bättre sent än aldrig.

Ja, mina älskade, jag har försummat er. Och för vad? Inga män, det kan jag lova. Även om veckan som varit både inneburit middagsförslag från en ensamstående småbarnspappa och en kille som nyss varit i en bilolycka. Ni vet ju hur svag jag är för barn, och det är väldigt svårt att säga nej till någon som precis haft en nära döden upplevelse. Men jag ska försöka låta bli, är inte intresserad utav av någon av dom egentligen.

Jag har dessutom provsjungit, fikat, varit på bio, lunchat thaimat på Söder, promenerat, gymmat, städat, brunchat, druckit bubbel på diverse barer, hunnit städa hemma, kramats alldeles för mycket med Tintin, shoppat böcker med Mikey och ätit bakelser med Friday. Jag lyckades dessutom skriva en så pass bra bokanalys att min lärare visade upp den som det perfekta exemplet på hur man ska göra. Score. Utöver det (livet) så är det enda som håller mig borta från er, mitt dåliga internet som sviker hela, hela tiden.

Nu är pappa här och ska hjälpa mig sätta upp tavellister. Själv ska jag bege mig till en föreläsning om Karin Boye, som var min första poesi-förälskelse och efter det ska jag laga lyxmiddag till mig själv. Cause I'm worth it and all that jazz.

för jag ville bara älska dig.

Sanningen är att hur många Bellinis jag än dricker på Ljunggrens, eller hur okej jag än försöker vara, så är det här ännu en måndag, och ny vecka utan dig. Och det gör mig så ledsen. Så ledsen.

ännu en helg.

Igår var jag på Fridays fantastiska födelsedagsmiddag med ett stort och härligt gäng kvinnor i blandade åldrar, jag var som vanligt yngst. Vi pratade utbildning, barn (en vän till mig eklaterade att hon är gravid, och en annan kan inte alls få barn), penisar, spöken, tatueringar och lägenhetsköp, åt en massa småplock och drack flera flaskor vin. Det var en såndär fantastiskt speciell kväll då alla, trots att många knappt känner varandra, och det är nästan 20 år mellan mig och den äldsta, och man har helt olika bakgrund, skrattar konstant, öppnar upp sig och berättar berättelser som får alla andra att oo:a och fnittra förtjust, då man skålar för allt möjligt trevligt, och där alla bara trivs och får utrymme att prata och vara. Så, så himla fint.

Idag har jag suttit på ett café och pluggat, föga förvånande eller hur? Har spenderat sex timmar på stammisfiket, där ägaren klappar mig snällt på axeln när jag kommer, hur långt eller kort det än är mellan besöken. Gått dit regelbundet i sex år, och inte sällan är det med en bok eller penna och papper som sällskap. Pluggade dock bara ungeför två och en halv av dom timmarna, sedan kom en väninna och så pratade vi om livet och sånt. I övrigt har jag upptäckt japanska romanförfattare och arabiska poeter idag, fast jag inte alls borde fokuserat på alternativa medeltider, utan funderat ut hur jag ska skriva en krönika med fokus på europeisk litteraturhistoria. Och i natt drömde jag att Niotillfem bloggerskan och jag åt våfflor med sirap och drack mint juleps i södra USA, och att Melissa Horn ringde och skrek åt mig för att jag inte spökskrivit klart hennes låtar. Lite så.

Just nu önskar jag att jag hade någon bra film hemma, och en ny klänning som gör mig lycklig, och ett nytt årskort till Fotografiska, och mer tid till allt jag älskar. Imorgon är det den bra psykologen, en lista med måndagsmåsten, plugg på caféet och middag med en vän. Och sedan är det ny vecka.

älska mig när jag bränns.

Ibland tänker jag att nästa gång, nästa gång så ska jag inte berätta om det förflutna, eller drömma om framtiden. Nästa gång ska jag vara starkare, och vackrare, och smartare. Jag ska bara vara allt det som är enkelt att älska, och gömma allt det andra. Trippa på tå och hålla andan, för att inte väcka dröm med verklighet. Så tänker jag ibland när jag bara längtar efter att vara älskad, älskad, älskad.

Men vet ni? Nästa gång så vill jag att någon ska våga älska det som är trasigt, försöka hålla ihop mig fast jag är så många kantstötta bitar, fast jag är så otröstligt ledsen ibland och tror att världen är en ond plats. Nästa gång vill jag att någon ska kämpa för allt det där komplicerade som är jag, tro på allt jag kanske kan bli. Jag vill inte skratta för att göra någon annan lycklig, eller blinka bort tårarna för att han inte ska se att jag är ledsen. Jag vill att någon ska vilja ta hand om mig. Jag vill kunna vara liten, och svag om jag måste. Vara bättre (starkare, vackrare och smartare) för honom, för att jag vill, inte för att jag måste. Jag vill vara tillräckligt, nog, och ännu mer, bara genom att vara mig själv.

Nästa gång ska jag älska någon som älskar mig. Någon som är orädd, helhjärtad och modig. Som vet att riktig styrka, sann frihet, livet självt, bara kan vidröras när du låter någon nå fram och beröra dig. Som kan och vill älska, älska, älska.

jag vet att hjärtat längtar ut, när din bröstkorg är en bur.

Ibland vet jag inte vilken tanke som är mest svindlande; att du inte är nära, eller att vi fortfarande andas samma luft, i samma stad. Att du är oändligt långt borta, men fortfarande somnar på samma plats som då. Att min kropp vet varje steg till din dörr men att hjärtat stannar här för att den är stängd. Så svindlande, att luften stundtals går ur mig. Och sedan när världen kallat mig tillbaka, ur det tillståndet, så är jag kvar med detta obegripliga faktum, som tycks bli mer verkligt för varje andetag utan dig. Du är inte min. Och jag är inte din.

Din frånvaro, som förut var en sorgedimma och ett töcken, är nu skarp och hård. Verkligheten är kall och slår emot mig. Alla färger är smärtsamt tydliga och ändå dova på samma gång, ty de saknar kontext och mening, alla linjer som utgör konturerna av min omgivning är så framträdande och hotfulla att jag är rädd att göra illa mig på dom.

Och mitt i allt detta, så blir dagarna ljusare, längre, men för mig blir det bara mer och mer uppenbart hur vacker världen var med dig, och vetskapen av att alla våra minnen, allt vi gjort och känt, kommer ligga som en skugga över våren och sommaren som kommer, finnas i luften som en svag vemodig doft, vara i mina andetag som en ständig påminnelse om att du saknas mig, den vetskapen kan göra en skör flicka halvt galen, och ett halvt hjärta ännu mer trasigt, och därför, just därför, så gråter jag av lycka de få gånger jag får höra din röst. För känslan av att vi kanske fanns trots allt, och kanske var det värt det, och kanske kommer någon älska mig som jag är.


Ja, jag vet att jag är väldigt osammahängande, och att det inte är någon ordning på mitt svammel, men jag är sjuk, knaprar alvedon och lugnande, äter trerättersmiddagar på vift, eller ligger hemma med blekrosa rosor, mörk choklad med havssalt och finncrisp, jag läser Borta med Vinden, och skjuter upp skolarbeten, och går inte ut för då träffar jag bara någon ny man, det gör jag alltid, och så fikar jag konstant och sitter på södercaféer och gör försök till att skriva, och ringer inte N fast jag vill, och jag har alldeles för mycket sånger i huvudet som vill ut, och så försöker jag komma på vad jag ska göra med mitt liv, jag är tjugo-någonting och jag vet inte alls, inte alls, hur i helvete man är lycklig.

att äta för att överleva.

Åh vilken helg! Lördagens middag blev sen, vid ett hade vi inte ens betalat notan än. Jag började kvällen med en whiskey sour som var sådär syrlig som jag vill att dom ska vara, och med perfekt balanserad bourbon. Bartendrar har en tendens att snåla på whiskeyn och göra mina sours alldeles för söta. Jag åt hummersoppa, följt av perfekt rosaröd oxfilé och en helt otrolig varm äppelpaj med vaniljglass som blev allt annat än ordinär tack vare spegeln av bubblande het kolasås den serverades på. Två koppar té fick avsluta den kalla kvällen som var fantastiskt trevlig och fylld av intressanta samtal med nya människor. I sällskapet fanns orkesternördar (cello, viola, orgel), en författare, en fysiker, flera lingvister, en operasångerska och jag. Att diskutera skrivande genom att använda Dostojevskij och Hemingway som exempel, allt medan sidodiskussionen är Strindberg vs Söderberg (vilket sedan ledde in på diskussionen Gregorius vs Doktor Glas), samtidigt som jag smuttar på min favoritdrink är verkligen min ultimata lördagskväll. Jag är inte alls van vid att få prata om mina favoritämnen, och blir så lycklig när jag väl hamnar i sådana sammanhang.

Igår var jag hos Minnie på födelsefirande med släkten, och hon hade gjort en fantastiskt, underbart, makalös boeuf bourguignon, som vi avnjöt med ris och rödvin. Fanns inte ens en liten grönsaksbit kvar när vi var klara. Jag diskuterade både arbetsprover/skrivandet med hennes styvmamma som är skådespelerska och som jag tänkte använda som referens, samt musiken med hennes pappa som är inom musikbranschen och snabbt bannade mig för att jag inte lagt min musik hos ett förlag och genast lovade att hjälpa mig fylla i alla nödvändiga papper och ringa rätt personer. Älskar hennes familj, båda sidorna av den, och jag är ett ständigt återkommande inslag på alla släktträffar. Efter det blev det kladdkaka med grädde, och när släkten droppat av städade vi undan och kollade på film. Söndagar borde alltid innehålla långkok och deckare tycker jag.

Idag har jag inte gjort en enda nyttig sak alls, tänkte däremot städa och laga lite mat nu. Tända ljus, läsa lite och ha egentid innan nästa vecka (är ju alltid ledig måndagar också) kommer igång. Jag hoppas ni har haft en fin helg. Själv befarar jag att jag kommer att vara rejält överviktig innan hjärtat hunnit läka så som jag tröstäter ihjäl mig. Att Tintin försett mig med ett lager av delicatobollar gör liksom inte saken bättre.

jag undrar hur många mäns andetag, jag kommer haft på min hud, innan allt känns bra. för just nu känns ju bara du, fast jag får tänka på det en annan dag. idag är en dag utan dig.

Födelsedagsbarnet lyckades på något mirakulöst sätt övertyga människan om att dyka upp, och jag måste säga att det gick över förväntan. Kunde nästan slappna av, körde både mellansnack och fick med ett scenspråk som inte var allt för oproffsigt. Fick en hel hög med komplimanger från alla håll och kanter, och fick lite tårar också, så det måste ju kvalificeras som mer än godkänt? Hon fick i alla fall sin favorit parfym, Miss Dior Cherie, och det förekom både salsatåg, och några suspekta försök till crumping. Det var dock fruktansvärt kallt, och orkade inte alls gå vidare när stället stängde vid ett, så då stuvade jag in mig själv och förstärkare m.m i en taxi och åkte hem till Tintins nackpussar.

Nu har jag bytt ut gårdagen vita klänning med fint fall och små diskreta prickar, till en mörkblåa historia med vita små stjärnor på som svajar när man går. Tänkte köra partyklackarna igen, och ska strax bege mig till Södra Teatern för en fördrink, sedan har vi bord på en båt, och tanken är att vi ska sluta på Laveau efter det men vi får se hur länge jag orkar. Är rätt så trött idag. Ännu en dag med restaurangmat känns bra. Nehej ni nu får jag allt upp och hoppa tror jag. Det är minus 16 grader och alldeles för kallt för äventyr, men det är lördag och i hjärtat är det tomt, tomt, tomt. Nu tänker jag fylla det med Stockholm och främlingar.

TGIF

Åh jag blir så trött. Skulle ha spelat på Angelicas fest ikväll, är en middag på en hyrd restaurang i Saltsjöbaden för ungefär 60 personer, och det skulle varit min mjukstart med mitt egna material. Men det är klart att min opålitliga, ångestfyllda, stressade gitarrist får kalla fötter såhär tre timmar innan genrep. Väldigt typiskt honom. Note to self; måste, måste, måste hitta professionella musiker att jobba med under våren. Kan inte låta den här människan diktera ifall jag spelar eller inte. I denna stund ångrar jag mer än någonsin att jag var tvungen att inleda ngt med A, musikern, och fullständigt hångla bort mina chanser till ett vettigt inspirerande samarbete.

Men ska verkligen försöka släppa det nu. Ska föna håret och sätta på mig favoritklänningen, favoritklackarna, favoritkavajen och favoritsmyckena. Göra en mojito, sjunga med i Sara Bareilles-låtar och vara lycklig ändå. Sen kör vi helg med allt vad det innebär*, och spenderar alla pengar jag har kvar just nu så får nästa vecka lösa sig på något vis.

Så bara att plocka ur mic och sladd ur väskan och ställa tillbaka gitarrfodralet med andra ord. Måla läpparna röda och hoppas på det bästa.

*födelsedagsfirandex3, middagar ute, vin i mängder, sovmorgon och filmer i soffan, dagsfika, skridskor med guddottern, nattsamtal och klubbar på söder.

bitvis.

Nu är jag här igen. Tittat på Artificial Intelligence och gråtit, gråtit. Så skönt. Behöver verkligen gråta. Kanske vill jag har barn, längtar efter det så hjärtat värker, för att då kommer jag att få älska någon med allt jag har och är. Och någon kommer att behöva mig och älska mig tillbaka. Jag kommer få göra någon trygg och glad. Hur mycket jag än längtar efter att bli älskad, så tror jag att jag är i mer behov av att faktiskt få älska. Tänk. Att få älska någon varje dag som faktiskt vill bli älskad.

Men jag ser fram emot helgen, det gör jag. Det finns massor av händelser, platser och människor att försvinna in i.

Jag undrar vad han gör just nu. Och hur han mår. Vem han är när han inte är min. Och samtidigt är jag livrädd inför tanken, och vågar inte alls veta sånt som kanske gör ännu mer ont.


/

T: Du vet det där du skrev om mig och din nacke? När du undrade hur många gånger jag har rört, smekt, vilat handen mot, eller kysst den? Det var fint. Men. Jag vet inte hur jag ska tolka det.
K: Nej. Vad är det du menar nu? Snälla mena ingenting.
T: Jag menar ingenting alls. Jag undrar bara om du skrev så för att du tycker om det eller för att du inte gör det.
K: Om du inte menar någonting så tycker jag om det, annars gör jag inte det.

/

Och ja. Jag vet, okej? Jag vet att jag inte borde låta honom, och att det kommer bli trassligt om jag låter det gå för långt. Men jag ska, jag lovar. Jag ska reda ut det. Han gör mig bara så lugn. Det har han alltid gjort. På jobbet slappnar jag av om jag vet att han är där, även om jag inte ser honom på hela dagen, på en gata mitt i natten när hela min värld går sönder och jag går itu, så stillar han allt med sitt stabila sätt, och hemma i soffan kan han få all min tärande oro, till något rofyllt och sömnigt. Med ett sms kan han göra mig trygg, för att det finns någon därute som tänker på mig, som bryr sig om mig. Och just därför borde jag egentligen inte låta honom. Men jag gör det såklart ändå.

Och sen kommer jag hit. Till er. Och saknar N tills jag knappt kan andas. För var ska jag annars göra det? Under mina mysiga fikastunder, eller högljudda middagar? På stammisbaren eller ett dansgolv klockan halv tre på natten? Nej, bara här får jag sakna honom, bara med er. Jag kan inte låta honom få mer plats i mitt liv, när han valt att lämna det. Om jag gör det, om jag gråter över honom och inte över vackra sånger, fina sms, sorgliga filmer och annat som känns, då kommer jag gå under helt. Och då kanske jag inte hittar tillbaka till livet, för det är så jävla mycket enklare att bara ge upp.

Men jag vet. Jag vet att jag inte borde låta honom. Men ibland (väldigt ofta) så känner jag mig bara så fruktansvärt ensam. Så oerhört, genomträngande, hjärtskärande ensam.

one small step for mankind is a giant leap for me.

Åh vad jag har saknat er! Och ändå smiter jag mest in här för att skjuta upp den här bokanalysen ännu lite till. Inlämning om 48 timmar och jag har knappt börjat. För att inte tala om dom där 150 sidorna om medeltidalitteratur. Och jag som faktiskt brukar ligga rätt bra till med sånt här! Idag blir det hur som helst inget mormor, utan jag och mitt älskade skrivbord, hela dagen lång. Kanske med någon liten ica-paus, och så måste jag förbi banken en sväng. Lyssnar på Friday när jag pluggar, tror jag blir lite peppad av att lyssna på någon som faktiskt tar itu med sitt liv och jobbar hårt för sin musik.

Minnie fick ett stort fång färgglada liljor och rosor, för hon är liksom typen som har retro-saker och en stor röd soffa hemma. Inte sådär stilla och svalt vit som jag alltså. Och så fick hon en cdskiva (jag vet, riktigt old school) med Miles Davis och en rolig bok med en massa fantastiska personlighetstester som gjorde att vi ramlade ihop i små skratthögar i den där röda soffan (fast kanske var det allt bubbel). Hon fick den mest för att den passar hennes humor, men också för att den var en svartvit bild på en 50-tals hemmafru på framsidan och det kändes också väldigt Minnie. Men den riktiga presenten är att vi ska gå på teater, hon jag och Chloé, och se en föreställning om Sammy Davis Jr. Middagen var sådär löjligt god som den alltid blir när Minnie lagar mat, jag tog mer tre gånger. Och Kimmie hade gjort en hallonpannacotta paj som gick åt i rasande fart, och som jag redan nu längtar efter. Så jag rullade hem istället för ut, och somnade (ja, ingenting mer) med Tintin vid ett.

Den här veckan har bjudit på terapi, låtskrivarsession, fika med Angelica (som har stort födelsedagskalas imorgon) och allmänt hemmamys. Sedan har jag, måste jag motvilligt erkänna, kanske låtit Tintin, som sovit här igen, spendera lite för mycket tid med handen i mitt hår och sina läppar mot min nacke, men jag intalar mig att det är väldigt vänskapligt och oskyldigt allting och ni vet ju hur mycket jag tycker om sånt där. Det är så svårt bara när någon bryr sig om dig, och frågar hur du mår hela tiden, och säger att han tycker om dig exakt precis som du är och att du är viktig och att han inte någonsin vill att du ska vara något annat än den där konstigt, intelligenta, fascinerande flickan, som läser för mycket böcker, och tittar på 50-tals filmer, och dricker minst fem koppar te om dagen. Som ibland är ledsnast i hela, hela världen, och som skrattar jättehögt, eller är rädd för att hon inte finns. Då är det svårt att låta bli.

Men vet ni. Jag saknar N mer och mer för varje dag som går. Man tycker ju att det borde vara tvärtom. Att tiden ska läka alla sår, och sånt där som alla säger. Men istället finns det en stund varje dag då saknaden tar över allt. Jag gör så mycket hela tiden, och dagarna går fort, fort, och jag kommer längre, och längre bort från honom och oss. Men det gör bara tomrummet större istället, och avståndet gör mig mer rädd än lättad. Jag kommer på mig själv med att krampaktigt hålla kvar i minnena, och att plötsligt brista ut i tårar, när jag tänker på mitt huvud mot hans axel en söndag i september, hans hand i min en sommarkväll i juni, eller hans kropp över min en morgon i oktober. Jag saknar hans röst och hans doft, och sättet han fick mig att känna. Herregud vad jag saknar hur han fick mig att känna.