Ibland känner jag mig mer som kameliaflickan än andra gånger. En demimonde, inte mer. Och nu såhär i dagsljus så vet jag att det är jag som känner så, inte han. Men klockan halv 4 på natten så är det inte lika enkelt. När det är över blir jag rastlös, och vill att han går. Ber honom gå.
- Du skulle lika gärna kunna kasta kläderna i ansiktet på mig, säger han och blundar, låtsas att han halvsover.
- Det skulle jag aldrig göra, säger jag då, kysser hans hud om och om igen. (Men det har hänt, med andra män.) Jag kan dock inte ligga kvar. Rastlösheten tar över.
Jag går in i badrummet, blir borta länge. Sitter med ansiktet i mina händer.
- En demimonde, inte mer... det är det enda du är, det enda du kan vara... mumlar jag, ser mig i spegeln, och ser bara det. Tanken på att gå tillbaka ut till sängen, och hans armar, gör mig ledsen. Samtidigt så älskar jag hans hud. Jag behöver doften av honom. Det gör mindre ont att vara Kameliaflickan då.
- Varför är du borta så länge? Frågar han när jag kryper ner bredvid honom, lägger mig till rätta på hans bröstkorg.
- Jag kan inte slappna av.
- För att?
- Mm... jag vet inte.
- Du brukar veta sånt. Du vet alltid.
Och jag skulle kunna säga att jag vill att han försvinner nu nu nu, och inte när jag andats ut och vant mig vid tanken att han är kvar. Att min kropp är smutsig, att jag är oren och trasig, att det är för att något är fel på mig och alltid kommer att vara det. Men att han kan kyssa bort det om han vill, att jag är bättre nära honom.
- Nej, jag vet inte, säger jag och lägger mig på andra sidan sängen, med ryggen mot honom. Och jag vet inte varför, men jag vill gråta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar