att försöka litegrann

Jag känner igen det nu för tiden. Det slår inte till på samma sätt. Mina svackor. Det är snart tio år sedan jag började gå i terapi, och jag kan mitt psyke och min kropp nu. Skillnaden är att nu tvingar jag mig upp, och ut. Nu förstår jag att jag inte kan ligga kvar i sängen hela dagarna och sova bort allting. Det var nära att jag gjorde det idag, helgen var en härlig, destruktiv, rolig, fruktansvärd blandning av rosé på favoritbåten, och gratisshots runt Stureplan, och jag och måndagar fungerar inte ihop.

Vissa talar om söndagsångest, men i mitt fall är det just måndagar som drar ned mig mest. Det kan bero på att jag är ledig då också, så att det blir som min söndag, men mest känns det som att måndagarna alltid innebär ett litet antiklimax av ångest och saknad. Över allt som inte blev, och allt som borde bli.

Så idag när jag var nära att sova bort allting, tog jag mig ändå ned till hamnen med en bok och en filt. Låg där tills solen gick i moln och såg upp på himlen. Nu har jag duschat och städat hemma. Snart kommer en av de bästa hit och vi ska ta en långpromenad, och sen laga lite mat.

Och så, helt plötsligt så kommer även den här måndagen ha passerat, utan några storslagna händelser, men trycket över hjärtat kommer lätta lite och jag kanske inte behöver slå mig sönder och samman när jag faller ned i mitt mörker. Jag kanske är gammal nog, har tillräckligt bra självkännedom, och är så pass snäll mot mig själv, att jag har lärt mig att landa mjukt, titta upp på himlen och hitta saker att sträcka sig efter. Till och med en måndag mitt i sommaren som aldrig kom.

kära dagbok,

Jag grät hela kvällen igår. Hela världen hörde av sig och ville ses; M&M, A&A, Mio, Ric, Chloé, Tashi. Men jag orkar inte låtsas vara glad, inte ha på mig smink, inte prata om någonting.

Helt plötsligt ser jag allt så tydligt, alla val, och alla tankar och alla känslor.

Jag hade aldrig tid, gav aldrig mig själv tid, att komma över J. Jag bara kastade mig ännu djupare in i min förälskelse med N. För jag valde ju honom. Och när jag väl insåg att det inte spelade någon roll, att jag fortfarande ville vara med J, ja, då hade han valt bort mig. Och jag tänkte att om jag bara får det att fungera med N, då valde jag rätt. Då var det värt det, det här med att jag älskade men valde bort någon annan, det är okej då.

Och nu ser jag allt. Hur jag varit med J's vän, Tintin, bara för att kunna få fråga honom om J, bara för att få vara kvar i utkanten av hans liv. Hur jag är med mitt lammkött, bara för att han påminner om J, han är lika gammal som J var när vi var med varandra, och de är så lika i sättet. Hur sorgen efter N, är sorgen över alla minnen, all lycka, och alla drömmar som vi drömde, sorgen över en framtid jag ville ha - inte saknad efter kärleken till honom.

Och nu är det för sent, mer för sent än någonsin. Alla tycker jag borde prata med honom, men jag kan inte. Jag har ingen rätt att lägga allt det här på honom. Han skulle ändå inte lämna henne, jag vill inte ens att han ska göra det. Inte på det sättet. Jag vill att han ska vara lycklig och kär så länge han kan, för det förtjänar han.

Men jag vill, och hoppas, att han en dag ska se allt som jag ser, ska få samma insikt, och bara veta. Hade jag blivit lycklig om den dagen var idag? Ja. Men det fungerar inte så. Livet vill alltid andra saker. Så jag ska vänta, och älska, och hoppas. Dejta, ligga och bli kär i en massa vackra, hopplösa, fantastiska pojkar och män. Och så en dag kanske han står där och ber mig älska honom, och så kan jag berätta att jag har gjort det hela tiden.

Ingen fattar vad jag håller på med, utom min äldsta, bästa vän. Hon har sett det hela tiden. Och det är skönt, för alla andra tror att jag hittar på det jag känner, eller att jag bara låtsades med N. Allt jag kände för N, kände jag på riktigt. Men frågan är om jag någonsin hade kunnat älska honom. Jag trodde att den biten, handlade om honom, om att han inte lät mig, men jag kanske inte lät mig själv.

Jag förstår mig inte på mig själv alls. Men nu ser jag klart i alla fall, för första gången på väldigt, väldigt länge.

saker man inte säger

- Snälla, lyssna på mig.

Så skulle jag säga.

Och du skulle sitta mittemot mig i soffan eller bredvid mig vid våra stenar vid vattnet. Kanske skulle du skratta lite nervöst. Försöka kallprata bort ögonblicket. Jag skulle försöka spela med, men till slut skulle mitt hjärta säga ifrån.

- J, älskade du mig på riktigt? Skulle jag fråga mitt i allt, då när hjärtat inte orkar låtsas mer.

Du skulle skruva lite orolig på dig.

- K, sluta, skulle du svara.
- Svara istället.
 - Varför frågar du det? Skulle du fråga och titta bort, kanske kasta grus i vattnet, eller börja pilla på en av alla mina tusen kuddar, beroende på var vi är.

- För jag måste veta.
- Jag kan inte svara på det.
- Det är viktigt.
- Varför är det viktigt nu, K?

Och sedan skulle vi prata om att det var längesedan nu. Du har kysst henne för många gånger, och jag har legat tätt intill honom alldeles för många nätter, och vi är ju inte vi längre. Jag blev kär i någon annan och du älskar henne nu. Men du vet. Och jag vet.

Om du skulle röra mig nu, när vi sitter här, och du försöker undvika samma samtal som du tvingat mig att ha flera gånger, så skulle det vara lika elektriskt som då. Vi skulle minnas allt. Varje bråk, varje smekning. Alla andetag skulle bli tyngre, och alla känslor skulle ligga under huden och pulsera.

- Förlåt, skulle jag säga sedan. Förlåt för att jag lät honom komma in i vår värld.

Och du skulle skaka på huvudet, du vill inte höra, för du har nästan kommit över det nu.

- Sluta, K, sluta säga förlåt. Det är okej.

Och då skulle det brista helt. Helt och hållet.

- Nej, men förstår du inte? Det är inte okej. Jag är inte okej. När du åkte till USA, och jag var med honom så räknade jag dagarna tills du skulle komma hem igen. Jag hade till och med gjort ett papper med små rutor och varje dag kryssade jag för en. Varje dag så längtade jag efter dig, och tänkte att när du kommer hem så lämnar jag honom. Jag lämnar honom, och så ber jag dig att snälla, snälla, snälla försöka älska mig igen, och det enda jag ville var att vi skulle försöka få det att fungera.

- K...
- Nej, lyssna! Lyssna! Skulle jag säga förtvivlat. Förstår du inte?
- Vad K? Vad är det jag ska förstå? Skulle du säga med hjärtat i halsgropen.

- Den där natten när du kom hem till mig, och vi pratade, och jag fick reda på att du älskar henne, och att hon älskar dig, det var så svårt för mig att inte röra dig, inte kyssa dig, inte vara med dig igen. Kommer du ihåg den natten?
- Du kastade ut mig.
- Ja! För jag vill att du ska vara lycklig, med henne, med vem som helst. För jag vill bara se dig lycklig, och att du ska vara älskad, och älska någon som älskar dig. Jag ville inte att du skulle förstöra det med mig, för mig, inte efter hur jag förstörde oss. Förstår du inte?
- Nej, det gör jag inte.

- När du sa att du älskade mig, det var det finaste som någonsin hänt mig. Jag hade väntat på det så länge. Det finns ingenting som någonsin har betytt mer för mig. 

Nu skulle du vara tyst och titta ned i marken för du vill inte prata om det här, inte bli påmind om kärleken som aldrig fick bli.

- Och när N kom in i allt, och du skrev... du skrev att om jag ville så skulle du bara vara min, och att det inte var för att behålla mig utan för att du älskade mig så otroligt mycket...
- Sluta nu. Det räcker. Vad håller du på med K?
- Jag tänker på det hela tiden. En gång i veckan.
- Jaha. Det är inte hela tiden.
- Dig tänker jag på hela tiden. Varje dag.

Tystnad. (Förutom jag då, jag skulle gråta lite.)

- Jag säger inte allt det här för att vara jobbig, eller för att göra det svårt J.
- Varför säger du det då?
- För att jag älskar dig. Jag har alltid älskat dig och jag älskar dig fortfarande.

- Jag vet inte vad jag ska säga, skulle du svara.
- Jag vet det. Det är okej. Men jag vill att du ska förstå. Allting. Varför jag lät dig gå, varför jag inte försöker få tillbaka dig. Det är för att jag älskar dig, jag älskar dig så genuint jävla osjälviskt mycket att jag bara vill se dig lycklig, fast det inte är med mig.

Och nu skulle jag gråta ganska mycket och du skulle svälja djupt och blinka bort dina känslor och förmodligen ta min hand, försiktigt. Sedan skulle vi sitta tysta, jag med mina tårar, du med dina tusen tankar, och sedan, sedan skulle du hest säga

- Jag förstår.

Och du skulle gå och jag skulle somna utan dig igen.

två män, och ett brustet hjärta

Ni måste vara trötta på det nu. Det här med N, och J. Jag förstår det faktiskt inte själv. Hur jag kan känna så mycket för två män samtidigt. Till och med nu när alla slut är skrivna, och inget av dom blev lyckliga.

Min förälskelse i N var plötslig. Han stod där i all sin perfektion en dag och bad om mitt hjärta. Min hand passade perfekt i hans, och våra drömmar var samma drömmar. Jag har aldrig varit så kär, som jag var, och är, i N. Med honom fick jag mina vackraste (mest smärtsamma) minnen, och såg jag ett helt liv, och en hel framtid, av lycka och kärlek. Av barn och hus. Med N kunde jag se mig själv bli gammal, så jag lät mig själv förälska mig i honom,

fast jag redan älskade J.

Men J. J, med alla sina fel och brister, var på många sätt mer självklar för mig än N någonsin varit. Han var oundviklig. Jag valde honom aldrig, skulle aldrig ha valt honom. Och han skulle verkligen aldrig ha valt mig. Men vår kärlek, min kärlek till honom, den bara var. Den smög sig på och vävde sig in, och ändå känns det som om den alltid har varit där.

Det är så konstigt, för nu när det gått ett tag så känns ett liv utan N, mindre otänkbart än ett liv utan J. Saknaden efter N, den är som kärleken till honom. Den är plötslig och stark, den ilar till när jag minst anar det, kommer över mig i de mest oväntade stunder. Störtregn.

Men saknaden efter J, den är lågmäld. Den ekar och vibrerar, den är som luften innan ett oväder är på väg. Så saknaden efter N är lättare. Regn är regn, det går över. Men molnen, mina älskade, molnen som rör sig tätt ihop, och fåglarna som flyger orolig över himlen, och träden som greppar hårdare om marken med sina rötter, och vetskapen om att snart gör hela världen uppror, och gud vet vad det innebär, eller när stormen är över - det,

det är lite knepigare.

att fortfarande (alltid) älska J.

Och jag saknar J.

Saknar, drömmer, tänker.

Och ja, ja, jag vet, jag saknar bara honom som ett substitut för allt annat jag saknar, och vi fungerar inte ihop, och det var ett år sedan nu, och ja, jag vill att han ska vara lycklig med sin nya tjej, och jag älskade honom kanske inte på riktigt för hur ska jag då förklara/försvara att jag träffade N mitt i allt, mitt i oss, mitt i livet?

Men ändå.

Jag saknar honom och jag älskar honom på något jävla sätt och jag önskar att vi inte var så himla långt borta, för vi var bra vänner, kära, speciella vänner, och i slutet av dagen brukade han alltid vara där, och jag kunde somna med mina läppar mot den där gropen i hans bröstkorg och doften av honom i min säng. Och han var min, inte för att jag bad honom vara det, eller för att vi bestämt oss för det, eller för att han sagt det. Vi gjorde aldrig något utav allt det där. Men han bara var det.

Min.

det här är bara negativt och jävligt så vill du vara lycklig får du vänta tills nästa inlägg

Jag promenerade hem från jobbet idag. Det var varmt och alla gick med solglasögon och bara ben. Och helt plötsligt vid en syrénbuske som blommat ut för länge sedan, så bara kom dom. Tårarna. Jag är så känslomässigt, ekonomiskt, livsstressad just nu, det är så mycket som behöver falla på plats med jobb och skola och pengar, och jag har så fruktansvärt ont i kroppen av mitt jobb. Nackspärr fast i hela överkroppen, huvudvärk fast i fötterna. Jag behöver ett glas vin, en naprapat, kyssar i nacken, en lång jävla båttur. Någonting som stillar allt. Det som gör det så himla tungt är att jag bär allting själv. Och jag är så trött på att le just nu, förlåt men jag är verkligen det. Allting bara byggs på och byggs upp, och någonstans där inuti finns jag, men kvävs nästan. Jag måste hålla uppe allt för annars blir jag levande begravt i livspusslet. Och det finns ingen som kysser bort mina tårar, ingen som säger att det kommer bli bättre, att vi fixar det och ordnar allt. Även om jag inte skulle tro på det så behöver jag det, det skulle bli lättare att andas om någon delade min vardag med mig. Jag behöver den där rösten som upprepar allt det där man bara säger, för jag är så hes nu. Jag har tappat min röst och egentligen vill jag bara skrika. Så jag gråter istället, mot en jävla syrénhäck, i ett villaområde, där ingen annan somnar ensam, och alla går med bara bruna ben, och är dom ledsna innerst inne så syns det ändå inte bakom solglasögonen.

Fan. Jag klarar inte det här.

(Och det har hänt en sak mellan mig och min mormor, så vi pratar inte med varandra. Därav den ekonomiska stressen som ligger som ett järngaller runt oron. Men mest av allt det här med att hon krossat mitt hjärta litegrann och mycket mer än någon pojke någonsin gjort. Jag vill bara få gråta men jag är så spänd överallt. Så jag tar långa, varma bad, alldeles för varma när det är 25 grader ute, för att få spänningen att lätta. Men jag kan inte sova av all ångest, och jag kan knappt ta mig upp ur sängen av muskelvärken. Jag är gammal i själen, och gammal i kroppen, och jag vill fan inte mer nu.)