det kommer göra ont, eller hur?

Du kommer säkert inte ihåg det här, men en gång när vi var hemma och satt i soffan, så sade jag något, jag minns inte vad. Och du stannade upp och såg mig rakt i ögonen och sa: jag är inte E.

Och så stannade jag också upp och tittade på dig och tyckte att du var det vackraste, den bästa, mest godhjärtade, fantastiska man som någonsin skapats, och så tog jag ditt ansikte i mina händer och kysste dig innerligt och länge. Och sedan sade jag att: nej det är du inte. Verkligen inte.

Och ni var världar ifrån varandra, jag var så långt ifrån att vara det jag en gång var med honom, och jag var så tacksam för det, för att jag hittat någon som ser mig, tar hand om mig, och är så bra mot mig. Som gör mig lycklig och får mig att känna mig speciell.

Men nu så undrar jag om du ljög då, eller om jag ljög för mig själv, för du får mig att känna mig precis som han gjorde. Du får mig att vara allt det han fick mig att vara. E och jag slutade väldigt illa, och jag hade precis blivit mig själv igen när du och jag började dejta. Nu känner jag hur allt går åt helvete, hur jag tappar grepp om mig själv, och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Du hade i vilket fall fel; du är på så många sätt, precis som honom.

Skillnaden är väl bara att han var ärlig mot mig med en sak, och det är att han är en dålig person. Han var ett manipulativt, själviskt as och han visste om det. Jag visste om det. Men på den tiden trodde jag att jag var likadan, jag gav mig in i leken och trodde jag tålde den. Nu vet jag bättre.

i don't believe that anybody feels the way i do, about you now.

Jag är bortom förvirrad över vad jag ska göra just nu. N och jag har kommit till något slags jobbigt vägskäl. Och han säger bara sånt som är svårt. Typ att han varannan minut vill köpa det där huset på landet, och skaffa barn med mig och ha en alldeles egen trädgård. Och att han varannan minut inte vet alls, och känner att han är för gammal för mig. Vilket jag inte förstår hur han kan känna.

Och sedan så säger han att han är rädd för:

att välja fel.
att störa sig på småsaker.
att jag ska störa mig på honom.
att han inte ska älska mig.
att jag inte ska älska honom.
att vi ska tröttna på varandra.
att han ska överge mig.
att han kommer bli olycklig.
att isolera sig med mig ute på landet.
vad människor ska tycka om oss som par.
vad mitt förflutna gör med mig, och hur han ska klara det.

Kan ni förstå det här? Kan ni förstå hur det är att höra allt det där, och ändå höra att han inte vill vara utan mig? Kan ni förstå exakt hur liten och obetydlig jag kände mig, och att den enda jag egentligen hörde var att det han inte vet, är om jag är rätt. Och att han tror att någon annan kanske kommer vara det. Det som sårade mig mest, var väl att han bryr sig om vad andra tycker, som om jag inte är bra nog. Han har aldrig gjort mig så ledsen förut. För jag har alltid vetat att jag inte är bra nog, jag var bara dum nog att tro att han kände motsatsen, och att han alltid skulle få mig att känna att jag är det. Så jag frågar honom vad fan han gör här, och varför han inte bara går någon jävla gång. Han påminner mig om att det inte är så enkelt, och att allt inte är så svart och vitt. Men jag vet inte.

Jag vet inte vad jag ska göra för att han ska sluta stänga mig ute, och jag vet innerst inne att jag inte borde försöka, för att jag kan inte ändra vad han känner (och vad han inte känner). Och jag vet inte hur han ska sluta vara rädd, och jag är allra, allra mest sårad av denna fortsatta brist på tillit han har, för att jag bara vill det som är bäst för oss. För att jag inte vill isolera mig med någon, och att jag inte ska tvinga honom vara kvar med mig om han är olycklig, och på att jag inte vill ha ett liv med någon som inte älskar mig. Jag har svårt att förstå hans synsätt på livet. Jag vill leva helhjärtat, med misstag och allt, och jag tror att jag mår bättre av att verkligen gå sönder fullt ut och känna att jag lever, än att konstant gå på tå och vara försiktig.

om jag är vaken för länge så ringer jag dig tillslut.

Jag tänkte skriva om varför jag inte verkar bli klar med honom. Om det där som gör att vi kommer tillbaka till varandra. Det magnetiskt, elektriskt, frustrerande, självklara som vi har, och som gör att jag inte riktigt litar på mig själv med honom. Som gör att jag inte vet vad som skulle hända om han knackade på min dörr mitt i natten. Eller kanske är det att jag vet exakt vad som skulle hända, vad som alltid händer, och vad som tycks vara oundvikligt om vi är själva med varandra. Allt det tänkte jag skriva om.

Men just ikväll så känner jag inte så. Vissa dagar kan jag skaka av mig oss, och han sitter inte inuti på samma sätt som annars. Eller så gömmer jag kanske honom så långt in att han inte känns lika tydligt, för att det är enklare så. För att han är med någon som inte är jag, och för att jag ska få plats med någon som inte är han. Och så tänker jag att det kanske inte är så att vi är sådär speciella för varandra, att alla dessa tusen ord om kärlek, kanske har jag bara hittat på dom. Kanske vill jag bara känna så för att ha något att skriva om, de dagar och nätter då jag inte kan eller vill skriva om N. Men sedan tänker jag på innan N (för det fanns så mycket av mig och J, så väldigt många dagar och nätter, som bara var vi) och på allt jag skrev då. Och sedan tänker jag på att jag kanske kommer glömma J helt en dag, efter som att vi aldrig fick ha varandra på riktigt, men alltid minnas N.

Och det känns så konstigt. Låter konstigt i tanken, och ser konstigt ut på papper. För J var här först, en del är ännu helt och hållet hans och han är fortfarande kvar, om så bara litegrann. J är ju J. Och jag är ju jag. Men så kommer de här kvällarna då vi känns alldeles för långt borta, för att någonsin ha varit ens i närheten av på riktigt. Då jag tänker att en dag är vi ingenting för varandra, för att vi aldrig var tillräckligt när vi väl fanns. Sedan så tänker jag på om det är vad jag vill. Om det är vad han vill?

Nej, nu måste jag verkligen sluta tänka på det här, ringa och säga god natt till N, och sedan sova. För långa nätter slutar aldrig bra.

att vara eller inte vara.

Det är det där med dina händer. Och mina. De är som gjorda för varandra.
Och allt det fina du säger, allt det vackra i din blick.
Men de där händerna. De är stora och starka och trygga.
De är lena och svala, men med förhårdnader från all träning.
De lugnar mig, som ingenting annat.
De är kärlek och sex, och närhet, men ändå frihet på samma gång.
När du väl är där, är du så nära, N. Så nära.

Men jag kommer ändå somna i min egen säng ikväll, för jag vet inte riktigt om jag borde somna med dig längre. Hur gärna jag än vill ligga där med din mjukt muskulösa kropp, hud mot hud, armar runt mig hela natten, kyssar mot det där stället bakom örat, precis där halsen börjar. Dina andetag i mitt hår, dina hjärtslag mot min rygg, och de där självklara älskade händerna inslingrade med mina små, så somnar jag här istället.

Jag kysser dina högra hand, varje liten millimeter, och dina handleder också, som jag tycker om minst lika mycket, och sedan kysser jag dig, mycket mindre än jag vill, och andas mot din hals alldeles för kort stund, och sedan säger jag god natt och går och lägger mig här. Utan dig.


Varför kan du inte bara välja mig?

att vilja ha barn.

I lördags mötte jag upp vackra babymama L och 2 åriga (snart 2 och ½!) guddottern (hon är inte döpt, men ändå, jag utnämnde mig själv till det innan hon var född). De är två av de där älskade personerna som jag hatar att jag inte hinner träffa tillräckligt ofta, men som jag tänker på och saknar varje vecka. Jag och prinsessan åkte ut till Haga parken och Fjärilshuset. Det var en fin höstdag, med blå himmel och sol. Hade dock glömt bort exakt hur varmt det är där inne i växthuset. Vi mötte en mamma i dörren som skulle ut, och hon var helt genomvåt av svett. "Jaha, oj, vad är hennes problem" tänkte jag lite hånfullt. Inte lika hånfull tio minuter senare när jag kände hur byxorna var fastklistrade mot min kropp, mitt hår började bli frissigt av fukten, och sminket nästan rann på mig. Löste det genom att byta rum (och därmed temperatur) ofta.

Lilltjejen uppförde sig hur fint som helst (okej då, i presentshopen som de fyllt med alldeles för mycket fantastiska leksaker, så gick hon kanske lite crazy, men hon lyssnade och lade tillbaka saker där hon tagit dom. Sötnöt.) När någon visade henne en stor spindel så ställde hon sig och sjöng imse vimse högt för alla som ville lyssna, pratade väldigt länge med papegojorna, men när en fjäril satte sig på min axel så såg hon mest väldigt skeptisk ut, och uppmanade mig att "ta bott den Nanna, ta bott den fälillen!" Och när en annan visade henne enorma tusenfotingar, skorpioner, och riktigt stora vandrande pinnar, så lade hon sin lilla haka, i sin lilla hand, och blinkade stort med sina långa, mörka, täta ögonfransar och sa "Men Guuud!" vilket fick alla att skratta. Hon är så fin L's lilla flicka. Säger hej och hej då till alla, både djur och människor. Sedan åkte vi tillbaka, och oj, vad glad hon blev av att få träffa sin söta mammis. Vi fikade och jag lovade mig själv för typ hundrade gången att inte låta det gå för långt emellan gångerna vi ses. Är så svårt bara att få ihop babymamas skola, Linens dagis och mitt jobb/skola tidsmässigt. Hjälper ju inte att vi bor på varsin sida av staden.

I övrigt så har jag varit sen den här månaden, igen. Ja, ni vet vad jag menar. Och jag hoppas någonstans innerst inne alltid att kanske, kanske, och det blir en sån konstigt blandning av lättnad och besvikelse när den ändå kommer. Jag vill också ha en liten. Som L kan ge mig tips och råd om, och som prinsessan kan säga "men guuuud" till och busa med och sjunga för. Och visst, jag kanske inte befinner mig i den mest ideala situationen för att skaffa barn, eller den mest optimala relationen. Och kanske är det lika bra att slippa sitta där och få det ännu mer jobbigt med N, skaffa ett barn som han nog inte vill ha. Så därför gör jag inga riktiga försök, sånt ska man vara två om. Men när den bara är sen, för att den är sen, och man innerst inne vill det så mycket, då är det lite ledsamt när det inte är så.

att älska någon som en gång älskat dig också.

En kväll i september.

J: Hur mår du annars? Hur har du det?

K: Jag är lycklig, jag lovar. Det kanske inte verkar så just nu, när jag ligger här med dig och gråter, men jag är verkligen lycklig nu. Han gör mig väldigt lycklig.

J: Hur känns det då?

K: Konstigt. Jag är inte van.

Och då tittar han väldigt, väldigt kärleksfullt på mig, ögonblicket är vackert och bitterljuvt, för det finns en sorg i de där blåa ögonen, under hans ljusa ögonfransar, när han för första gången under samtalet rör vid mig.

J: Vänj dig, säger han bestämt och smeker min kind mjukt.

Och de där två orden, utöver den gången han sade de där tre orden som är större än allt, är bland det finaste han sagt till mig. För att han vill och tycker att jag förtjänar, och borde vara lycklig. I samma stund undrar jag om han vet att jag är år ifrån att sluta älska honom.

att behöva lämna sin framtid och ringa sitt förflutna.

Ja ni. Min natt var ungefär 5 timmars telefonsamtal med N och J. Det ena innehöll att jag äntligen tog steget att förklara och berätta om allt som faktiskt inte gör mig lycklig, för N. Allt det där som gör att jag verkligen inte kommer orka. Och N, mumlar att han inte vet någonting, men att han inte vill vara utan mig. Lite så. Så jag lägger på vid halv 4, när rösten och hjärtat sviker mig och jag verkligen inte kan bita mig i läppen, och svälja tårarna längre. Så är det slutet, slutet? Jag vet faktiskt inte än. Men det kan vara det. Troligen är det så. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Nu när, att vara kvar, känns lika svårt som att lämna. Det kommer alltid, alltid, alltid, att komma tillbaka till det här. Till allt han inte vet.

Och sedan då. Det där oundvikliga samtalet med J. Herregud vad jag har sagt saker. Han har ju träffat någon. Har jag berättat det för er? Någon som han tycker jättemycket om. Vilket är helt okej. Typ. Ta det inte fel, jag vill verkligen att han ska vara glad, jag älskar honom, så det är klart jag vill det. Men jag är ju inte klar. Med oss. Jag har så svårt att tänka mig ett liv som inte kommer innehålla honom mer, någonsin. Där allt vi någonsin kommer ha, är det vi redan haft. Jag hade precis bearbetat, vant mig vid och förstått att vi behöver vara ifrån varandra. Att vi verkligen behöver tid utan varandra, att det är vad som är bäst för oss båda två. Men jag hade alltid tänkt att det var just nu. Att det skulle komma en tid efter det. Min kropp och mitt hjärta klarar inte av, att vi aldrig mer ska älska varandra. Så vi pratar i telefon till halv 7 på morgonen och jag säger alldeles för mycket.

Så ja, i slutändan förlorar jag båda två. Det är summan av det hela, av alla nätter, alla texter, all jävla kärlek. Ingen Darcy. Ingen Watson. Bara en väldigt, väldigt besviken och uppgiven Kameliaflicka. Med alla dessa förhoppningar, och drömmar, känslor och längtan som inte har någonstans att ta vägen. Som inte hör hemma hos någon och ingen har plats för längre. Åh, jag vet inte var jag ska gå. Eller hur, för den delen.

att inte kunna släppa taget om saker som bränns.

K: Om dina ovan nämnda funderingar, skulle leda dig 110% bort från mig, så hoppas jag att något en dag leder dig tillbaka.

J: Har ju redan sagt för längesen att jag, vad som än händer, inte tror att det här är över än på ett bra tag...

K: Jag vet. Visste bara inte om det fortfarande gällde.

i have given and got none, still i'm driven by something i can't explain.

Det regnar utanför. Dripp dropp låter det. Det är ett eftertänksamt regn. Kanske har molnen lika mycket i huvudet som jag denna afton. Jag har hunnit med en hel del idag, både shopping, lunch, gymmet, inlämningsuppgift och lång kvällsfika med Julina. Hon är min äldsta vän, och definitivt en av de mest unika människorna jag känner. Vänta lite, måste bara skicka iväg ett sms till henne och berätta det.

Så, klart. Var var vi nu... jo, hon är en sån där brutalt ärlig, varmhjärtad, högljudd, lite lätt hetsig (precis som jag) och underbart egen person, med en integritet och inre styrka som inspirerar och stärker mig. Jag tror nog att vissa kanske inte förstår sig på henne, men dom är det faktiskt bara synd om. Hon har dessutom världens, och nu överdriver jag inte, världens mest fantastiska skratt. Det är precis exakt som hon är. Högt, och öppet, och ärligt och innerligt och hjärtligt.

Vi har pratat om männen i mitt liv (jo, i ärlighetens namn så är de fortfarande två stycken, hur mycket jag än försöker intala mig själv att det inte är så) och jag känner mig väldigt orolig och förvirrad just nu. Helst av allt skulle jag landa med N och glömma J helt. Men N är inte här (just nu inte alls, men för det mesta inte tillräckligt heller) och jag saknar honom. Och J har gått vidare, men ändå inte, alla dessa sms låter mig inte riktigt glömma, och de text-samtalen blir oroväckande långa de kvällarna som N somnar fort och lämnar en väldigt ensam och fundersam Kameliaflicka. Jag vill inte lämna N. Vill inte. Och jag kan inte gå tillbaka till J. Det kommer inte fungera. Så nu ligger jag här, och lyssnar på långsamt regn som inte vet riktigt var det ska falla, och när det landar låter det besviket.

Jag börjar tro (inse, förstå, känna) att N verkligen inte är redo. Och att det inte spelar någon roll hur många perfekta dagar och nätter vi har, eller hur länge jag stannar kvar, han kommer ändå inte vara det. Och jag tror inte att det handlar om mig, jag tror att jag är det enda i vår relation han är säker på, som han vill ha, och längtar efter. Det är allt det andra. Som jag inte kan ändra på. Som inte är jag. Och även om han vore redo, om han visste, så vet jag inte vissa kvällar. Jag har vissa tankar angående J som jag inte vågar skriva ner än, för då blir de kanske mer på riktigt och det vet jag inte om jag vill. Om jag orkar och klarar av. Jag tror däremot att jag måste hitta en väg, och ett sätt att ta mig bort från N. Styrkan och motivationen att gå. Från världens vackraste, finaste, smartaste, tryggaste mest älskvärda man. Från den jag såg hela min framtid med. Från det närmaste jag någonsin varit lycka.

Kanske var jag inte heller redo.

saker som inte är du.

Hej mina finaste. Förlåt för mitt lilla utbrott häromdagen. Igår var jag som sagt i skolan, och det kändes jättebra. Himlen var klarblå och solen sken så det kändes som att världen var med mig. Lyckades också hitta en annan estet, nämligen en teaterkille som jag klickade hur bra som helst med. Vi åt sushi efteråt och pratade om kultur och dylikt. Visade sig att han jobbat i biljettkassan på Stockholms Stadsteater Skärholmen, och sett mig spela Plåtis i Trollkarlen från Oz. Han till och med mindes att han tyckte jag var riktigt duktig haha, det ni. Tror nog han ansträngde sig lite också för att vara snäll mot sin nya klasskompis, eller vad tror ni?

Om ni vill titta in en musikalshow som han är medregissör på så kan ni bege er ut till Vällingby Teater, eller klicka in på: Razzledazzle för mer info och biljetter. Spelas till den 10 december!

Sedan sprang jag runt på staden och letade efter den där jävla duffelkappan som en idiot. Kom hem med lite annat. Ska tillbaka idag och luncha med mamma, samt fortsätta letandet. Har en Boomerang och en mockajacka med päls till vintern, men skulle gärna ha något mer neutralt också. En stor dunjacka är extremt otymplig i ute/föreställnings-sammanhang och en päls är... ja, allt annat än neutralt.

Efter det så gick jag, Minnie och Minnies pappa O till Glenn Miller Café pch lyssnade lite på en bekant vars kvintett spelade fin, fin, fin jazz, och sedan begav vi oss till stammisstället, drack vin och åt ost och kex. Jag drack dock läsk hela kvällen, då jag i princip inte är sugen på alkohol längre. Har också slutat känna mig sugen på kött? Jättekonstigt. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att jag är gravid, min kropp beter sig så konstigt.

Nu ska jag göra mig i ordning lite snabbt. Ska även ta mig till gymmet i eftermiddag då jag bara hann gymma en snabbis igår.

Hörs sen darlings!

Kameliaflickan och i-landsproblematik.

Är bortom trött denna afton. Har köpt lite anteckningsblock, och läst på lite inför lektionen imorgon. Ska alldeles strax gå och lägga mig. Känner mig så konstig, för jag saknar verkligen alla mina underbara, vackra, fantastiska vänner, men jag orkar knappt träffa någon. Tror det är för att det är så många som jag verkligen vill/borde hinna med. Hoppas i alla fall lyckas med det i helgen. Imorgon är det som sagt skola, och efter det så ska jag jaga en ljusgrå duffelkappa från H&M som verkar vara slut överallt. Och om jag lyckas hitta den så måste jag förbi Amoress eller dylikt och beställa en pälskrage till luvan, vilket kommer att gå på minst 1000 kronor, men säkert mer. En inte så billig kappa trots allt alltså. Måste, måste, måste dessutom beställa nya linser. Hej och hå.

Det här med vännerna. Jag orkar inte ens svara i telefon. Tycker alla borde börja kommunicera med mig via sms, och om man träffar dem närmaste en gång i veckan så är det fan ett mindre underverk. Finns riktigt älskade människor som jag knappt hinner träffa en gång i månaden. Vet dock inte hur jag ska förmedla det så att folk förstår det.

Vi är faktiskt inte tonåringar längre. Vi är vuxna människor med upptagna liv. Man kan inte engagera sig på det sättet i människor längre, inte om man inte vill bli utbränd. Jag har inte ork att fysiskt formulera meningar med munnen 14 timmar i sträck varje dag. Faktiskt. Förstår inte hur andra hinner det eller hur de kan ha det behovet fortfarande. När hinner dem ha ensamtid? Ta inte det här fel, jag älskar mina vänner. Men man har inte tid på det sättet som folk verkar tro/vilja/begära att man ska ha. Jag träffar hellre folk över en fika eller en middag så regelbundet man kan, än att jag ska sitta i någon sorts evig telefonkonferens så fort jag inte jobbar. Det finns liksom bättre sätt att spendera sin vakna tid.

Man ska jobba/träna/äta/ha ensamtid/städa/handla/plugga/skriva musik/träffa familjen/och då och då ävenhinna med en mr Darcy, och så ska man tydligen prata med folk all den tid som man rör sig från punkt a till b, kokar pasta, står och flåsar på trappmaskinen, diskar eller ligger i badkaret. Det är lite så människor verkar tycka att man ska göra, för annars, ja, då är man en dålig vän.

Eller så lever man sitt liv, och sms:ar då och då när man tänker på varandra eller ska göra upp en specifik plan som går ut på att ses och spendera kvalitetstid, och om man skulle behöva prata för att pojkvännen dumpat dig, din brorsa ligger på sjukhus, du behöver hjälp eller råd med en specifik sak, då är det läge att använda sig av den där speciella samtalstiden. Allt annat kan liksom vänta tills man ses. Speciellt om man ses regelbundet. Annars förstår jag inte riktigt syftet.

Ja, jag känner mig stressad, om ni inte redan märkt det. Man kanske bara borde stänga av telefonen och sova bort hela helgen istället.

jag behöver dig, kom hit och rör om; jag behöver något att skriva om.

Ska sova strax, fruktansvärt tidig jobbdag imorgon. Har ätit vindruvor och päronmazariner som  påminner lite om den där äppelkakan från NK som jag är så förtjust i, samt druckit ekologiskt vitt vaniljté från Finland som finaste Friday gett mig. Var som sagt på hennes spelning på Södra teatern i fredags, och herregud vilken variation av (duktiga) tjejer som spelade. Helt olika genrer, och Friday var helt underbart kompetent och rutinerad. Mycket stolt! Den enda andra som jag verkligen inspirerades av var en tjej som heter Ulrika Windolf. Hon ser ut som en mörkhårig porslinsdocka, och skriver väldigt fin Ane Brun-aktig musik. Vad som märks mest med henne är att hon, och resten av bandet, verkligen gillar sin musik, och har en superhärlig energi. Som vanligt, när jag gör sånt, så saknar jag min egen musik. Vill skriva och spela in! Och stå på scen. Borde egentligen bli avskräckt när jag ser talangfulla tjejer som gör fint arrangerad musik, är väldigt trygga i sitt artisteri, eller skriver låtar som är intelligenta och lite mer... creddiga. Det jag skriver är mycket mer avskalat, har verkligen jobbat med att skriva så enkelt som möjligt och inte snurra in mig i för långa texter. Skriver dessutom mest på svenska just nu, vilket nog kan få vissa saker att låta banala, när jag hellre skulle vilja att de uppfattas som nära in på och charmigt okomplicerade.

Jaha. Och vad vill jag säga med det här då. Att jag iaf är glad att han får mig att skriva. Att hur trassligt, rörigt, förvirrande jobbigt det än är med dessa män, så får de mig i alla fall att skriva. Både här på bloggen och alla dessa låttexter om kärlek.

Om ni vill se älskade Friday sjunga en låt från hennes första album (nya ute i januari) så kan ni klicka här: Frida Andersson.

saker man kan göra när man har ofrivillig ensamtid.

- klippa och måla tånaglarna.
- ha på sig de där bekväma trosorna som kanske inte är så jättesexiga.
- lägga den där ansiktsmasken som får en att se skitlöjlig ut, alternativt den som man drar av huden.
- äta middag i sängen (vilket han hatar när jag gör, och det är jag glad för, tycker egentligen att sängar bara ska sovas/sexas i, men gud vad skönt att vara så lat.)
- titta på musikaler, sex and the city, jersey shore och annat som skulle få honom att ifrågasätta min intelligens.
- sms:a den där andra människan som man faktiskt tänker på fortfarande, även fast man inte borde.
- mjukflirta med killen i videobutiken, alternativt den där fulsnygga på ica.
- inte raka benen och så, vardagslyx kallar jag det (nu älskar ju jag visserligen känslan av nyrakade ben och nytvättade sängkläder, så ja, så ofta kanske inte jag gör just det.)
- frossa i typ bearnaisesås, glass, en påse med onyttigheter, eller bara äta mackor en hel dag, sånt där som en blivande fru/mamma  till hans barn absolut inte borde ägna sig åt. Eller alla de där halvfabrikaten som man förkastar alla andra dagar.
- lyssna på Taylor Swift. Högt. Ja, ni, förstår ju själva. Taylor Swift liksom.
- sparka av sig skorna så de flyger och landar i en inte så proper och bra hög med resten av skorna. Frihetskänsla på högsta nivå.
- ta ett stort kliv över post som man inte orkar plocka upp. Flera dagar i rad.
- ... alternativt hoppa över disken, eller ställa soppåsen i hallen istället för att ta ut den med en gång.
- skriva onödiga blogginlägg.
- planera sitt bröllop.
- ... men inte ringa och spontanfria.
- ha långa samtal med sina killkompisar så man kommer ihåg att det finns fler, minst lika viktiga män i ens liv.
- stirra i timmar på sitt hår för att kanske hitta någon sliten topp som kan klippas av med nagelsax.
- öva piano när han slipper få ont i huvudet/ förfäras över att jag är i samma klass som en omusikalisk femåring.
- ha päls på sig, äta skagenröra och nötter, använda vulgärt mycket parfym (allergier.)
- läsa poesi högt för sig själv. Jättemysigt tycker jag, inte alltid lika uppskattat av andra.
- gå på toaletten med öppen dörr.
- småtjafsa med familjen sådär som en vuxen kvinna verkligen inte ska göra längre.
- gå omkring naken i högklackat. Och ja, det kanske man egentligen borde göra när han är hemma. Men det faller sig inte lika naturligt.

m.m.

Om någon läser det här och har bättre förslag på hur jag ska fördriva min tid, eller kanske oroar sig lite för att jag har för mycket fritid så hör gärna av er. Eller be/få/övertyga karljäveln att inte bo så långt bort och jobba så idiotiskt mycket, så jag får tillbaka lite värdighet i mitt liv. Typ så.

Till J, med kärlek.

J.

Jag vet inte varför jag skriver. Kanske borde jag inte göra det.

Det här är inte första gången jag skriver för dig, men första gången jag faktiskt skriver till dig. Om du bara visste hur många ord om kärlek, som skrivits om dig, under den tid vi haft tillsammans.

Jag tänker på dig. Undrar hur du har det. Jag hoppas allt är bra.

(Det där lät konstigt, som om jag pratar med någon jag inte känner. Kanske är det så. En dag var du plötsligt främmande för mig. Ena sekunden kändes du mer som hemma än någonting annat, och i nästa stund var du en främling.)

Du tänker säkert inte på mig. Och du undrar säkert inte hur jag har det. Men jag mår bra.

Jag vet inte vad som hände. Eller, jag vet exakt vad som hände, men jag vet inte hur jag kunde låta det hända. Och jag trodde aldrig att det skulle bli som det blev, även om jag borde vetat.

Vad jag vill säga, det enda som räknas, eller fortfarande kanske betyder något, bland alla tusen saker jag skulle kunna säga om du lät mig, är att jag är ledsen. Jag är ledsen för allt. För allt som inte var kärlek. För allt jag någonsin gjort eller sagt, som inte var att bara vara glad med dig, och älska dig. Förlåt för allt som gjorde att du slutade älska mig. Från hela mitt hjärta, förlåt.

Och jag förstår. Jag förstår varför du valde att göra det, och börja om utan mig. Det gör mig ledsen, men jag förstår. Jag hade bara önskat att du kanske hade kunnat prata med mig. Det faktum att du inte ens kände att du kunde göra det längre, säger dock ganska mycket. Så jag antar att jag förstår.

Det här är inget kärleksbrev, tyvärr. Jag önskar att det hade kunnat vara det. Att det fanns någonting jag kunde säga eller göra, som skulle kunna säga allt jag borde sagt men inte sade, eller göra de dåliga sakerna ogjorda. Men jag ska inte ens försöka. Du är redan för långt bort, och jag är nog inte heller kvar.

Innerst inne, så vet jag att det är bättre såhär. Innerst inne, är jag kanske till och med på något märkligt sätt tacksam. För att du tog ett beslut jag aldrig hade velat, vågat eller kunnat ta. Jag hade fortsatt älska dig, i år säkert, och hindrat både dig och mig själv från att uppnå riktig lycka. Jag hade aldrig lämnat dig frivilligt. För jag älskade dig verkligen J. Men kanske inte på rätt sätt. Uppenbarligen inte på rätt sätt.

Då skulle du fortfarande ligga i den här sängen, med din hud mot min, med kyssar på din grop i bröstkorgen, mina läppar mot din hals och hela mitt hjärta i dina alldeles för små händer. Jag älskade ditt skratt, jag älskade doften av dig, och jag älskade hur dina kinder veckar sig när du ler. Jag älskade dina skor i hallen och din klocka i bokhyllan. Jag älskade till och med dina harklingar. Du var min favoritstund på dagen. Jag älskade att andas dig, och jag älskade, att för en kort stund, få vara den du älskade.

Nu är du säkert på god väg att vara någon annans, och jag somnar i andra armar än dina, och hon kommer göra dig lycklig, och han kommer att få mig att skratta, och när jag kysser min framtid, kommer du att hålla om din. Nu är, och kommer vi aldrig mer att vara varandras, nu är det faktiskt över. För första gången på 2 år så kommer vi inte komma tillbaka till varandra. Vi kommer inte sitta vid vattnet mer, eller planera resor som inte blir av, eller värma varandra när det är 22 minus ute, vi kommer inte åka bil mitt i natten, och det blir inga mer godnattsms 6 på morgonen. Du saknar mig säkert inte alls, och jag kommer inte ihåg hur du känns, men jag tänker på dig.

Och en del av mig, samma del som skriver det här, älskar dig fortfarande. Så därför hoppas och önskar jag verkligen att du får allt du någonsin velat ha, och att om du skulle känna dig ensam, eller livet inte skulle ta hand om dig så som jag vill att det ska göra, så kommer du komma ihåg. Komma ihåg alla våra vackraste, finaste, underbaraste stunder. Komma ihåg att du var älskad. Komma ihåg mig.

(Kanske blev det ett kärleksbrev ändå.)

Hej då, Watson.

att vilja ha varje dag.

Dag två utan att han ringer och säger godnatt. Konstigt att något så litet kan skapa ett så stort tomrum. Men det är lite mer än ett år sedan vi först träffades och han har säkert ringt och sagt godnatt 300 dagar av 400. Så jag ligger här och försöker att inte oroa mig, att inte tänka på vad han kanske tänker, eller snarare inte tänker, försöker att läsa, prata, skriva av mig den där saknaden som infinner sig så fort han inte är en del av varje dag. Det är också konstigt, att saknad kan uppstå efter bara någon dag, eller några timmar. Nu ligger jag i min säng och gör allt jag kan för att inte längta efter hans doft, efter hans andetag, hans händer och hans säng. Men det är inte värre nu på kvällen än det är på dagen, inte egentligen. För av någon anledning, på något sätt, så har det blivit så att jag vill ha hans närvaro, nästan hela tiden. I rummet bredvid, drickandes en kopp té, bredvid mig när jag sover, med världens vackraste lugn när han blundar, i badrummet med eltandborsten i högsta hugg, i köket, hackandes och plockandes. I livet, planerandes, fundersam, iakttagande, leendes, tidvis sammanbiten men mest obeskrivligt nära.

Jag tycker inte om dagar utan N. Jag gör inte det. Det är bara inte lika rätt. Känns inte lika rätt. Jag önskar verkligen att det fanns plats för mig i hans liv, att han verkligen, genuint, helhjärtat ville ha mig där. För på senaste tiden har jag börjat känna att jag verkligen vill ha den platsen. Att jag verkligen börjar känna mig hemma i hans armar, och hans lägenhet. Att mitt liv, och hans liv, borde vara samma sak. Och kanske är inte vardagslivet, och livspusslet, att vakna upp med samma man, tömma diskmaskinen och handla mellanmjölk, ta min ensamtid när han gör räkningarna, eller  läsa en bok för att låta honom få sin, kanske är inte allt det där vanliga, så fruktansvärt jävla skitläskigt. Kanske är det helt fantastiskt underbart, med rätt person, och kanske kommer man inte ta varandra för givet trots allt, kanske kommer han fortsätta stanna upp när jag borstar mitt hår och säga att jag är det finaste som finns, och jag kanske kommer fortsätta titta på honom i backspegeln när han tankar och tänka att jag har världens vackraste kille. Jag börjar nästan tro det. Faktiskt.

Fan också.

Min helg har inneburit spelning på Södra teatern med flicksen för att titta på F m.fl, lunch och fika på Söder, mys, rödvin och tapas på Tabac, underklädesshopping med mami, och födelsedagsfirande av pappa med trerätters. Gav honom en ask med ett motiv av Klimt, samt en bok om Turner, som jag köpte när jag och N var på MM i torsdags. Och allt det där är så bra så (verkligen, det är det) men jag vill ha honom också. Varje dag. Önskar att han förstod det, eller kände likadant.

saker man borde veta.

Jag önskar att jag visste vilka vi var. Vad vi är. Att jag kunde få hitta ett mellanläge (trodde aldrig att jag, drottning av ytterligheter, skulle längta efter något sådant) där jag kan andas ut och bara vara. Men det finns ingen sådan punkt, varje dag så håller man andan och väntar, känner av, jaha vad känner han idag då. Vem är jag för honom idag. Och det gör mig trött, och ledsen. Så när går man? Och hur mäter man glädje så man vet om man nöjer sig, eller om man bara har tålamod? De där dagarna när jag är underbar, väger de upp dagarna då han inte hör och inte ser? Vad får man be om, och när begär man för mycket? När är han för långt borta och jag för nära?

Jag önskar jag visste vilka vi är.

att försöka andas ut.

I måndags hämtade mr Darcy en sjuk Kameliaflicka. Vi åkte och handlade, åkte hem, lagade mat, lyssnade på musik och kysstes massor. Hade måndag med andra ord. Nu står jag här och lagar mat åt mannen som kommer hit och hämtar mig efter sin handboll. Idag har han dessutom varit i Oslo en sväng, så han förtjänar det. Ska hoppa in i duschen och se till att jag luktar jordgubb och vanilj och sånt som flickor ska lukta.


- Så vacker. Min vackra, vackraste, världens vackraste, säger han för säkert femte gången de senaste 15 minuterna.

Jag ler svagt och stirrar ned på mina händer, som han för tillfället inte håller i sina. Tänker på hur konstigt de är att han vill ha just de här händerna, och den här tjejen. Tittar ut genom fönstret för att jag känner hans blick på min hud.

- Du tror inte på mig, eller hur? När jag säger så? Är det för att jag säger det för ofta? Frågar han.

- Nej. Det är inte det... det är bara... jag har så svårt att tro att jag... att jag har så tur. Som har dig, svarar jag och ser snabbt och blygt på honom, nästan lite skamsen.

Och så tar han min hand igen. Kysser den mjukt, innerligt, beskyddande.

- Jag har tur. Jag, säger han bestämt.

tranströmer it is.

Ja, man ligger här med världens mest tröttsamma hosta, dricker absurda mängder vatten och hostmedicin, och tycker inte att det verkar hjälpa alls. Badar 4 gånger per dag, för att få upp kroppsvärmen när man fryser, eller för att svalka när man är för varm. Lite så. Min höjdpunkt idag var de två bruna kuverten från Allers som innehöll ett nytt glossigt nummer av Elle Mat&Vin, och ett vackert matt omslag till älskade Elle Interiör. Och nu ligger jag här, lite mätt på recept och utmattad av den lilla ansträngningen som innebar att röja upp i sovrummet och tända lite ljus, samt att läsa. Och så drömmer jag om den dagen då tjocka kuvert kommer innehålla något ännu mer fantastiskt än mina favorittidningar. Typ kontrakt och ritningar på mitt vita hus på landet, viktiga jobbrelaterade papper (fast då lär jag väl mer sucka vid åsynen av tjocka kuvert), studieplaner och kursmaterial, barnens första skolkataloger, eller det mest overkligt underbart drömlika: ett förlags feedback på mina fem första kapitel.

Och just det! Tranströmer vann Nobelpriset i litteratur! Gjorde mig också väldigt glad, kom i kontakt med hans dikter i tidiga tonåren, ska bli mycket angenämnt att återbekanta mig med dessa. Kommer ihåg att jag och pappa båda tyckte väldigt mycket om honom. Återkommer säkert med mer om honom när jag hunnit stjäla hans samlade dikter från pappa (minns en hel del haiku som jag tyckte om, om jag inte missminner mig helt). Redan nu kan jag säga att han pga av en stroke endast kan spela piano (vilket han älskar) med ena handen, och tidigare har jobbat som psykolog på ett fängelse. Ni hör ju själva, vilken intressant man detta är. Så glad att han hann få det medans han ändå inte är alldeles för gammal för att hinna uppskatta priset och ceremonin som han förtjänar.

Så. Poesi av Tranströmer och tidningsprenumerationer, det är alltså vardagens små glädjeämnen såhär när man är sjuk, igen.

ibland tänker jag att jag måste lämna dig, ibland vet jag inte hur jag någonsin ska kunna vara utan dig.

Vi tittar på Jane Eyre och han förstår inte alltid handlingen. Ibland tror jag att han ska fråga saker, men istället så lutar han sig fram och kysser mig försiktigt precis bakom örat, där halsen precis börjar. Och jag fnittrar, som om han sagt något roligt. Kanske är det den stunden som är lycka? Sedan går vi hem och dricker té, innan vi somnar i världens minsta sovrum. Det är mörkt och kallt, men jag tycker om det, för då känns hans varma händer mer. Och innan vi somnar så viskar jag den där dikten för honom, eller sjunger den där sången (och det känns inte alls klyschigt och konstigt, bara fint). Han håller mig i handen och mumlar att jag är vacker. Och jag biter mig i läppen och kramar en kudde hårt, för att inte prata ihjäl honom när han ska upp tidigt. För egentligen har jag tusen oviktiga oväsentligheter som jag vill diskutera med honom. Eller kanske vill jag bara höra hans röst.

Trots mina sömntabletter så vaknar jag någon gång varannan timme, öppnar ögonen, klarvaken, och ser att han är där. Han har inte gått någonstans. Och det där lugnet som jag känner då, det där leendet på mina läppar, när jag ser ett mörklockigt huvud på kudden bredvid och vet att det tillhör honom, kanske är det lycka? Jag har vaknat med relativt många män, och för det mesta så brukar jag få lite svårt att andas, sakta men otåligt frigöra mig från deras armar och andetag (aldrig har väl rummet varit så kvavt, en kropp varit så obekvämt fel, och andetag så frustrerande högljudda, som med de männen), och gå ut och sätta mig på soffan eller balkongen. Jag vill helst av allt gå då, men det känns lite väl dumt. Så jag väntar, på att de vaknar så att jag kan säga hej då, eller på att de vaknar och äntligen går, så att jag kan ta en dusch och byta sängkläder, somna om och låtsas om som de aldrig funnits.

Och så här. Från att inte kunna se någon i ögonen för länge (för då kanske de ser för mycket), till att ligga ihopkrupen på soffan, med mitt huvud som vilar mot hans bröstkrog, och mina ben intrasslade i hans och känna, att här, här kan jag stanna, och kanske, kanske är det här lycka?

P.S Och alla oändliga nätter som jag somnar utan honom, så blundar jag och låtsas att han håller om mig, föreställer mig den där lekfulla kyssen precis bakom örat, i linje med min käke, och ler, för om det inte är lycka, så vet jag inte vad som är det.

helg.

Medeltid med små inslag av medelhav. Turistfrieri i form av personal i gycklardräkter, skyltar som får mig att tänka på Skokloster-spelen när jag var liten. Ett soligt torg med hundra såpbubblor i luften. Var de nu kommer ifrån. Oxfilé och kantarellsås på en varm uteservering. Underbar pinot noir och mineralvatten som smakar salt. Kullerstensgator, bärnstenssmycken och allehanda hantverk. En mango och jordgubbssmoothie, blomsterstånd med perfekta rosor, enorma dahlior.

Stökiga pojkar och män, fula heltäckningsmattor (som jag nog är allergisk mot, men vem är inte det?) och mörkgrått vatten. Ännu mer oxfilé på båten och bokläsning i hytten. Jag tål inte kryssningar, eller kanske är det människorna. Fyra (!) vändor i taxfreebutiken som sålde smink. John Mayer i hörlurarna, ännu mer mörkgrått vatten, luft som river i lungorna, tusen handviftningar och huvudskakningar för att få bort tidigare nämnda stökiga pojkar och män.

Åkte till Tallinn, av alla ställen, under helgen. Fick betalt för att åka så kändes dumt att inte göra det. Kom precis hem. Har en kasse med Lancôme och Dior produkter, samt två flaskor Fireball som står i hallen. Nu tänkte jag äta söndagslunch hos min familj. Och ikväll tänkte jag gå på bio med en något butter och tjurig man (vi storbråkade i torsdags, och alla känslorna ligger fortfarande i luften. Samma samtal vi alltid har, att han inte vågar vara här helhjärtat, ifrågasätter min kärlek, och att jag är trött, trött, trött. Men jag kommer ju ändå inte lämna honom, så jag har valt att låta saknaden gå före stoltheten, så jag föreslog bio. Det brukar göra honom glad att få pussas i salongsmörkret som tonåringar.) Han är i alla fall fin att titta på, så det lär bli bra det här. Är dock hans tur att välja film och det kan ju sluta lite hur som helst... Äh, Brio fruktkola (fast så kallas det kanske inte längre?) i ena handen och hans hand i min andra och jag klarar mig nog. I vilket fall som helst så har jag dyr hudvård för minst ett halvår framåt om inte mer. Och bara det är ju en bra söndag i sig.