Precis duschat av mig gårdagen. Och bytt sängkläder. Mitt nattsällskap gick för ungefär en timme sedan (för att jag ljög och sa att jag skulle äta lunch med min kusin som skulle komma hit). Det är ingen ni redan känner till, eller som kommer att förekomma igen i det här sammanhanget. Ta det inte fel, han är en jättefin kille. Och med jättefin menar jag att han har bra humor och är väldigt välutrustad. Han är också en del av vänskapskretsen. Så ur den aspekten kanske det inte var ett sådär jätteintelligent drag att träffa honom. Att han sedan gillar att använda ordet "mysigt" i alla dess avskräckande och allmänt jobbiga former gör inte direkt saken bättre. Jag. Myser. Inte. Och när jag gör det så vill jag inte att man påpekar det hela tiden. Och han tycker om att kyssas. Jättemycket.
- Du, I have a confession to make, säger jag och skruvar lite på mig efter timmar i sängen.
- Okej?
- Jag gillar inte riktigt att kyssas.
- Vadå, vad menar du?
- Det är inte riktigt min grej. Alltså jag har aldrig riktigt fattat det där med kyssar, förklarar jag och försöker låta så snäll som möjligt ("det är inte du, det är jag").
Och jag tror att det kanske känns bättre nu, att den där känslan av lätt illamående och panik ska försvinna. För han är ju faktiskt en jättefin kille. Men det gör den inte. Istället så är det Watsons namn jag hör om och om igen i huvudet. Min enda lättnad i det hela är att jag ligger på min sida av sängen, den som J alltid tar och har gjort till sin sida av sängen, och att han känns lite närmare när jag ligger där. Nu är det en ny ångest jag känner. Varför tänker jag på Watson? Det brukar jag aldrig göra när jag är med någon annan. Jag tillhör dem alltid halvhjärtat men resten av mig brukar fan inte vilja vara där J är.
Det blir inte bättre av att han envisas med att hålla om mig, hela tiden. Jag har lite svårt för sånt också, så plötsligt längtar jag efter J som tidvis lägger sig med ryggen mot mig, och som kan åka hem istället för att sova över. Men då det verkligen blir för mycket, då jag verkligen inser att det aldrig kommer fungera med människan som ligger bredvid mig, och att jag måste måste måste sluta träffa J, är när han har sin hand i mitt hår och kliar mig lite lätt i hårbotten när jag försöker sova.
- Snälla gör inte sådår.
- Gör vad?
- Din hand. I mitt hår. Snälla gör inte så.
- Du har lite issues, säger han och håller om mig hårdare.
- Jo, jag vet.
När människan har somnat och jag ligger vaken och stirrar in i väggen så vibrerar mobilen av ett sms.
Watson: Hur gick din trötta, bakisfyllda nyårsdagsdejt?
Jag funderar på att skriva om promenaden som var fin, och filmen som var läskig och maten som var bra. Men jag kan inte.
Jag: Helt ärligt?
Watson: Ja.
Jag: Jag saknade dig.
Och jag biter mig i läppen när jag trycker på "skicka." För vi ska liksom inte skriva sånt till varandra. Vi är för lättskrämda, har lovat varandra att vara kravlösa och vet båda två att vi inte är rätt. Men jag måste.
Watson: Det var väldigt ärligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar