lördag 31 december 2011

Nyår, och jag önskar mig ett nytt hjärta.

Mina finaste.

Kom hem för en halvtimme sedan, nu sitter jag här i en gyllene silkesmorgonrock och dricker coca cola för att försöka skaffa energi inför kvällen. Sov nästintill ingenting i natt, och kan aldrig äta när jag reser, så huvudvärken och illamåendet är ett jobbigt faktum. Men jag har lagt min flaska Taittinger på kylning, tappat upp ett bad som luktar vanilj, lagt fram min blekblå chiffongklänning (insett att jag använt samma färg, fast i olika tappningar senaste tre åren, av någon konstig anledning känns den väldigt nyår, och jag ser brun ut i den, vilket kan behövas när man egentligen är vinterblek) och jag har hängt upp min nya mörkblå korta kavaj med svart smokingkrage. Jag ska måla naglarna ljusa, föna håret med alla världens produkter, sminka mig långsamt, sätta på enstaka små lösfransar, damma av partyklackarna, och inviga en av julklappsparfymerna. Kommer köra två nya dofter nästa år, vilket känns passande, tidigare år har jag använt J'adore som dagdoft och Addict (båda från Dior), haft någon halvårsflirt med en Armani parfym, och nu kommer jag alltså dofta D&G the one rose på dagarna, och Flowerbomb av Viktor&Rolf alla dessa ändlösa nätter.

Så vad är planen för ikväll då? Har stressat med att styra upp allt från Tyskland, så för en gångs skull har jag inte alls full koll på saker och ting. Ska åka förbi Ida och hämta upp min biljett för senare, och sedan trerättersmiddag hos Friday på söder, följt av klubb på södra teatern. För första gången någonsin så kommer nyår spenderas utan någon av de jag älskar mest, och kanske är det lika bra. Längtar dock mest efter stunden då jag får kasta mig in i en taxi, vingla sista biten till porten i skor som jag svär över, och sova i min älskade säng. Imorgon vill jag vara lagom bakis, spendera hela dagen i soffan, och äta middag med familjen kvällstid. Ska även uppdatera er om vad jag gjort senaste tiden, och hur jag mått. Bara för att ni är ni liksom. Jag tittade mest in nu för att säga att jag lever, och önska er en fantastisk nyårsafton. Inga i världen förtjänar det mer.

Hud och Musik AB.

Musikern är en sån som gillar att ha hatt på sig. Han är en nervös och rastlös själ som man inte får hålla för hårt, och som bara låter sitt fjärilsinne landa om det är på någons hud. Som spelar pianostycken på min arm eller min rygg, sitter och läser Tranströmer i min säng, och reciterar dikter för mig när jag ska sova. Som mumlar och gör små nöjda läten mellan kyssarna. Som blir nervös när jag skrattar hela tiden, spelar för en stor publik med lätthet, men tar taxi överallt för att han har torgskräck, och som är otroligt rädd för att dö.

- Jag är inte så bra på det där med dagsljus, säger jag när han ber mig att stanna för tolfte gången.
- Jag kan dra ned alla persiennerna, i alla rum, och tända massor med ljus imorgon, och så kan vi låtsas att det är kväll hela dagen, säger han då, allvarligt lekfull.

Och just därför, så kysser jag honom fast jag inte borde, och låter honom landa lite på min hud, i alla fall för en liten stund.

måndag 26 december 2011

älskling när jag skrev historien om oss så slutade det inte såhär.

Älskade.

Matlagningen igår gick bra, överträffade mig själv med kalkonen i år och åt tills jag blev yr. Är ganska yr i skrivande stund också, blev alldeles för många glas cava igår kväll med flickorna på Ginko (sista minuten beslut baserat på den tidigare nämnda hjärtkrampen). Sprang på någon från förut och är utomordentligt nöjd över att jag inte drog med honom hem, trots att han tjatade om det. Musikern kom dock hit, och det är jag ännu mer nöjd över, för han gör mig liksom lugn med sitt tysta sätt, som lyckas vara kravlöst och kärleksfullt på samma gång. Behöver närhet som känns som kärlek även om det inte är det. Stress-packar och vet knappt vad jag slängt ned i väskan utom fyra böcker. Men man behöver ju egentligen inte något annat här i livet. Så nu åker jag alltså till huset som ligger där alperna mynnar ut, med vinfält utanför fönstret, en brasa och en flygel i vardagsrummet. Intalar mig själv att jag ska försöka skriva när jag är där men tror inte det kommer gå. Är så tomt inuti. N har aldrig någonsin känts så långt borta som han gör nu, för nu för tiden låtsas vi inte ens att det kommer gå bra, eller att vi fortfarande tillhör varandras liv. Vi bara är på var sin sida av den här förbannade staden, och det hade lika gärna kunnat vara på andra sidan jorden, för min saknad ändrar ingenting, och min säng doftar som någon annan, och nu åker jag iväg ett tag och när jag kommer tillbaka är det nyår, och då kommer ännu en del av mitt hjärta, av livet, sluta vara hans, och bli ännu ett minne som borde varit vårat.

söndag 25 december 2011

när allt jag ville ha till jul var dig.

Åh mina älskade. Jag önskar att jag kunde säga att jag har en fantastisk jul, för det borde jag ha, äter all den där maten och får finaste paketen (dyra parfymer, fantastiska böcker, smink och kulturarvskortet för 2012, underbara doftljus osv) men hjärtat är så förkrossande tomt. Och när jag säger att jag saknar honom så otroligt mycket så säger han inte samma sak tillbaka. Jag känner så mycket kärlek för alla vackra människor som är en del av mitt liv. Jag trodde bara att saker och ting skulle vara annorlunda i år. Att vi skulle vara varandras och att jag skulle känna kärlek i varje andetag istället för sorg. Vaknade upp igår med de förbannade hjärtkramperna, den svåra sorten som gör att jag knappt kan stå upp. Och de förföljer mig idag också.

Just nu har jag botten till min chocolate fudge cake i ugnen, pajskalet till min pecan pie som står och svalnar, likaså dess fyllning. Snart byter de plats och jag ska göra själva fudgen till den förstnämnda. Sitter filmiskt och äter smet i skrivande stund (eller ja, ni förstår vad jag menar.) Sedan ska jag hem till föräldrarna med dessa två efterrätter, samt min sweet potatoe pie som jag gjorde i fredags, och göra rent kalkonen, tillaga fyllningen. Klappa in i salt, peppar, och timjan. Skala potatis och brysselkål. Koka, steka, ösa, hacka. Göra sås. Och så vidare. Jag gör det utan glädje i år, snarare maniskt, med en stark längtan efter att få ta ännu mer tabletter och sova bort allt. Tack gode gud för tyskland i mellandagarna. Sedan behöver jag bara ta mig igenom nyår och så är man klar för i år. Hur man nu ska få hjärtat att förstå att det är 2012 och att det verkligen är över, över, över.

Men jag hoppas, med hela mitt brustna lilla hjärta, att ni har haft en fin jul. All kärlek till er.

fredag 23 december 2011

när varje minut är ett halvt liv utan dig.

Nyss hemkommen från musikern. Han är så konstig. Svår att prata med, allvarlig och distanserad. Vi lagar laxpasta, för han är såklart "vegetarian", dricker vitt och försöker samtala. Vi tänder ljus i hans fina, konstnärliga lägenhet i Vasastan, där trägolven knarrar och det är högt i tak, tittar på film och håller varandra i handen. Sedan sätter han sig vid sitt piano. Han spelar så vackert, den svårförstådda, tysta och känsliga unge mannen, och jag ligger där på soffan, tittar på de dansande ljusmönstren i taket från bilarna på gatan utanför, och lyssnar på sånger som får tiden att stanna. Sedan försöker vi prata igen, med fingrar som snuddar försiktigt mot varandra, och jag vet, jag vet, att han är en sådan där person som man inte kan komma nära, om man inte lägger sig så tätt intill det bara går. Så efter mycket om och men (bokstavligt talat) så gör jag just det, och han har sin hand om min nacke och i mitt hår, vi kysser varandras hud, och han landar äntligen. Sedan pratar vi om musik, fnittrar, småsjunger, och gör upp en plan för att ta över världen. Jag tar allt det fina jag kan, och han ligger och småsover, men tvingar upp ögonlocken, fortsätter forma läpparna till kyssar, och föra sin hand till en smekning, för att jag inte ska gå, och stanna lite, lite till.

Och nej, det gör mig inte mindre N's, men det gör mig lite mer min egen. Det enda som får hjärtat att skava lite på vägen hem, är att jag någonstans ändå vet det här bara är en kväll av många, med en kille av flera, och att en dag så kommer vi inte finnas kvar alls. Och det gör mig ledsen, arg och rädd. Vi glider bort, och faller isär, bit för bit, vare sig jag vill eller inte. Det finns verkligen ingenting jag kan göra åt det. Livet kommer ta mig ifrån oss, fast det enda jag ville vara att leva med honom.

torsdag 22 december 2011

jag vet att du behöver mig, men jag behöver mer än det.

Mötte alltså upp Minnie för ett glas vin på Rival, som blev till några glas cava (älskar vardagsmousserande), och som sedan blev till gratis-shots gjorda på 1 cl fireball, 5 cl cava, och bladguld (älskar söta bartenders). När hungern tog över vid halv elva rörde vi oss till stammisstället, och lyckades efter lite tjat på vännerna i köket, få i oss våran favoritgulasch som vi alltid blir så sugna på när det är kallt ute (resten av året är det moules som vi suktar efter på kvällarna) och världens godaste bröd, samt en tapenade på gröna oliver och fetaost som kan få olivhatare att slicka bort det sista ur skålen. Sedan drack vi Pol Roger för summan av vad en öl kostar, skvallrade om pojkar, och pratade med en och annan sådan också.

Vid ett när jag trippade hemåt, ringde såklart N, och så gråter man ännu mer och jag förklarar att jag kan inte, kan inte, kan inte vara den personen längre. Att hur mycket jag än vill, och hur mycket han än behöver mig, så kan jag inte göra det här, när han inte finns där för mig. Och man frågar sorgset, varför det aldrig är någon som kämpar för mig? Jag känner hur du försvinner, hur jag förlorar dig, säger han. Ja, så är det, svarar jag, lite mer varje dag, så förlorar du mig.

Så nu har Kameliaflickan sovit alldeles för länge, gjort sig i ordning löjligt långsamt, och ska äntligen ta sig ut för alla dessa julbestyr. Fick litteraturlistan inför nästa kurs också, och mitt hjärta tog ett litet skutt sådär som tanken på böcker alltid får det att göra, och jag vill helst gå ut och köpa ett dussin nya titlar, men någon måtta på mina utgifter får det faktiskt vara just nu. Ha en fin dan-före-dan-före-dan. Det ska jag försöka ha.

onsdag 21 december 2011

att ta en dag i taget.

Listan på allt man ska köpa, göra, laga, vara, hämta och fixa är just nu väldigt lång, för alla. Jag tänker dock skjuta upp allt minst en dag till med att dra till Rival för ett glas vitt med Minnie. Imorgon ska jag hämta en massa paket, och laga minst en av efterrätterna till på söndag, checka av inköpslistan, samt försöka få in musikern någonstans också. På fredag är det mormor, sista julshoppingen/en runda i stan, följt av tvätt hela kvällen. Lördag är jul hos mormor, och ännu mer matlagning. Söndag är the big turkey-day, och då syftar jag på the fjäderfä och inte landet. Det innebär ungefär 8 timmars matlagning, följt av familjemiddag och allmän trötthet. Dagen efter det så är det up and away, packar en liten väska och åker iväg till sydtyskland, hemma igen nyår, vilket är stress hem från flyget, lägga champagnen på kylning, snabb vila och göra sig fin. Och varför tråkar jag ut er med alla dessa detaljer?

För att allt fixande, och åkande och all stress, kanske gör att jag inte hör av mig till N och bönar och ber om att få vara en liten, obetydlig del av hans liv, och kanske, kanske, vaknar jag upp den första januari och inser att det är 2012, ett helt nytt år, och en ärlig chans att börja om utan honom.

tisdag 20 december 2011

i en annan sång om oss, fanns det inget kvar.

Igår hade jag ett otroligt jobbigt samtal med N. Som kändes mycket mer än det egentliga avslutet. Som gjorde att jag inte alls förstod hur jag skulle kunna ta mig upp ur sängen, gå till jobbet och möta världen. Som gör att jag bara vill sova tills det inte känns svårt längre. Men det går ju inte. Istället panikmessar jag en vän, jobbar, och möter sedan upp Julina för té och ciabattas med mozzarella, tomater och prosciotto till middag. Pratar och har nära till tårarna. För att annars så kommer man åka hem och gå sönder ännu mer.

Imorgon jobbar jag, och sedan är jag ledig i två veckor. Behöver det verkligen just nu. I övrigt så spenderar jag alldeles för mycket pengar, köper massvis med nytt smink från Make up Store, vackra ringar, kläder och böcker. Imorgon ska jag klippa mig igen, fast det var knappt en månad sedan jag var där. Försöker febrilt och desperat att älska mig själv, fast det är så, så svårt när den man vill ge sitt hjärta till, säger nej, det var inte alls det jag önskade mig i julklapp.

Så jag köper sånt som ska göra mig fin utanpå, fast jag känner mig så trasig inuti, och jag tar långa bad, för att ensamheten är alldeles för kall, och sedan ligger jag i min stora säng, med handen på hjärtat, i försök att få det att slå jämna slag, men det verkar ha glömt bort hur man gör. Och när jag gråter i sömnen, för det är bara då jag gråter på riktigt, så mumlar jag oroligt att jag aldrig kommer vara bra nog, frågar mig själv hur jag kunde vara dum nog att tro på att jag faktiskt skulle få vara så lycklig, och viskar att det aldrig någonsin kommer bli vi igen, aldrig, aldrig mer.

måndag 19 december 2011

drömmar som inte blir sanna.

N: Är du upptagen? Får jag ringa?
K: Ja, det är jag, och nej det får du inte. Varför frågar du det hela tiden?
N: Det vet du väl?
K: För att du vill höra min röst och prata med mig. Och för att du tror att jag kanske kommer att ändra mig och säga att du får ringa. Men det kommer jag inte göra. Jag behöver komma över dig. Jag hör av mig kvällarna då det är svårare att göra det. Men du får inte höra av dig till mig. Jag blir bara ledsen.
N: Du har rätt. Tror jag.

"kanske var det sättet som han sjöng den, du nynnar den i sömnen, och jag önskar att jag skrev den"

Jag och Angelica julhandlade ju lite igår. Nu har jag bara ett paket kvar till mormor, och sedan är jag alles klar för i år. Vi hittade inget mysigt fik, så vi åkte hit istället, tände ljus, åt pepparkakor och drack kannor med grönt té. Samt planerade hur jag ska göra med musiken. På kvällen åkte jag in till Söder och tog ännu en kopp té med en väldigt trött och rastlös musiker, vi promenerade runt i vinterkylan, och mitt hår fylldes med snöflingor. Sedan kollade vi in hans studio som ligger precis vid Götgatan. Där, under mark, i ett rum där tiden står stilla, så lade jag mig på golvet bland alla kuddar, satte hans hatt på huvudet och lyssnade medans han sjöng lite av sitt material för mig, med fingrarna sakta spelande på gitarren. Och det var bland det mest fantastiska någonsin. Han skriver också på svenska, poetiska vackra rader som verkligen känns, med en röst som menar varje ord.

- Hade jag kunnat bli kär, så hade jag förälskat mig i dig nu, säger jag när han sjungit klart, och han rycker på axlarna, nästan lite generat.
- Det var en fin rad. Får jag ta den? Eller är den redan din? Frågar han efter en stunds tystnad bland kuddarna.
- Klart du får, skrattar jag.
- Läs något, säger han. Du som skriver, läs något för mig.
- Du kan få höra en sång istället, säger jag, och när jag är klar så reser han sig upp. Vandrar fram och tillbaka i rummet, innan han tillslut ser på mig.
- Men asså jävlar, säger han och jag skrattar igen.
- Nej, men på riktigt, jag har hört så många tjejer sjunga, och det där var... fan vad bra den var, låten, din röst, alltihop. Jag känner mig helt... ja, hade jag kunnat bli kär då hade jag fan friat nu, säger han och ser på mig, allvarligt blåa ögon.
- Verkligen? På riktigt A? Frågar jag.
- Men ja! Jag är på riktigt helt förvirrad just nu, som om jag inte riktigt förstått än hur bra du är.
- Tack, verkligen, mumlar jag och känner hur bröstkorgen fylls med mer glädje än på länge.
- Du måste göra en duett med mig! Du måste skriva med mig, eller nej, fan, du får ta alla mina låtar, allihop, dom är dina nu! Säger han och faller ned bredvid mig bland kuddarna igen.
- Knäppis.
- Jag får på riktigt lust att typ ge dig en vers i allt jag någonsin skrivit, säger han, lite halvt för sig själv.

Och sedan låter vi timmarna gå på det där golvet, och vi pratar om musik, livet, konst och skapande, och lär känna varandra. Han tittar knappt på mig, och kysser mig inte alls, men han berör mig ändå, med sin frånvarande blick, sin fundersamma tystnad, och sina vackra, vackra ord. Och det känns så fantastiskt att hitta någon sådan i den här staden, för även om jag är förälskad i N, så är ord min största kärlek i livet.

söndag 18 december 2011

du vet den där känslan jag har, när jag vaknar mitt i natten och ser dig där? den vill jag ha varje dag, var du än är.

Sms-konversation, som ledde till tidigare nämnda samtal.

N: Jag kan inte låta bli att tänka på dig...
K: You're the one that I want - Julia and Angus Stone.

N: Jag försökte ringa nyss.
K: Jo, jag vet.
N: Förlåt, jag glömde bort att du inte vill att jag ska ringa.
K: Vad vill du att jag ska göra? På riktigt. Och säg inte att jag ska dejta andra eller göra vad jag vill.

N: Kan jag ringa dig?
K: Nej.
N: Kan du ringa mig?
K: Nej.
N: Är du upptagen?
K: Ja.
N: Jag förstår, tror jag...
K: Vad förstår du, älskade N?
N: Att du är "upptagen".
K: Haha, ok.
N: Ok...

K: När går du och lägger dig?
N: Om en timme. Kan du ringa mig då?
K: Tror inte det, får se.
N: Ok.
K: Varför ska jag ringa?
N: För.
N: Att.
K: Det är inte ett riktigt svar.

N: För att jag saknar din röst.
N: För att jag vill säga godnatt innan jag går och lägger mig.
N: För att du är K.
K: Jag är bara ännu en tjej du dejtat som det inte fungerat med.
N: Är du?
K: Ja. På papper.
N: Du är mer än så.
K: Vad fan är jag då? Är det någon som ens vet vad du verkligen känner för mig? Nej, precis.

N: Du är den som jag tänker på mest, den som jag lyssnar till mest, och den som jag vill kyssa bakom örat. Du är den jag vill berätta saker till, den som jag vill gå långa promenader filosoferandes med och kyssa. Du är den som tycker om mig för den jag är, den som vill gå framåt fast det är svårt, och den som vill att vi andas. Jag blundar, ser oss andas varandra, ser hur vi förbättrar varandra och andra, och hur vi förverkligar våra drömmar. Det är bara en glimt, jag vet, men jag tycker den är fin och jag önskade att jag vågade berätta den för alla. Men tänk om den misslyckas och inte är sann? Då sviker jag alla i min omgivning, och dig. Då är det lättare att tycka synd om mig själv och låtsas som att ödet löser hela mitt liv åt mig.



Och då, då ringer man upp fast man inte borde.

jag kommer inte ihåg hur du doftar, eller hur dina händer känns, bara minnet av trygghet.

Helgen har varit relativt händelselös mina kära. Fredagen bjöd på rödvin och tjejsnack i Gamla stan, innan vi snubblade in på stammisbaren vid tolv. Väl där satt vi uppflugna i köket med ännu en flaska vino, hade allsång och väntade på att folk skulle gå. Sedan körde vi after hours i baren och jag kom hem vid fem på morgonen. Större delen av kvällen spenderades dock, sittandes själv i mörkret i restaurangdelen, med N på telefon, och ett hjärta fyllt av ord, även känt som drucket svammel. Men mycket blev sagt i alla fall.

Nu tänkte jag bege mig iväg för att försöka handla lite julklappar, och uträtta lite ärenden, samt ta en kopp té med Angelica för att prata om mina män, och hennes flickor. Min familj begav sig till Ikea för att handla diverse saker åt mig, jag utsätter mig nämligen inte för ikea, på en söndag, en vecka innan jul. Sedan måste jag planera upp veckan som kommer, när jag ska ha tid att handla mat, och när jag ska börja laga mat. Brukar försöka hinna med sweetpotatoe-pajen, pecan-pajen, och min chocolate fudge cake innan den 25, så att jag "bara" kan fokusera på kalkonen, fyllningen, såsen och alla dessa andra tillbehör när den dagen kommer. Vet inte varför jag frivilligt utsätter mig för det här varje år, men nu kan jag liksom inte sluta, är alldeles för förtjust i traditioner, och allra helst då sådana man hittat på själv.

fredag 16 december 2011

att leva för sig själv.

Hej mina älskade!

Jag sitter här vid mitt skrivbord, som egentligen är ett matbord, men min ena psykolog (den underbart allvarliga som aldrig ler, som har pondus som fan och ser rakt igenom mig) sade att jag måste leva mitt liv för mig, och skapa ett liv utefter den jag är ("Nu förstår jag inte riktigt K, är du en person som skriver, eller inte?" sade hon och såg frågandes på mig när jag förklarade att jag inte har en ordentlig arbetsplats) så jag plockade bort tre stolar som nu fungerar som någon sorts sidobord för böcker, porslinsfåglar och ljus, och så sitter jag här. På den fjärde stolen har jag lagt en gammalvit kudde med guldmönster, och hängt en ljusgrön filt som min mormor vävt över ryggstödet. Med en arbetslampa (måste införskaffa något vacker Lisbeth Dahl-aktigt istället), senaste numret av Elle Interiör, en underbar spegelbricka med ljus, och en hög böcker om symboler. Ibland med en kopp té, eller som nu, med A Fine Frenzy i högtalarna, läsandes Nio till fem-bloggen, med kvällens middag och julmust. Sanningen är att jag äter middag här oftare nu än tidigare, då gjorde jag det bara när jag hade folk över.

Jag fick mvg på kursen också, så igår belönade jag mig själv med ett halsband från Pilgrim, två klänningar och ännu mer tjocka knästrumpor, tänkte sy dit en spetsvolang på ena paret, och med dom kan jag fortsätta gå i klänning och strumpbyxor när kylan kommer på riktigt. Idag har jag varit hos lilla mormor, julstökat och ätit god mat, precis som varje fredag. När jag skulle gå försökte hon dock få mig att ta en 80x410 cm stor matta i mörkblått och mörkgrönt, och även om jag älskar sånt som hon gjort, så såg jag skräckslagen ut inför tanken på färg, och så mörka färger därtill, i mitt vita lilla hem.

I julklapp önskar jag mig sånt där som jag vill ha eller tänker att jag ska köpa, men som av någon anledning liksom inte blir av:

- parfym
- sängkläder i mörkgrått
-  nya årskort till Fotografiska och Nationalmuseum
- locktång
- klassiska filmer från 40, 50, 60 talet.
- nya madrasser till mitt rum i Tyskland
- mjuka tofflor i hög modell

Och nu, nu tänkte jag hälla upp lite whiskey (måste införskaffa några vackra tumbler-glas), sminka mig, sätta upp håret i någon söt frisyr som andas lite 50-tal, ta på mig den där nya mörkblåa historien som gör mig lycklig, måla läpparna röda och bättra på med någon Dior parfym. Sedan tänker jag träffa upp en vän eller två för en drink eller ett glas cava. Lite så tänker jag.

Ha en trevlig kväll nu, finaste ni, så hörs vi med all säkerhet imorgon!

torsdag 15 december 2011

finns det ingen som vet hur man håller i ett hjärta?

K: ...
N: Vad betyder det?
K: Jag vet inte. Vad betyder saknad? Nej, precis. Ingenting längre.
N: Är det så? Jag tänker mycket på dig. Jag vet inte vad det betyder. Kanske inget...
K: Jag vet inte vad jag ska säga längre. Den jag ville ha, valde att inte vara med mig, när han kunde valt ett liv med mig. Och det betyder allt, för mig.

Tiden går så fort, och ändå händer det ingenting. Min dejt avbokade imorgon, och en del av mig andas mest lättat ut, för om sanningen ska fram så vet jag verkligen inte om mitt hjärta orkar, eller vem jag är, i det sammanhanget. Så jag skjuter gärna upp det ett tag till, och kanske rinner just det här ut i sanden, och så blir det någon annan istället. Och det känns helt okej. Jag och N gjorde slut för mindre än tre veckor sedan, så jag borde verkligen inte stressa fram dejtandet. Men man gör ju det ändå, för att bli distraherad, och så att den där rastlösheten i kroppen, som egentligen är just saknad, inte ska bli lika oroligt utmattande och tydlig. Mina vänner uppmuntrar mig att bara gå ut och träffa folk, att inte tänka så mycket. Men det är ju inte jag.

Jag är äntligen klar med allt skolarbete, en lektion imorgon och sedan slipper jag tänka skola på ett tag, har ledigt i mellandagarna och åker till huset i Sydtyskland. För att sova, läsa, skriva. Läka lite till. Det vanliga alltså. Jag skrev klart en ny låt igår, så helt hopplöst är inte livet. Och med julveckan så kommer en hel massa shopping, paketinslagning och matlagning. Bara jakten på syltade tranbär och en lagom stor kalkon, kommer sysselsätta mig minst en dag. Men sen, sen kommer den där stunden på kvällen, när man kindpussat familjen godnatt, och man andas ut, och äntligen får gråta, för att julen handlar om kärlek, och en av ens största kärlekar inte alls kysser dig med läppar som smakar glögg, eller skrattande berättar att ditt hår luktar bakning, och somnar bredvid dig så som han borde. För han är på andra sidan staden och vet ingenting, och allt man kan göra är att titta på Borta med Vinden som vanligt och hoppas att något litet julmirakel gör att man klarar sig tills det blir nytt år. Hur man gör sen är en annan fråga.

onsdag 14 december 2011

när känslostormen lagt sig, ska jag se vad som är kvar, för kärlek är något annat, jag vet bara inte vad.

Tar en liten paus i studierna, som för övrigt inte går märkbart framåt då jag känner mig hopplöst oinspirerad och inte alls så kreativ som jag skulle behöva vara för mitt fördjupningsarbete som ska vara klart imorgon. Jag kan heller inte med gott samvete göra någonting annat fram till klockan 23.59 imorgon, även om julklappsshopping med Linie, en lång fika med Julina, ett glas rött på något jazzställe med Minnie, eller en försiktig lugn första dejt med musikern vore att föredra.

Så istället sitter jag uppkrupen, stel och med kalla händer i mitt vardagsrum. I bakgrunden hörs just nu Prokofiev, Tchaikovskij, Rachmaninov och Schubert, jag måste snart göra nytt té, och tända ännu fler ljus. Kanske ta mig ut och få lite frisk luft. Helst av allt skulle jag bara skicka in det här halvdana fördjupningsarbetet som det är, om det inte vore för att ett G på det här skulle sänka mina nuvarande MVG:n. Om det inte vore för att jag måste vara så förbannat jävla helhjärtad hela tiden, till och med när hjärtat inte räcker till.

I söndags pratade jag och N, igen. Jag gav honom en kärleksförklaring, vackrare än ett frieri, och han visste som vanligt ingenting. Så jag gjorde det där man tillslut måste göra, när ens kärlek fortsätter ringa fast han inte borde, och man svarar för att man varje gång hoppas att nu, nu kanske han vet. Man säger att han inte får ringa mer. Fast det enda man vill är att höra hans röst, och vara nära, så måste man säga det, för hur ska man någonsin kunna ta sig någonstans annanstans om man inte gör det? Hur ska man sluta vänta, sluta hoppas? Dagen efter får jag ett sms, såklart, med ett enda ord: "Saknar." Och man blir mest bara trött, så trött i hjärtat, för vad betyder hans saknad, eller min saknad, när han valde att vara rädd, och valde ett liv utan mig, när han kunde valt att våga med mig?

tisdag 13 december 2011

man måste bära sin sorg i armarna.

För ett år sedan så började jag skriva om kärlek, här. Och då var jag Kameliaflickan, och sedan var det J, och sedan N och J, och sedan bara N. Och nu är jag bara Kameliaflickan igen. Så, ja. Det verkar som den här bloggen är min mest varaktiga relation det här året. Och det är bitterljuvt, att kunna se tillbaka när man märker hur tomt det är i bröstkorgen, och se att ja, precis där lämnade jag en bit av mitt hjärta, och där tog han en, och där emellan någonstans så tappade jag bort en del till. Allt det kan man se, på lite mindre än 300 inlägg, och 365 dagar av mitt liv. Så god natt och grattis, eller något.

måndag 12 december 2011

att vara Kameliaflickan igen.

Måndag och rastlösheten sliter i mig mer än vanligt. Jag har inte gjort något vettigt, mer än att skaffa ett recept på starkare sömntabletter. Dimman, here I come. I övrigt har jag kollat på Gossip Girl, vilket bara ännu mer visar exakt hur uttråkad jag är. Jag var hos min psykolog och konstaterade trött att, fan, nu är jag Kameliaflickan igen. Eller kommer att bli. Jag är exakt den jag var innan N, lika destruktivt livstörstande men känslomässigt avdomnad på samma gång. Och jag orkar inte med mig själv. Jag har en hel hög med skolarbete som ska vara klart innan torsdag, och som jag inte ens har börjat med. Vet inte hur jag ska hinna med det heller. Jag har ingen kreativitet, och inga ambitioner alls idag. Helst av allt så skulle jag klä mig i spets, kavajer och knästrumpor, dricka champagne på någon av Stockholms alla barer, och låtsas att jag är okej. Förälska mig i ytligheten, falla handlöst för det lättsamma. Men det är inte jag, eller hur? Jag är ett komplicerat vrak, som tänker för mycket och som bär sina känslor utanpå, och ingen kommer någonsin orka älska någon som mig, Inte på riktigt. När den här veckan är över, så ska jag köpa vita kamelior och lite nya kläder. Sedan ska jag intala mig själv att jag kommer bli okej.

söndag 11 december 2011

ännu en storstadskväll när hjärtat inte kan stillas, så jag höjer volymen och låtsas att jag inte hör att det slår för fort.

Igår var det Chloés avskedsmiddag med tapas hos och F och P. Efter några glas vino åkte vi in till Söder för ett snabbt besök på stammisbaren i form av whiskey sour och fireball, innan vi åkte till Obaren där vi fastnade. Jag lokaliserade en söt kille som såg allmänt söder och konstnärlig ut, så vi pratade musik (för det är klart att han var musiker) och textskrivande, och så kysstes vi lite också bland den mörka trängseln. Googlade honom nyss, och han har både medverkat i melodifestivalen när han var yngre och är son till någon filmregissör. Jahapp liksom. Men, eftersom att jag är nybliven singel med storhetsvansinne så kunde jag såklart inte nöja mig med det här. Så jag hittade en till, fast vid nedre baren. Han hade dock inte åstadkommit något annat än att han varit stjärtmodell för någon gammal H&M jeanskampanj. Vilket var lite sorgligt, och hade jag vetat det innan jag satte mig i en taxi ut till Hammarby sjöstad, så hade jag inte multitaskat inne på O, utan fokuserat helt på den där underbart intelligent känsliga förstnämnda människan. När stället var en kvart från stängning, gick jag upp till övre baren, efter att jag och stjärtpojken bestämt oss för att dra iväg och ta ett sista glas på East. Jag skulle bara säga hej då till tjejerna och hittade musikern där.

- Jag trodde du hade gått? Stakade jag fram och tittade nervöst mot trappan, rädd för att ragget från nedre baren skulle komma upp.
- Jag hade det. Men sedan tänkte jag att liksom... hur ofta träffar man en tjej som dig? Så jag slogs i princip med vakterna för att de skulle släppa in mig. Dom sa att jag har 5 minuter på mig, och är jag inte ute då så kommer jag inte bli insläppt här igen på ett bra tag. Så jag undrar... asså det kanske är dumt, men jag undrar om du vill följa med mig?
- Jag är vid en konstig plats i mitt liv just nu, jag kommer inte ligga med dig. Du verkar jättebra, och jag lär gärna känna dig, tar en fika och pratar musik, men vi är nog bättre som vänner.
- Ja men alltså du kan sova på soffan om du vill. Jag vill bara... ha mer tid med dig, bara få prata mer med dig, säger han och tittar på mig, världens blåaste ögon genom en mörk lugg. Det var dumt av mig, säger han sedan och tittar ner.
- Inte idag bara, jag kan inte, säger jag och kysser honom igen, innan han rycker på axlarna och går igen.

Och efter det, efter det så springer jag ner och åker hem med någon jävla stjärtmodell som är en av de mest ointressanta personerna jag någonsin träffat. Vilket jag spenderar två timmar med att informera honom om, innan jag klär på mig och tar mig hem. Springer på min storasysters pojkvän fem på morgonen i Slussen och försöker förgäves förklara var jag har varit. Sedan åker jag äntligen hem, och somnar med tanken att nu, nu är jag fan singel. Och allting är exakt sådär ytligt rörigt som det brukar vara, och männen kommer vara sådär tröttsamt många, och kanske är det faktiskt över på riktigt mellan mig och N.

fredag 9 december 2011

jag vill.

- Vad vill du ha från mig? Frågade han, redan en kväll i maj.
- Tid och kärlek, svarade jag, lika ärligt som alltid.

Sedan kom sommaren och hösten, och fast vi dagdrömde tillsammans, och snuddade vid framtiden, smakade försiktigt på inre önskningar och vidrörde våra känslor med lätta, innerliga smekningar, så trippade vi egentligen bara mest på tå. Tittade bort när den ena såg alldeles för kärleksfullt på den andra, låtsades att inte märka hur hela världen fanns i den där blicken.

Men Mr Darcy, älskade N. Här är vad jag vill.

Jag vill ha ett liv som är en del av ditt liv.
Jag vill somna och vakna med dig.
Jag vill ha dina ord och din kropp, varje dag och natt.
Jag vill att vi ska ha ett liv tillsammans.
Jag vill ha barn med dig.
Jag vill sjunga och skriva för dig, hela mitt liv.
Jag vill se dig.
Jag vill vara den personen som stöttar, utmanar och älskar dig.
Jag vill att du ska andas mig.

Och allt det här kanske ändras, och det kanske inte går. Men det här är vad jag vill. Här och nu. Jag vet inte vad jag vill bli när jag blir stor, vilken utbildning jag ska välja, vilken dröm jag ska följa, vem jag kommer vara. Och jag kan inte lova dig någonting. Men jag vet att jag vill vara med dig. Jag vill vara med dig, för att du gör mig bättre. För att jag är starkast när du är sårbar, och för att jag är vackrast när du ser på mig. För att jag tror att jag kan bli vad som helst, och klara vad som helst, och göra vad jag vill, om jag får vara din. Du får mig tro att jag kan det, och jag vill få dig att känna likadant, varje dag. Jag vill ha dig. Det är det enda jag verkligen vet.

att inte finna några tårar, när man verkligen behöver gråta.

Och när man saknar någon så mycket att tanken på att aldrig mer få vara nära den personen igen, får dig att hyperventilera, varje gång, då börjar man inbilla sig att om man bara får träffa honom, om han bara ser dig så kommer han komma ihåg vilka ni är, och om man bara säger rätt saker så kommer allting att bli bra. Men så är det ju inte. Och förutom saknaden, och den där envist hånfulla sömnlösheten, så finns den där känslan av att vara maktlös, för ingenting man gör eller säger kan göra allting okej igen. Tillslut så måste man finna acceptans inför det, men jag är verkligen inte där än. Så allt jag har är tabletter som inte hjälper, musik som inte känns och ord som inte betyder någonting. Hopplösa försök att stilla ett oroligt hjärta. Jag behöver verkligen gråta, först när det verkligen gör ont på riktigt, när jag verkligen har förstått vad som har hänt, så kan jag komma över det. Istället är det som att hela min kropp väntar på att han ska vara min.

Men jag vill i alla fall inte dö. Så lite framsteg har jag ändå gjort under mina år i terapi.

jag kan inte sova för jag vet inte vad jag ska drömma om längre.

Jag kan inte sova på nätterna. Just nu är det värre än någonsin. Min sista tanke innan jag går och lägger mig brukar vara N. Att han håller om mig, pussar mig bakom örat, och att jag är trygg. Och nu kan jag inte sova. För jag kan inte tänka på en trygghet som inte finns där längre. Han är ganska okej nu. Han sörjde ungefär en vecka och nu är han klar. Jag däremot, har knappt börjat förstå vad som hänt.

Jag skulle göra vad som helst bara för att få höra honom säga att han saknar mig igen. Jag vet inte hur jag ska hålla mig borta från honom. Hur jag ska fullfölja det här. Jag var så nära det, igen. Lyckan. Så nära ett liv där man äntligen kan somna tryggt, och vakna hoppfull. Jag vet inte var jag är nu, eller hur jag ska ta mig härifrån.

I resten av Sverige är det jul, jag lever på pepparkakor, julmust, och vörtbröd med julskinka för att på något sätt komma i julstämning. Men icke. Jag slår in paket och konstaterar trött att snart måste jag åka och storhandla inför den 25 och min amerikanska jul. Men jag lyssnar inte på julmusik, för sist den spellistan var på så var jag hemma hos honom och vi kysstes och skrattade och pratade om vilken fin vinter vi skulle ha tillsammans. Och jag är glad att det inte snöar på riktigt än. Snö utan N kommer göra ont i mig.

tisdag 6 december 2011

what if everything means something?

- Om du fick vara med mig, om du fick bestämma hur du vill ha det, helt själviskt, utan att bry dig om vad jag känner, eller oroa dig för framtiden, vad vill du ha med mig då? Här och nu i ditt liv, frågar jag och biter ihop, förbereder hjärtat på svaret, fast jag inte vet varför jag frågar.
- Vill du att jag ska svara på den frågan? Säger han allvarligt.
- Ja, svarar jag, och hör hur han drar efter andan.
- Jag vill få ha våra äventyr tillsammans. Jag vill gå på bio med dig, och vara hemma med dig, och laga mat med dig. Jag vill ta våra långa promenader tillsammans. Jag vill åka till nya platser och gå ut och äta middag med dig. Jag vill sova med dig så mycket vi kan, hinner och orkar. Jag vill att du ska vara här när jag är på min fotbollsträning, eller jobbar, eller vad jag nu än gör, och att vi ska äta middag när jag kommer hem. Jag vill att du ska följa med till mina vänner på fester och middagar. Jag vill att vi ska ligga och lyssna på musik. Jag vill ha egentid, fast med dig i närheten. Jag vill ha svettigt sex med dig varje dag. Jag vill få sitta och hålla dig i handen när vi åker bil. Jag vill att du ska träffa min familj och att du ska tycka om dom jättemycket. Jag vill göra inköpslistor och storhandla med dig. Jag vill att alla jag tycker om ska lära känna dig och tycka om dig, och se dig som jag ser dig. Jag vill åka och titta på hus med dig, och stå och prata om vad vi tycker om och inte tycker om. Jag vill ha framtidsvisioner med dig. Jag vill ha helg med dig, och vardag med dig. Jag vill att vi ska ha våra djupa, långa, filosofiska samtal och dricka té. Och jag vill hålla om dig och kyssa dig bakom örat. Jag vill vara trygg med dig och inte såhär rädd för allting.

Och jag är tyst. Lite då och då medans han talat har jag skrattat till, fast med tårar i ögonen, för att han säger allt och ändå ingenting.

- Så, nu fick du ett svar, säger han när jag inte säger något.
- Jag hade nöjt mig med mindre, viskar jag. Jag trodde inte att du skulle svara så utförligt.
- Men nu gjorde jag det.
- Ja. Du gjorde det. Hur kändes det det där då? Att säga allt det där?
- Bra. Antar jag.
- Okej, säger jag då, för jag vet inte vad jag ska göra av mitt hjärta, eller hans heller för den delen, för jag är liksom lyckligast i hela världen och mer ledsen än någonsin på samma gång.
- Jag måste verkligen sova nu K, måndag imorgon, ny vecka och tillbaka till verkligheten...
- Jag vill ju ha allt det där. Jag vill ha allt det där. Med dig. Jag vill ju det, säger jag då äntligen.
- Vill du? Säger han och andas ut.
- Det är ju det enda jag någonsin velat. Jag vill bara får vara med dig, vara en del av ditt liv, och att du ska vara en del av mitt liv.
- Men tänk om du tröttnar på mig då, K? Tänk om allt går åt helvete?
- Då är det så. Då blir det så. Men för varje negativ tanke, så kommer jag ha haft tusen positiva, för jag kommer ha fått ha dig, fått vara med dig.
- Jag är bara så rädd, säger han igen.
- Jag  vet, och det gör mig så ledsen, säger jag då. Att du gör såhär mot dig själv. Du gör det mot mig med, men det gör mig mer ledsen att du gör såhär mot dig själv. Hur kan du kasta bort allt det där, förlora mig, för några kansken? För det är allt det är. Kanske, och tänk om. Jag hittade den här fantastiska, underbara mannen, och jag bestämde mig för att äntligen sluta vara rädd, och så vågar inte han vara med mig, och det gör mig så ledsen.
- Jag vet inte vad jag ska göra, säger han, och han låter minst lika uppgiven som jag känner mig.
- Godnatt N, säger jag då.
- Godnatt?
- Ja, du vet inte, och jag vet inte heller.
- Förlåt.
- Jag är inte arg på dig. Jag är arg på mig själv om något. För jag borde vetat bättre än att släppa in dig. Jag kände dig, jag visste vem du var. Att du hittade fel på alla du dejtade. Jag borde förstått att du skulle göra samma sak med oss. Du kommer alltid att leta efter en väg ut, och jag är så jävla dum som gjorde det här ändå. Jag vet inte, jag antar att jag trodde att det skulle bli annorlunda med mig. Att jag var speciell för dig. Men det kommer aldrig att ändras och jag kan inte få dig att sluta vara rädd. Jag vet inte vad jag ska säga längre. Om du känner allt det där för mig, och mår som du gör utan mig, och fortfarande inte ser eller förstår vem jag är och vad vi har, så kan jag inte säga något. Så god natt.
- God natt, K.

you need me, and it scares me, cause you're the only one, i just can't let down.

- Varför är vi det då? Varför har du gått ifrån mig? Frågar han sorgset.
- Men N. Jag har väl aldrig gått ifrån dig? Säger jag och skakar sakta på huvudet, fast det ser han ju inte.
- Varför har vi tagit det här beslutet då?
- För att jag inte mår bra, och för att du är rädd för allt.
- Okej.
- Säg inte okej. Säg inte okej som om det är allt du har allt säga.
- Ville bara visa att jag förstår, hur du känner.
- Jag har aldrig träffat någon som är så rädd som du, säger jag.
- Är inte du rädd?
- Jo, klart jag är. Men jag har accepterat det, istället för att låta det hålla mig tillbaka.
- Jag vill bara att allt ska vara enkelt, säger han och låter så liten.
- Jag vet, älskling, jag vet att du vill det. Men tills du accepterat att livet inte är enkelt så kommer det alltid att kännas som att något saknas, som att något är fel. För det är inte enkelt. Det är inte enkelt att jag ska vara utan dig, och det är inte enkelt att...
- ... att jag ska vara utan dig, fyller han i med en viskning.
- Jag känner mig ensam igen, säger han sedan. När jag ligger hemma och lyssnar på musik och tänker på oss, då känner jag mig så ensam.
- Det finns ungefär 2 miljoner människor i den här staden, så det där löser du nog, svarar jag.
- Jag menar inte ensam på det sättet, säger han då. Ingen har sett mig som du har sett mig. Av alla jag träffat så är du nog den... som verkligen har sett mig. Den jag är på riktigt. Eller som i alla fall har sett mest av alla, förklarar han och han låter sådär skör som han alltid gör när han ska berätta hur han känner.
- Det säger du nu. Sedan blir du rädd igen och ifrågasätter det jag känner, och glömmer bort vem jag är för dig, svarar jag.

- ...varför gör du inte allt det där med någon annan? Du borde vara med någon som vet vad han känner, som kan bestämma sig...
- Vad är det du tror att du måste bestämma dig för?
- Att det ska vara du och jag.
- Du är så rolig N. Det är precis det jag menar. Det är redan du och jag. När vi stannar upp och kysser varandra, och håller hand i bilen, och planerar tusen saker tillsammans, när vi ligger ledsna på varsitt håll, alla dom där gångerna är det du och jag, vare sig vi vill eller inte. Det är inte något du kan bestämma dig för.
- Jo men du vet, du och jag hela tiden, alltid. Inte bara nu, säger han envist.
- Du behöver inte veta det, för du kan inte bestämma det heller. Och jag gör inte allt det där med någon annan, för att allt det där är speciellt för mig, för att jag vill ha det med dig. Och vem jag än borde vara med, i den här staden med 2 miljoner människor, så hittade jag dig. Jag hittade dig.

Sedan fortsätter vi prata, och det tar oss sju försök att lägga på innan vi inser att det inte finns ett bra sätt att göra det på, att det inte finns något att säga som kan göra det bra, för det är vad det är, han är där och jag är här, fast våra hjärtan tycks vara där den andra är, och det är alldeles för sent, så vi lägger bara på, och vet inte alls var vi ska ta vägen. På helgen ringer jag honom, fast jag inte borde.

- Jag vet varför det är så svårt för dig.
- Berätta.
- Varför du är så rädd, och inte kan vara med mig, och har så svårt för att lämna mig...
- Varför?
- För att du vet att det kanske är på riktigt. Att du och jag är på riktigt.

måndag 5 december 2011

it aint over til it's over.

Jag sitter uppe hos föräldrarna när han ringer. Först stirrar jag bara på telefonen, halvt oförstående, men mest med oerhörd längtan. Sedan så svarar jag, men jag säger ingenting. Jag är bara helt tyst.

- Hallå? K? Säger han efter en stund.
- Vad håller du på med? Frågar jag och håller andan.
- Nej jag tänkte bara... ringa. Eller? Jag får kanske inte det? Frågar han osäkert.
- Nej, du får ju inte det egentligen, viskar jag.
- Okej. Jaha. Okej. Hej då, säger han trevande, varpå jag brister ut i ett nej, snälla, lägg inte på, låt mig bara andas lite.

Och så är jag väldigt tyst, och han undrar hur jag mår.

- Jag är ledsen. Ledsen hela tiden, mumlar jag.
- Jag åker omkring med bilen i stan, och vi har fan varit överallt. Överallt är du, och hela den här staden är du för mig, säger han. Och sedan kommer jag hem och ser dina saker överallt. Det enda som inte var du, var mitt jobb. Och så kommer du dit. Och du kanske inte märkte det, men jag blev så fruktansvärt ledsen. Så oerhört ledsen. Har varit hemma i två dagar och bara... sovit. Känns som att jag sjuk fast jag inte är det, och jag försöker bara sova av mig allt. Jag känner mig konstig i kroppen, som om något är fel.
- Det var inte meningen att göra dig ledsen.
- Jag vet. Men jag blev det. Du var så kall.
- Jag var inte kall, jag var som jag är mot alla andra.
- Men det är så långt ifrån hur du är med mig, när vi är med varandra.
- Ja, men det där fnittriga, flickiga, lyckliga som sjunger hela tiden och skrattar och står på tå och kysser dig, det är ju jag för dig. Det är den jag är med dig, för att jag känner som jag känner för dig, du har aldrig förstått det.
- Jag blev ledsen. Det kändes som om jag inte betydde någonting för dig. Som om jag var ingenting.
- Det sista jag vill är att du ska vara ledsen. Det enda jag någonsin har velat är ju att få göra dig lycklig, men du låter mig inte, och jag saknar dig hela tiden, hela tiden så tänker jag på allt som vi har kvar att göra, och känna och vara och jag bara blir så ledsen, för jag vet. Jag vet att jag klarar mig och att jag kommer bli okej, men jag har två problem.
- Vad för problem?
- Det första är att mitt hjärta inte vill inse att det är såhär det ska vara, att det inte ska vara vi. Och det andra är att jag inte vill komma över dig. Jag vill vara med dig. Men du förstår ju inte... du förstår ingenting, säger jag och börjar gråta.

- Gör vi verkligen rätt? Säger han efter en lång stunds tystnad, och tar ett djupt andetag.
- Vill du verkligen höra mitt svar?
- Ja, klart jag vill, svarar han.
- Du kan komma med vilka argument du vill, vara hur logisk, pragmatisk och rationell du vill, och förmodligen ha rätt, men det finns inget argument i världen som kan göra det rätt att två människor som vill vara med varandra är ifrån varandra. Och sen kan du säga vad du vill.

söndag 4 december 2011

for whatever my man is, I am his.

Igår var en riktigt höst kväll, med spöregn och hela alltet. Men jag gav mig ändå iväg till Söder för att äta skaldjurspasta och få en uppdatering från Friday. Sedan begav vi oss till Fotografiska, som jag älskar, och hon spelade lite låtar, vi hängde med lite musiker. Jag stod mest och undrade hur mycket  det kostar att hyra stället och hur perfekt det inte vore med ett bröllop däruppe. Sånt där jag brukar tänka på. Sedan åkte vi till en annan del av Söder, drack rött, åt ostar, baguettebröd, tomater och vindruvor. Pratade ännu mer musik, innan vi åkte till Ljuggrens och dansade. Mitt hjärta var väldigt lätt tills jag såg någon som påminde om N, och då kände jag inte alls för att fortsätta kvällen på Stureplan, jag ville bara hem och sova av mig sorgen. Jag försöker att med väldigt små steg ta mig tillbaka till allt, fast som singel, och det går väl sisådär. Blir bara obekväm, nervös eller irriterad när män tar kontakt med mig nu, har vant mig vid att kunna vara hur avslappnat flirtig eller sval som helst, för att jag har världens vackraste man i mitt liv och inte vill ha någon annan.

Idag, denna klara andra adventssöndag, med ljusblå himmel, lätta moln som rör sig så fort att man lyckas tyda ett blekt solsken, så ska jag ta en heldagsfika med Julina i Gamla stan. Hoppas på brända mandlar på julmarknaden och en chans att nörda ner mig lite i Sci-fi bokhandeln (för man kan ju inte alltid läsa finlitteratur). Men mest av allt så tänker jag dricka absurda mängder té och umgås med en av mina bästa vänner. För varje dag utan N, så känns det som att det gått en månad utav mitt liv. Har jag nämnt att jag inte vill göra det här? För jag tänker fortfarande på honom som om han bara var ett samtal bort, tänker på hur våra barn skulle se ut, hur lockigt, storögt, manligt vacker han är, och att jag inte vill ha någon annan.

lördag 3 december 2011

helg och sånt.

Gårdagen var... helt okej. Hade först en trevlig typisk tjejmiddag, med pojkskvaller, allsång, och allmänt dansande i vardagsrummet. Vi avrundade med tequila och fireball och sedan gick två av oss ut. Resten var trötta eller ville festa i en tatueringsstudio istället. Och det var här som kvällen kanske inte var sådär jätterolig. Det blev alldeles för sent hos mig för att gå till Södra Bar som vi tänkt, där några favoriter skulle spela skivor. Så vi gick till Underbara Bar. Och alltså. Nej. Hälften därinne såg inte ut att vara gamla nog för att ens... vara ute efter halv tio på kvällen. Och jag försökte. Ni vet, dansa ändå, skratta åt alla dåliga låtar. Ida försökte säga positiva saker som "... ja, det är ju väldigt fritt." Och jag svarade "mm, man behöver liksom inte... vara någon. Alls."  Men tillslut så gick det bara inte. Jag kände mig så förvirrad och... gammal.

Lägg också till två jobbiga irländare som vägrade lämna oss ifred. Först var jag artigt avvisande. Men när den ena lutar sig fram och säger "your friend is fucking ugly, I can't even look at her" och ler, då stelnade jag fan till. "You should leave," sa jag kallt. "I know, I shouldn shouldn't I?" svarar han fåraktigt och ler lite nervöst. "Yeah, you should have left like two minutes ago. Seriously, get going. NOW." Men det var såklart inte tydligt nog, för idioten fortsatte att komma tillbaka för att starta ett samtal. Den andra dansade liksom efter oss, fast vi stog och verkligen höll upp händerna och puttade, samtidigt som vi skrek "back off." Så tillslut var det enda vi kunde göra att ge upp, konstatera att det här med mellanstadiediscon stating to be clubs inte är vår grej.

Idag hade jag alla intentioner att bara vara aktivt hemma. Fikade hos familjen med min gudfar och hans små fransktalande vackra pojkar, som bara fick mitt barnlösa hjärta att värka igen. Så nu ska jag ta en fika på söder, och gå förbi Fotografiska där Friday spelar på deras julbord. Och sen kanske vi går ut. Eller så åker jag hem och hänger med er istället. Och då kommer vi nog prata ännu mer kärlek.

fredag 2 december 2011

TGIF.

Nu ska jag lägga vinet på kylning, diska, dammsuga, göra mig i ordning, handla och tända ofantligt med ljus i vardagsrummet. Tjejerna kommer på middag och jag har lovat mig själv att försöka tänka på annat. Hur man nu gör det. Önska mig lycka till!

här finns inget vackert avslut.

Åh ni. Det har inte varit en lätt vecka, och jag är glad att det äntligen är helg. I måndags skulle jag och Minnie shoppa lite. Väl i stan så ringer jag henne och får reda på att hon är i butiken som N är butikschef för (och sedan är han utöver det regionschef för några till) för att hon ska byta storlek på lite grejer. Fast besluten att inte träffa honom så går jag in på H&M mittemot, men på vägen dit så ser jag hur han står där och mäter på någon kund, med en sån där norsk fiskarmössa på huvudet och någon lite mer åtsittande stickad tröja, och han är fortfarande vackrast i hela världen och jag bara kan inte, kan inte, kan inte, hålla mig borta. Så jag går tillbaka. Bara för att få andas samma luft som honom för en liten stund. Sedan så går vi därifrån, Minnie hävdar bestämt att han blev nervig av min närvaro, och jag säger att nej, han är helt okej, det är bara jag som är ledsen.

På tisdagen så blir jag ledsen fler gånger på jobbet, hälften av tiden är jag okej, för kroppen har liksom inte riktigt förstått än, att det inte ska vara vi. Andra halvan så slår det till och jag får sådär svårt att andas igen. På kvällen så kan jag inte låta bli så jag skriver ett sms:

Jag saknar dig som om du var min.
Jag vet att vi gör det här på riktigt den här gången,
men jag saknar dig N.

På onsdagen så svarar han:

Jag ligger och lyssnar på Tracy Chapman och tänker på allting vi har gjort. Känner sånt vemod, och saknar allt. Det är jobbigt att inte kunna dela med sig med någon längre på vårt sätt. Känner mig tom. Är verkligen ledsen. Jag vet också att det är på riktigt den här gången, jag känner bara sån stor saknad.

Och jag vet inte vad jag ska säga så jag går och lägger mig, somnar med ljudet av Tracy Chapman på datan och ännu mer tårar i ögonen.