara saknar istället. Det är kvällar då alla ljud hörs alldeles för tydligt, och mörkret lyses upp av tomheten, så jag drar täcket över huvudet och säger till den att "gå bort, lägg dig inte här, snälla, jag försöker ju vara okej." Och när jag väl sover är det oroligt, med fragment av drömmar och bara bitar av riktig sömn. Samtidigt så spelar det ingen roll, för de där nätterna kan man försöka sova i timmar, och ändå aldrig vakna utvilad. Man bara andas ut, och tänker att man klarade det och är tacksam för att det är en hel dag tills det blir natt igen.

Jag tycker inte om att vara ifrån honom, och samtidigt vet jag ingenting längre. Jag orkar inte mer. Inte såhär. Jag saknar att vara glad, att känna tillit, att vara med honom helhjärtat. Det är som att det inte går längre. Jag ligger intill honom, nära inpå hans lycka, eller fångar upp hans skratt med mina läppar. Låter hans vackra ord om kärlek landa på min hud. Men sedan är det som att det inte går hela vägen in längre. Någonstans så stannar det. Och jag vet inte. Jag vet inte om det är helt förstört, och om jag inte kommer att kunna känna så igen, som jag gjorde då. För han är underbar, det är han. Jag vet bara att om jag är kvar, såhär, som det är och har varit, så kommer det komma en dag då jag aldrig mer kan låta mig själv älska honom.

Jag tycker inte om att vara ifrån honom, och jag saknar honom som om han vore min, men jag kan inte vara nära någon som inte känns.

Jag hatar den här stunden.

och vissa dagar vet jag inte om jag verkligen vill ha dig.

Förlåt för dålig uppdatering, men mitt internet är inte vad det brukar vara. Nu har dock min iphone slutat kommunicera med mig, igen, så nu är ni allt jag har, i princip. Svårt att ringa och prata med någon under omständigheterna menar jag. Då jag varker har ork, energi, kunskap eller lust att sitta och trixa med den (även om jag faktiskt har försökt, tro mig) så vill jag mest sätta mig ner och gråta. Alternativt skrika rakt ut. Tekniska prylar och jag är inte en bra idé.

Idag är jag trött på N. Trött, trött, trött. Och irriterad. Men mest trött. Jag har varit där hela helgen och han har varit helt fantastisk och underbar, han har tittat på mig sådär, och kysst mig massvis, och sagt en massa ord om kärlek, och varit det vackraste, skönaste, mest underbara som finns. Och jag är mest bara trött. Trött på hans bra veckor då han är kär med mig, varför låta sig själv bli glad, när han ändå ändrar sig sedan. Varför tro att någonting betyder någonting alls, när det ändå inte gör det. När det ändå alltid kommer tillbaka till något annat. Så jag spelar med så gott jag kan, och sätter upp osynliga murar för hans fina ord och mjuka smekningar, upprepar "nej, nej, nej, det är inte på riktigt" om, och om igen i mitt huvud. Biter ihop och skakar av mig allt det vackra, för det hör ändå inte hemma hos mig. Inte i slutet av dagen.

Och sedan så hittar jag fel. Kan han, kan jag. Han har minst lika mycket kontrollbehov som jag och jag blir galen när han ska ifrågasätta och ha åsikter om allt hela jävla tiden. Och sedan är han typ lite snål. Inte mycket, men lite. På det där sättet som jag har lite svårt för, bara för att jag själv är väldigt snabb med att ta minst varannan, och inte ens kolla på vad det kostar (trots att han tjänar det dubbla). Och när han väl betalar verkar han liksom lite för nöjd med sig själv. Vilket är jävligt konstigt då hans ex lät honom betala för typ allt. Men mest av allt, mest jävla in i helvetes trött, är jag på att till och med, oavsett, och även när, han har en bra vecka och är kär i mig, så är det på hans villkor. Jag är så trött, trött, trött på att inte få behöva honom, någonsin. Inte ens lite grann. På att han då ska ta ett steg tillbaka och skapa något slags avstånd där han inte behöver ta ansvar för någonting. Trött på att han har verkar ha såna jävla aversioner mot att ställa upp. Det är ju inte ofta jag behöver honom, men när jag gör det så märks det verkligen.

Som förra vintern när jag var väldigt sjuk och han inte ens erbjöd sig att köra mig till akuten, eller när jag har ett problem som behöver en lösning, är stressad över en uppgift, eller som nu när min jävla telefon inte gör som jag vill. Då ska han instället genast bli sådär obekväm och otålig, för att jag inte bara klarar av saker själv. Vilket jag ju ändå alltid gör, jag är ju för fan inte hjälplös. Men det är mer den där skillnaden. Mellan hur vi reagerar. Behöver han min hjälp, mitt lugn, min input och mitt stöd, då är jag där, hela vägen. Men behöver jag honom så är jag plötsligt bara jobbig.

Och jag är så jävla förbannat jävla jävla jävla trött.

(Och så fungerar inte min telefon, plus att jag har världens sämsta morgonhumör och inte fick sovmorgon imorse för att han hade en jävla handbollsmatch vid 11, så kanske bidrar det lite grann, men i övrigt är jag faktiskt jävligt trött på honom också.)

att ta det som finns kvar.

Han känner liksom på sig när jag är på väg bort. När hjärtat börjat domna lite. Och då är han genast där, och tittar på mig som om jag räknas. Och jag då? Jag blir förälskad i honom, om och om igen, varje jävla gång han låter mig bli det.

Igår var jag hos psykolog 1 och pratade om det förflutna/nuet, och sedan hos psykolog 2 och pratade om nuet/framtiden, gymmade en snabbis, och mötte upp Julina för cafémat och tjejsnack. Och hon tittade sorgset på mig, och skakade bekymrat på huvudet, när jag petade alldeles för mycket i min ceasarsallad, och spänt leendes, en nyans av tårar i ögonen, pratade om att jag inte vet hur jag ska gå ifrån honom och om allt han fått och får mig att känna när han vill. Vi drack té, och sen kom N. Vackrast i världen, som vanligt. Julina hade nog helst bitit huvudet av honom, men hon log så fint, och jag rörde nervöst vid hans hand, för jag vet inte vart vi är på väg och ändå sitter han där, och beter sig nästan som att han är min. Jag och N promenerar på söder, tar en bio vi inte orkar mer än hälften av, innan vi smiter, för att bara få komma hem. Tända ljus, dricka té, trassla in sig i varandra i soffan. Vara nära.

Jag kysser honom tusen gånger, för jag vet inte hur många kyssar vi har kvar. Och han tittar så hjärtskärande kärleksfullt på mig. Vi fnittrar, och pratar och skrattar, och planerar. Då och då tänker jag på att snart, snart kommer jag inte få ligga intill hans lena hud längre, jag vill gråta, men kysser hans kindben, hans ihåliga kinder, hans ögonlock, hans läppar, hans panna, hans hals, hans handleder och händer. Tusen kyssar. Vi sover nästan ingenting under natten. Eller jag sover ingenting, och han ligger till största delen vaken med mig. Jag kan inte sova, för jag måste få se honom och röra vid honom så mycket jag kan innan vi inte finns mer. Och han mumlar all den där kärleken, och kysser mig minst lika många gånger, om inte fler. Det är så fint, allting, och jag är så lycklig, så lycklig att jag leker med tanken på att nu, nu när vi ligger här i skenet från värmeljusen och han tittar på sådär, och vi bara ligger tysta och känner varandra känslor, eller som mest viskar dom till varandra, nu när vi båda tänker att herregud, tänk om det här är på riktigt. Tänk om det är vi. Nu, nu ber jag honom skaffa barn med mig, friar eller gör något annat underbart vansinnigt.

Istället säger han att jag är alltid är för långt bort, även fast han håller om mig med sina hjärtslag mot min rygg, och doften av honom fastnar i mitt hår, och hans kyssar landar på min hud. Och jag sväljer storslagna gester, och tårar, och är bara lycklig där och då, för att han finns och ligger så nära han kan, just den natten.

when we collide we come together. if we don't we'll always be apart.

Jag läser massvis med saker om kärlek, både i bok och blogg form. Och jag gråter litegrann för att det finns så mycket kärlek, och så små saker som ändå känns mer som kärlek än någonting annat. Och jag tänker "det där vill jag ha." Den blicken, de orden, den kyssen just där, det vill jag också ha. Sedan känns det bitterljuvt för jag har ju haft dom, och ändå så otroligt hoppfullt, för tydligen så finns det massor med fantastiska kärlekshistorier där ute, som jag också kommer att trassla in mig i, och snubbla över, och falla för. Jag önskar man hann bli kär tusen gånger under en livstid, och inte bara kanske en gång om året om man har tur. Och jag tänker på alla dessa människor som bara går om varandra, och som man aldrig hinner, eller vågar, eller låter sig bli kär i, och så tänker jag på hur lyckliga de skulle vara om de stannade upp istället och gick någonstans härligt, farligt, underbart tillsammans. Sedan tänker jag på alla som springer rakt in i varandra, men ändå tillslut bara ursäktar sig och säger "oj, förlåt, det var inte meningen att ramla in i ditt liv, snälla ramla inte in i mitt mer."

Och sist men inte minst, så tänker jag på den där sommarkvällen då vi satt vid ett sånt där picknick bord i trä under träden i Rosendal, jag sitter nästan gränsle över dig (tonårskärlek, kallas det), och vi kysser varandra som om vi är tok-kära och du berättar vilka som är äppelträd och vilka som är päronträd (dom tycker du bäst om) och jag tänker bara att alla knotiga sagoträd, och ett ovanligt folktomt Rosendal i skymningen med dig, det är helt otroligt magiskt. Och att du är det mest manligt drömprinsiga (jamen, vad ska man kalla det då?) som jag någonsin sett. Sedan ska vi gå och titta på bikuporna och du blir jätterädd för alla bin och jag skrattar så jag gråter och ramlar ned i gräset, klänning och allt, för att du är 1,93 och bredaxlad och viftar hysteriskt med armarna, och det är inte alls så himla ridderligt, men du är det finaste jag vet och du gör mig lycklig. Och jag tänker på allt vackert du någonsin sagt, och allt du fått mig att tro att jag kan vara, och på att din hand nog alltid kommer passa perfekt ihop med min, på kyssar under stjärnorna, och att du håller om mig hela natten fast jag inte vill, och jag tänker på vår första kyss ute på Djurgården i våras, hur jag stannade upp ooch fingrade lite nervöst på din mörkblåa cardigan innan jag tittade upp och ställde mig på tå, och kysste dig, och nu så tänker jag på att snart kommer nog vår sista kyss, och då måste jag komma ihåg allt det där andra, komma ihåg att det var värt det.

Allt snubblande, och trasslande, och ramlande och fallande. Det var värt det. För det är kärlek liksom.

"tänk om vi växer ifrån varandra'?" sade jag. "det går inte, svarade du då. på livets träd är alla andra grenar, men vi är rötterna."

Jag äter brunch på Strand, fikar i timmar med olika människor (min senaste upptäckt är ett päronté med rosenblad i), läser senaste Elle interiör, målar naglarna i gammalrosa, vill bara ha på mig klänningar (och helst sånt med spets, eller sånt som andas lite dåtid) och annat som får mig att känna mig som en porslinsdocka. Typ kängor i mjukt skinn, vita strumpor med volangkant, strumpbyxor, basker och duffelkappa. Måste införskaffa en locktång (mitt hår är egentligen lockigt, men jag fönar det rakt för det är liksom inte porslindocke-lockar alla dagar, utan ibland ser jag så  fruktansvärt bohemisk ut. Vilket jag ju är, men ändå.) Andra dagar vill jag helst ha en stram hästsvans, plommonläppar och svart pojkvänskavaj, se creddigt svår ut och låtsas att jag är vuxen. Vilket jag, ju mer tid som går, inser att jag verkligen inte är.

Tillbaka till brunchen. Flickan mittemot mig ser ganska trött ut. Jag känner mig väldigt levande i jämförelse. Vi har inte setts på nästan ett halvår. Och hon brukade vara min bästa vän. Sånt brukar hända mig. Eller, jag brukar tröttna på människor och försvinna efter något år. Jag vet inte vad det är som händer, men en dag vaknar jag upp och älskar dom bara inte längre. Men flickan mittemot, hon brukade vara mitt undantag. Hon var den mest speciella av dom alla. Den enda jag inte släppte taget om, som höll min hand när jag stod i skogen, 16 år och hjärtekrossad och skrek ut mig brustna hjärta, med mascara rinnandes nedför mina kinder. Som gick med mig på otaliga promenader och pratade pojkar, som lagade köttfärssås och spaghetti med mig mitt i natten för att det var det enda vi kunde laga, som firade världens finaste alla hjärtans dag med mig det där året då ingen av oss hade en kille, som var viktigast att spendera tolvslaget på nyårsafton med, som visste alla hundratals internskämt, utan att jag ens behövde säga dom högt, som köpte rosor till mig en gång bara för att hon kände för det. Som min familj kallade min flickvän för att vi var de bästaste vänner som fanns. Som jag planerat hela mitt liv med, faktiskt. Den enda i mitt liv, som jag kunde se 10, 20, 30 år från då. Brudtärnan på mitt bröllop, gudmodern till mina barn, ja, vi skulle ju till och med bli tanter tillsammans. Och nu har vi inte ens hörts. På ett halvår.

Och nu vet jag liksom inte längre. Var tar kärlek vägen när den inte är borta, men inte är där heller?

bland alla måsten så ser jag mest dig.

Jag vill inte vara utan dig.

Jag går ut, äter middag med Chloé, förar på Fridays, hänger på Riche med gänget och dansar på Obaren med flicksen. Umgänget är underbart, alkoholen är gratis, musiken är fantastisk, livet är bra.

Och jag vill inte vara utan dig.

Jag vet. Att man klarar sig. Jag känner det varje dag. Allt blir bra tillslut, man kommer över allt, tiden läker dina sår, och man klarar sig. Med eller utan.

Men jag vill, inte, vara, utan, dig.

Så enkelt är det.

Sedan kan man lägga till att jag inte tycker om att somna utan dig, att jag vill ligga i dina armar, och känna doften av ditt schampoo precis bakom min axel där du vilar ditt mörklockiga huvud, och jag vill kunna se dig när jag vaknar, mumla ditt namn, få ett svar och somna lugnt igen. Att jag är bättre där du är, att det är lättare att andas, när jag får andas dig.

för bara kärlek kan krossa ditt hjärta.

Så vad gör jag då, när jag inte ligger vaken för sent och överanalyserar mig och N?

Jag äter söndagsmiddag i form av musslor och sorbet på Grodan med Minnie, och hänger på Obaren med några flicks och en väldigt långsamt uppdrucken whiskey sour, jag går på min terapi, har studiebesök med några från skolan, äter pasta och dricker för många koppar grönt päronté med Friday i Vasastan, och jag går på bio med Mikey och några andra pojkar.

Sedan ligger jag vaken för sent och överanalyserar mig och N.

Och läser de där böckerna av Gunnar Ardelius som någon tipsat mig om. "Du kommer gilla hans ord, de är lite som dina ord, me ändå inte." Jag läser långsamt, långsamt, för att varje ord ska hinna få betydelse. Jag vill också kunna skriva så. Lite som känns mycket. Men istället ger jag er hundratals ord om kärlek, upprepade och evigt återberättade, och säger kanske inte alls det jag vill säga, om kärlek. Men jag säger det jag kan i alla fall.

du får älska vem du vill, men aldrig andas någon annan

Sen sommar/tidig höst.

Vi ligger i soffan, jag på hans bröstkorg, hans läppar någonstans bland mina lockar. Mina händer undersöker hans nyckelben och hans smeker mig lätt över axeln. Exakt samtidigt som jag drar efter andan (på det där sättet då andetaget fastnar halvvägs och jag gör en liten ofrivillig paus, för att det stannar till i hjärtat, innan jag hastigt andas ut igen) så suckar han lite lyckligt.

Det är snart dags att åka hem, och för en gångs skull så blickar han inte oroligt mot klockan, och jag känner inte den där rastlösheten i kroppen, och vi är inte tysta för att vi båda har separationsångest. Vi är bara lyckliga. För det kommer fler kvällar.

- K?
- Mhm?
- Har du andats mig ikväll? Frågar han allvarligt.

(Det uttrycket har han fått från mig)

- Klart jag har, svarar jag och andas sådär konstigt igen, lite ryckigt, som om lyckan inte vet vilken väg den ska ta genom kroppen, den tvekar och går nästan fel på vägen ut.

- Bra, för jag har andats dig, svarar han och sluter ögonen, ler nöjt och lättat. Och så kysser jag hans läppar och hans ögon, och lägger mig så tätt intill hans hals som jag bara kan och andas honom en liten stund till.

det kommer göra ont, eller hur?

Du kommer säkert inte ihåg det här, men en gång när vi var hemma och satt i soffan, så sade jag något, jag minns inte vad. Och du stannade upp och såg mig rakt i ögonen och sa: jag är inte E.

Och så stannade jag också upp och tittade på dig och tyckte att du var det vackraste, den bästa, mest godhjärtade, fantastiska man som någonsin skapats, och så tog jag ditt ansikte i mina händer och kysste dig innerligt och länge. Och sedan sade jag att: nej det är du inte. Verkligen inte.

Och ni var världar ifrån varandra, jag var så långt ifrån att vara det jag en gång var med honom, och jag var så tacksam för det, för att jag hittat någon som ser mig, tar hand om mig, och är så bra mot mig. Som gör mig lycklig och får mig att känna mig speciell.

Men nu så undrar jag om du ljög då, eller om jag ljög för mig själv, för du får mig att känna mig precis som han gjorde. Du får mig att vara allt det han fick mig att vara. E och jag slutade väldigt illa, och jag hade precis blivit mig själv igen när du och jag började dejta. Nu känner jag hur allt går åt helvete, hur jag tappar grepp om mig själv, och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Du hade i vilket fall fel; du är på så många sätt, precis som honom.

Skillnaden är väl bara att han var ärlig mot mig med en sak, och det är att han är en dålig person. Han var ett manipulativt, själviskt as och han visste om det. Jag visste om det. Men på den tiden trodde jag att jag var likadan, jag gav mig in i leken och trodde jag tålde den. Nu vet jag bättre.

i don't believe that anybody feels the way i do, about you now.

Jag är bortom förvirrad över vad jag ska göra just nu. N och jag har kommit till något slags jobbigt vägskäl. Och han säger bara sånt som är svårt. Typ att han varannan minut vill köpa det där huset på landet, och skaffa barn med mig och ha en alldeles egen trädgård. Och att han varannan minut inte vet alls, och känner att han är för gammal för mig. Vilket jag inte förstår hur han kan känna.

Och sedan så säger han att han är rädd för:

att välja fel.
att störa sig på småsaker.
att jag ska störa mig på honom.
att han inte ska älska mig.
att jag inte ska älska honom.
att vi ska tröttna på varandra.
att han ska överge mig.
att han kommer bli olycklig.
att isolera sig med mig ute på landet.
vad människor ska tycka om oss som par.
vad mitt förflutna gör med mig, och hur han ska klara det.

Kan ni förstå det här? Kan ni förstå hur det är att höra allt det där, och ändå höra att han inte vill vara utan mig? Kan ni förstå exakt hur liten och obetydlig jag kände mig, och att den enda jag egentligen hörde var att det han inte vet, är om jag är rätt. Och att han tror att någon annan kanske kommer vara det. Det som sårade mig mest, var väl att han bryr sig om vad andra tycker, som om jag inte är bra nog. Han har aldrig gjort mig så ledsen förut. För jag har alltid vetat att jag inte är bra nog, jag var bara dum nog att tro att han kände motsatsen, och att han alltid skulle få mig att känna att jag är det. Så jag frågar honom vad fan han gör här, och varför han inte bara går någon jävla gång. Han påminner mig om att det inte är så enkelt, och att allt inte är så svart och vitt. Men jag vet inte.

Jag vet inte vad jag ska göra för att han ska sluta stänga mig ute, och jag vet innerst inne att jag inte borde försöka, för att jag kan inte ändra vad han känner (och vad han inte känner). Och jag vet inte hur han ska sluta vara rädd, och jag är allra, allra mest sårad av denna fortsatta brist på tillit han har, för att jag bara vill det som är bäst för oss. För att jag inte vill isolera mig med någon, och att jag inte ska tvinga honom vara kvar med mig om han är olycklig, och på att jag inte vill ha ett liv med någon som inte älskar mig. Jag har svårt att förstå hans synsätt på livet. Jag vill leva helhjärtat, med misstag och allt, och jag tror att jag mår bättre av att verkligen gå sönder fullt ut och känna att jag lever, än att konstant gå på tå och vara försiktig.

om jag är vaken för länge så ringer jag dig tillslut.

Jag tänkte skriva om varför jag inte verkar bli klar med honom. Om det där som gör att vi kommer tillbaka till varandra. Det magnetiskt, elektriskt, frustrerande, självklara som vi har, och som gör att jag inte riktigt litar på mig själv med honom. Som gör att jag inte vet vad som skulle hända om han knackade på min dörr mitt i natten. Eller kanske är det att jag vet exakt vad som skulle hända, vad som alltid händer, och vad som tycks vara oundvikligt om vi är själva med varandra. Allt det tänkte jag skriva om.

Men just ikväll så känner jag inte så. Vissa dagar kan jag skaka av mig oss, och han sitter inte inuti på samma sätt som annars. Eller så gömmer jag kanske honom så långt in att han inte känns lika tydligt, för att det är enklare så. För att han är med någon som inte är jag, och för att jag ska få plats med någon som inte är han. Och så tänker jag att det kanske inte är så att vi är sådär speciella för varandra, att alla dessa tusen ord om kärlek, kanske har jag bara hittat på dom. Kanske vill jag bara känna så för att ha något att skriva om, de dagar och nätter då jag inte kan eller vill skriva om N. Men sedan tänker jag på innan N (för det fanns så mycket av mig och J, så väldigt många dagar och nätter, som bara var vi) och på allt jag skrev då. Och sedan tänker jag på att jag kanske kommer glömma J helt en dag, efter som att vi aldrig fick ha varandra på riktigt, men alltid minnas N.

Och det känns så konstigt. Låter konstigt i tanken, och ser konstigt ut på papper. För J var här först, en del är ännu helt och hållet hans och han är fortfarande kvar, om så bara litegrann. J är ju J. Och jag är ju jag. Men så kommer de här kvällarna då vi känns alldeles för långt borta, för att någonsin ha varit ens i närheten av på riktigt. Då jag tänker att en dag är vi ingenting för varandra, för att vi aldrig var tillräckligt när vi väl fanns. Sedan så tänker jag på om det är vad jag vill. Om det är vad han vill?

Nej, nu måste jag verkligen sluta tänka på det här, ringa och säga god natt till N, och sedan sova. För långa nätter slutar aldrig bra.

att vara eller inte vara.

Det är det där med dina händer. Och mina. De är som gjorda för varandra.
Och allt det fina du säger, allt det vackra i din blick.
Men de där händerna. De är stora och starka och trygga.
De är lena och svala, men med förhårdnader från all träning.
De lugnar mig, som ingenting annat.
De är kärlek och sex, och närhet, men ändå frihet på samma gång.
När du väl är där, är du så nära, N. Så nära.

Men jag kommer ändå somna i min egen säng ikväll, för jag vet inte riktigt om jag borde somna med dig längre. Hur gärna jag än vill ligga där med din mjukt muskulösa kropp, hud mot hud, armar runt mig hela natten, kyssar mot det där stället bakom örat, precis där halsen börjar. Dina andetag i mitt hår, dina hjärtslag mot min rygg, och de där självklara älskade händerna inslingrade med mina små, så somnar jag här istället.

Jag kysser dina högra hand, varje liten millimeter, och dina handleder också, som jag tycker om minst lika mycket, och sedan kysser jag dig, mycket mindre än jag vill, och andas mot din hals alldeles för kort stund, och sedan säger jag god natt och går och lägger mig här. Utan dig.


Varför kan du inte bara välja mig?

att vilja ha barn.

I lördags mötte jag upp vackra babymama L och 2 åriga (snart 2 och ½!) guddottern (hon är inte döpt, men ändå, jag utnämnde mig själv till det innan hon var född). De är två av de där älskade personerna som jag hatar att jag inte hinner träffa tillräckligt ofta, men som jag tänker på och saknar varje vecka. Jag och prinsessan åkte ut till Haga parken och Fjärilshuset. Det var en fin höstdag, med blå himmel och sol. Hade dock glömt bort exakt hur varmt det är där inne i växthuset. Vi mötte en mamma i dörren som skulle ut, och hon var helt genomvåt av svett. "Jaha, oj, vad är hennes problem" tänkte jag lite hånfullt. Inte lika hånfull tio minuter senare när jag kände hur byxorna var fastklistrade mot min kropp, mitt hår började bli frissigt av fukten, och sminket nästan rann på mig. Löste det genom att byta rum (och därmed temperatur) ofta.

Lilltjejen uppförde sig hur fint som helst (okej då, i presentshopen som de fyllt med alldeles för mycket fantastiska leksaker, så gick hon kanske lite crazy, men hon lyssnade och lade tillbaka saker där hon tagit dom. Sötnöt.) När någon visade henne en stor spindel så ställde hon sig och sjöng imse vimse högt för alla som ville lyssna, pratade väldigt länge med papegojorna, men när en fjäril satte sig på min axel så såg hon mest väldigt skeptisk ut, och uppmanade mig att "ta bott den Nanna, ta bott den fälillen!" Och när en annan visade henne enorma tusenfotingar, skorpioner, och riktigt stora vandrande pinnar, så lade hon sin lilla haka, i sin lilla hand, och blinkade stort med sina långa, mörka, täta ögonfransar och sa "Men Guuud!" vilket fick alla att skratta. Hon är så fin L's lilla flicka. Säger hej och hej då till alla, både djur och människor. Sedan åkte vi tillbaka, och oj, vad glad hon blev av att få träffa sin söta mammis. Vi fikade och jag lovade mig själv för typ hundrade gången att inte låta det gå för långt emellan gångerna vi ses. Är så svårt bara att få ihop babymamas skola, Linens dagis och mitt jobb/skola tidsmässigt. Hjälper ju inte att vi bor på varsin sida av staden.

I övrigt så har jag varit sen den här månaden, igen. Ja, ni vet vad jag menar. Och jag hoppas någonstans innerst inne alltid att kanske, kanske, och det blir en sån konstigt blandning av lättnad och besvikelse när den ändå kommer. Jag vill också ha en liten. Som L kan ge mig tips och råd om, och som prinsessan kan säga "men guuuud" till och busa med och sjunga för. Och visst, jag kanske inte befinner mig i den mest ideala situationen för att skaffa barn, eller den mest optimala relationen. Och kanske är det lika bra att slippa sitta där och få det ännu mer jobbigt med N, skaffa ett barn som han nog inte vill ha. Så därför gör jag inga riktiga försök, sånt ska man vara två om. Men när den bara är sen, för att den är sen, och man innerst inne vill det så mycket, då är det lite ledsamt när det inte är så.

att älska någon som en gång älskat dig också.

En kväll i september.

J: Hur mår du annars? Hur har du det?

K: Jag är lycklig, jag lovar. Det kanske inte verkar så just nu, när jag ligger här med dig och gråter, men jag är verkligen lycklig nu. Han gör mig väldigt lycklig.

J: Hur känns det då?

K: Konstigt. Jag är inte van.

Och då tittar han väldigt, väldigt kärleksfullt på mig, ögonblicket är vackert och bitterljuvt, för det finns en sorg i de där blåa ögonen, under hans ljusa ögonfransar, när han för första gången under samtalet rör vid mig.

J: Vänj dig, säger han bestämt och smeker min kind mjukt.

Och de där två orden, utöver den gången han sade de där tre orden som är större än allt, är bland det finaste han sagt till mig. För att han vill och tycker att jag förtjänar, och borde vara lycklig. I samma stund undrar jag om han vet att jag är år ifrån att sluta älska honom.

att behöva lämna sin framtid och ringa sitt förflutna.

Ja ni. Min natt var ungefär 5 timmars telefonsamtal med N och J. Det ena innehöll att jag äntligen tog steget att förklara och berätta om allt som faktiskt inte gör mig lycklig, för N. Allt det där som gör att jag verkligen inte kommer orka. Och N, mumlar att han inte vet någonting, men att han inte vill vara utan mig. Lite så. Så jag lägger på vid halv 4, när rösten och hjärtat sviker mig och jag verkligen inte kan bita mig i läppen, och svälja tårarna längre. Så är det slutet, slutet? Jag vet faktiskt inte än. Men det kan vara det. Troligen är det så. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Nu när, att vara kvar, känns lika svårt som att lämna. Det kommer alltid, alltid, alltid, att komma tillbaka till det här. Till allt han inte vet.

Och sedan då. Det där oundvikliga samtalet med J. Herregud vad jag har sagt saker. Han har ju träffat någon. Har jag berättat det för er? Någon som han tycker jättemycket om. Vilket är helt okej. Typ. Ta det inte fel, jag vill verkligen att han ska vara glad, jag älskar honom, så det är klart jag vill det. Men jag är ju inte klar. Med oss. Jag har så svårt att tänka mig ett liv som inte kommer innehålla honom mer, någonsin. Där allt vi någonsin kommer ha, är det vi redan haft. Jag hade precis bearbetat, vant mig vid och förstått att vi behöver vara ifrån varandra. Att vi verkligen behöver tid utan varandra, att det är vad som är bäst för oss båda två. Men jag hade alltid tänkt att det var just nu. Att det skulle komma en tid efter det. Min kropp och mitt hjärta klarar inte av, att vi aldrig mer ska älska varandra. Så vi pratar i telefon till halv 7 på morgonen och jag säger alldeles för mycket.

Så ja, i slutändan förlorar jag båda två. Det är summan av det hela, av alla nätter, alla texter, all jävla kärlek. Ingen Darcy. Ingen Watson. Bara en väldigt, väldigt besviken och uppgiven Kameliaflicka. Med alla dessa förhoppningar, och drömmar, känslor och längtan som inte har någonstans att ta vägen. Som inte hör hemma hos någon och ingen har plats för längre. Åh, jag vet inte var jag ska gå. Eller hur, för den delen.