a hand to hold, or hell to pay.

- Jag vet bara inte. Jag vet inte vad jag ska göra. Försöker vara med andra, men det går inte.
- Varför måste du vara med andra män när du mår bra med honom?
- J är en pojke, jag är van vid män.
- Och? Du är en flicka.
- Haha, ja, med honom är jag nog det, skrattar jag och tänker på hur kalla stenhårda jag, blir sårbar och fnittrig i hans armar.
- Du är inte redo att vara en mans kvinna än, inte när det fortfarande finns en liten flicka, som genomgått ett trauma, och som behöver bli älskad. Se till att flickan får kärlek först, så växer kvinnan fram, ska du se. Och kanske blir han en man på vägen, men kanske behöver ni inte varandra längre då. Och så blir ni de personerna för någon annan. I värsta fall kanske det faktiskt fungerar. Vem vet.

Och jag nickar lite, för en gångs skull lyssnar jag på vad hon säger. För hur psykolog-pretentiös-flummigt det än må låta, i vanlig ordning, så tror jag faktiskt hon har rätt. Och jag saknar honom så mycket.

my heart is so tired.

is there a chance, a fragment of light,
at the end of the tunnel, a reason to fight
is there a chance, you may change your mind
or are we ashes and wine?




- a fine frenzy.

this is what it comes down to.

Det är klart att jag inte kunde motstå ett glas vin. Eller ja, några glas vin. Igår åt vi laxpasta och då Ida hade vaniljsås hemma så slängde jag ihop små äppelpajer i portionsformar medans de lagade mat. Jag tycker det är godast utan socker i degen, men med kanel, socker, akaciahonung och litee litee kardemumma på mina äpplen. Blir för sött annars. Gårdagen var jättemysig, med tjejsnack deluxe. Åkte hem vid tolv och pratade med N i några timmar. Sedan skulle jag prata med J. Vilket gick sådär.

Ville bara göra det bra, men irritationen låg i luften och steg med varje sekund av tystnad vi hade. Han var sådär nonchalant och känslomässigt distanserad/dryg, på det där sättet som bara J kan vara. Så istället kom allt jag är rädd för, allt jag har panik över, varje sak jag ifrågasätter och som gör att det inte fungerar.

- Vi har ingenting gemensamt. Bara varandra.

- J ger 1 om jag ger 10. Och jag vet inte om jag orkar igen.

Jag har inget mer att ge. Är fortf helt utmattad efter E.

- J vet inte sanningen om mig, och det får vad vi har att kännas påhittat.

Om det finns något som ger mig panik så är det att känna att jag inte finns på riktigt.

- När jag behöver att han tar ett steg framåt,

så kommer han alltid, alltid, alltid att backa.

- Han kommer aldrig att förstå mig.

- Han är introvert, så för att det ska fungera måste jag konstant lämna ut mig.

- När saker inte är känslomässigt enkla nog för J, så stänger han av.

Shut down mode. System overload. Restart.

Jag vill bara vara lycklig men jag vet inte hur man gör.  Det fungerar inte. Det förstår jag ju. Det kommer aldrig att gå. Och han kan i princip bara rycka på axlarna och hålla med. Jag behöver vara viktigare. Jag kan inte vara så jävla sekundär för någon. Aldrig mer. Samtidigt så vet jag inte hur jag ska välja bort honom, utan att ångra mig några timmar senare. Är bättre att bli lämnad, i det här fallet. Han bad mig sova på saken. Jag har vaknat och det känns fan inte bra alls. Det känns verkligen inte bättre än igår, snarare tvärtom.

VARFÖR I HELVETE SKULLE JAG KÄNNA NÅGOT FÖR NÅGON FÖR?

och kanske kommer jag alltid att längta efter livet istället för att leva det.

Jag längtar så mycket efter ett glas rödvin eller en perfekt drink. Kanske är det för mycket rödvinsromantik här men hur ska man annars sätta färg på den här vintern. Vill ställa upp staffliet och måla, känna doften av oljefärger, men jag vågar inte. Hade någon totalsvacka för några år sedan då jag bara glömde bort helt hur man gör, hela min uppfattning om färg och ljus och skuggor bara försvann, och nu är jag rädd för att ens närma mig penslarna. Idag har jag inte gjort något vettigt alls, borde städa men har ingen riktig ork. Har sminkat mig och ska röra mig ut i världen, för att senare ikväll krypa ihop i en villa med Ida och Minnie för lite matlagning och tjejsnack. Ingen utgång så länge jag går på antibiotika med andra ord.

Jag och Watson har bråkat. Kan inte förklara vad det gör med mitt hjärta. Det var inget stort, men efter som att jag är den mest intensiva, dramatiska och hetsiga människan i världen så finns det inget som heter litet. Jag förvärrade allt, var elak och allmänt jävla dum. Men det är svårt att sova, och jobbigt att vakna, och jag ser plötsligt exakt hur grått det faktiskt är ute. Det finns ingen riktig glädje, inte utan min grundläggande trygghet, mitt alldeles egna lugn, som är J.

Jag längtar så mycket efter ett glas rödvin.

snabba cash.

Hade svårt att sova i natt, det var kallt utan Watson, och jag var allmänt upprörd och orolig över Millais. Han är min bästa vän, som jag inte alltid träffar så ofta, då hans liv är ganska kaotiskt och omgivet av kriminalitet och droger. Nu finns det säkert de där ute som får fördomar om både honom, och mig, men jag bryr mig inte. Han har aldrig någonsin utsatt mig för en riskabel situation, och skulle aldrig göra det heller. Han håller sig hellre borta när saker är jobbiga. Som nu. Jag tänker inte släppa honom, eller döma honom, för när det gäller tar han alltid hand om mig.

Men med allt jag fick höra igår, om polisanmälningar, skottlossningar, häktet, och vapen under kudden så vill jag nästan gråta. Jag är så jävla rädd att han inte ska tänka på sin säkerhet, och handla med hjärtat istället för huvudet. Bad honom om att bo hos mig några dagar, tills saker har lugnat ned sig lite, då den enda i hans omgivning som vet vem jag är eller var jag bor sitter i häktet just nu. Vilket han såklart totalvägrade. Men jag vill ändå att han vet att han kan knacka på min dörr mitt i natten om det behövs. Försökte också få honom att överväga att åka utomlands ett tag, men hans blick brann när jag sade det.

- Jag tänker ta itu med det den här gången, jag tänker inte gömma mig, då försvinner det aldrig.

Och jag frågade när det tar slut, vilket det såklart aldrig gör. Ibland tror jag det, men igår kändes det mer som en naiv dagdröm som aldrig kommer att bli sann.

- Vi säger att du köper den där lägenheten på Kungsholmen, och börjar plugga igen, och så ringer din brorsa och har problem med samma gäng igen, eller ett annat gäng, eller något annat som rör verksamheten?
- Då kommer jag med en gång.
- Precis.



*Millais är franska, och namnet på en av mina favoritkonstnärer, uttalas Millä. Watson, är som ni redan förstått, namnet på Sherlock Holmes älskade följeslagare, och hans förnamn är John; Watson/J är alltså samma person. Ingen av mina vänner figurerar under sina riktiga namn, men kopplingen är alltid nära till hands för den som vet.

underbara vardag.

Så skönt att hänga hemma med tjejerna lite, var länge sen! För något år sedan hade vi middag här flera dagar i veckan, till slut blev jag trött på all disk så vi slutade helt. Måste börja igen, i lagom mängd. Chloé lagade en mustig, varm och fyllig soppa med tomat, paprika, potatis och linser, med chili och sambal i. Lime och koriander, toppa med créme fraiche, ät med rustikt lantbröd och ost. Till "förrätt" stekte vi en massa sparris som vi åt med händerna. Tände ljus överallt, men helvete vad kallt det var ändå. Senare kom J och då blev det varmt, men 5 min efter att han gått blir det kallt igen. Kroppsvärme är det enda som fungerar när det är 20 minus ute.

Idag åkte vi och köpte färg till hallen, fick nöja mig med en vanlig väggfärg från Beckers, då färgen jag ville ha skulle kostat 3000 kronor. Så jag kände att det var lite pest eller kolera och att jag likagärna kunde köra på deras vanliga väggfärg som det var 25 % på, istället för deras Elegance som jag använt i resten av lägenheten. Detta vuxna, mogna, tröttsamma beslut tog jag då jag 1) bor i en hyresrätt, som jag inte kommer stanna i mer än några år till 2) inte kommer spendera en massa tid i hallen och 3) ändå ska hänga upp en massa tavlor på väggarna. Sedan gick jag i lite inredningsbutiker och fick ångest över allt som jag vill köpa men som är för dyrt,  inte passar in hemma eller har någon plats för.

Hittade även, äntligen, ett par vanliga dricksglas. Vi har använt endast vinglas här hemma, vilket av någon anledning är jobbigare att diska. De här nya är supertunna, enkla, och dovt blekrosa. Ska köpa fler i andra färger senare.

J har åkt för att kolla på hockey, och jag vilar lite, ska ta ett värmande bad snart så jag överlever. Ikväll ska jag fika med min älskade Millais, länge sedan jag träffade honom.

Kanske ordnar sig allt till slut och nog är livet ganska bra ändå?

i'm better near to you.

he and i, had something beautiful
but so dysfunctional, it couldn't last
i loved him so
but i let him go,
cause i knew, he'd never love me back.

(such pain as this, shouldn't have to be experienced
i'm still reeling from the loss, still a little bit delirious)

near to you,
i am healing, but it's taking so long.
cause though he's gone,
and you are wonderful,
it's hard to move on.
yet, i am better near to you.

you and i, have something different
and i'm enjoying it, cautiously
i'm battlescared, and i'm working oh so hard
to get back to who i used to be

he's disappearing, fading, steadily
and i'm so close to being yours
won't you stay with me, please

i only know, that i am better near to you.

- A Fine Frenzy.

smått.

Blev en rostigt rosa lätt transparent blus, ett persikofärgat nagellack, en hushållspappershållare (letat ihjäl mig efter en enkel som inte är modern och gjord av metall, fungerar ej i mitt lantliga kök), en guldig ring med en turkos sten (köpte ingen förra sommaren och ville verkligen ha en, supersnyggt till vitt), en kräm, och bäst av allt: bokrea = två vackert slitna exemplar av Kameliadamen (nu har jag fyra) för endast 25 kr. Lycka! Fanns en massa annat fint också, men hittade inga fullständiga serier och det var mycket som jag redan har en del av. De här exemplaren var dock från 20 och 30 talet och alltså inte så gamla som önskat, men patinan är underbar ändå. Druckit en mangosmoothie med L och nu är Minnie på g hit, Chloé ska joina oss för middag senare.

Kärlek!

falla fritt.

Solsken, vaknade av telefonen! Jag har fixat och donar lite med saker hemma, sitter i favorit-tishan från en musikal-workshop jag gjorde för några år sedan, dricker rooibos m rabarber och vaniljsmak och har M. Horn i högtalarna. Nu ska jag möta upp babymama (dock utan bebis, herregud vad jag saknar bebis) för lite fika och shopping. Efter det ska jag städa lite, tror tjejerna ska komma hit ikväll och laga mat. Nu när det är ljusare ute så ska jag börja köpa hem blommor igen, finns ingenting (utom doften av nybakat) som känns mer hemtrevligt och välkomnande. Idag vill jag köpa något ljust och luftigt, försöka få tag på ett nagellack i min favoritnyans, och ett exemplar av Brott och Straff. Inte velat gå i närheten av den boken då den känns som en sån bok som Söderkillar läser för att det ser bra ut till deras outfit, och smakar bra till deras latte. Pretentiöst och allmänt löjligt med andra ord. Men N har övertygat mig ("K, du som gillar mördare och sånt, det här är som föregångaren till American Psycho, jag lovar, en massa ångest och hemskheter, precis din stil!"), och jag behöver ju inte synas offentligt med bokhelvetet. Brott och Straff it is med andra ord. Nej men nu rinner tiden iväg här på bästa Dalí-sätt, så jag ska lightsminka mig och slänga på mig ngt enkelt och pälsen. Man måste ju passa på innan vintern är slut.

Later dolls!

fanhelvetesjävlaskit.

Ni tycker säkert jag bara gnäller och är bitter, men hur bad luck har man om man får halsproblem och måste åka till sjukhuset i 5 dagar för att ens kunna äta och prata, och dagen efter ens sista besök så ringer någon och vill att man ska spela in en demo åt en sångerska (inga namn nämnda) som måste iväg innan midnatt? Jag har inte gjort ngt vettigt på månader i musikväg och det här hade eventuellt kunnat ge mig lite jobb.

Jag. Blir. Så. Trött.

Humor?

(Nu har det här ingenting egentligen att göra med de familjeproblem som pågår just nu, eller måndagens kontakt med polisen, men ändå, apropå familj, problem, och brott och straff)

Är det inte jättekomiskt, till och med humor på högsta nivå, att min morbror precis avslutat sin juridikutbildning, i fängelset?

Det tyckte iaf jag när mamma stolt proklamerade det under en middag för någon vecka sedan. Jag skrattade hysteriskt, till hennes stora frustration.

- K, han är faktiskt jätteduktig! Sitter hon och skriker medans jag ligger dubbelvikt av skratt.
- Men, du hör väl hur det låter? Får jag ur mig men hon stirrar bara oförstående på mig, med stor irritation.

Jag sneglar på pappa som börjat med disken, och ser att han ler lite grann, så mycket han vågar. Vilket gör mig lättad. Tur att någon förstår.

- Och när ska han använda den? Om 20 år? 30 år? Frågar jag, försöker få henne att se på det hela lite realistiskt.
- Han kommer säkert få komma ut snart, säger hon, nickar lite förstrött för sig själv, som för att intala sig att det är så.
- Han sköt en kille mamma, fortsätter jag (kalla osympatiska jag, som bara måste säga det fast jag inte borde.)
- SÄG INTE SÅ OM DIN MORBROR! Tala inte så om honom, någonsin! Skriker hon och reser sig upp.

Och nu skrattar jag inte, jag bara mumlar något ohörbart, med en ton som ska verka instämmande, går fram och pussar henne på huvudet. Lilla mamma. Och sedan går jag. Men erkänn att det är lite, lite kul?

(Och angående det där med strafftiden, 20-30 år för att ha dödat någon är inte Sverige, såklart. Så alla killar som någonsin sårat mig kan andas ut, jag har inte en galen morbror här i Sverige som kommer att komma ut när som helst, för här har vi ju nästintill ingen strafftid alls, och vifta med vapen i era ansikten. Även om jag tidvis gillar den tanken.)

I'm alive.

Igår var sista sjukhusdagen (peppar, peppar, ta i trä). Idag mår jag mycket bättre, kunde till och med äta lite igår. Med lite menar jag en fjärdedel av en barnpizza. I söndags kom världens finaste babymama hit och fixade soppa åt mig, låg och småpratade med mig i några timmar och var bara allmänt söt! Vita tulpaner hade hon med sig också (vita blommor är aldrig fel hos Kameliaflickan). Idag har jag behövt ha ett ganska jobbigt möte via telefon, men jag tror det fick bra (peppar, peppar, igen). I övrigt har det varit ganska jobbigt, en massa personliga familjeproblem som inte lär lösa sig i första taget, samtal med polisen osv. Jag återkommer senare idag darlings, vad kan man hitta på när man orkar gå uppför max en trappa, och måste vila i en timma när man dammsugit sin tvåa? Skulle gärna åkt och gaddat mig, men kanske inte är en så bra idé med tanke på att jag knappt ätit på två veckor.

Saknar mitt liv, så mycket. (Och med liv menar jag god mat, vin och whiskey sours. Och sex som inte är lugnt och försiktigt.)

shadow of a doubt.

Jag förstår inte hur du kan kännas så obeskrivligt nära, för att sedan vara så långt borta. Snälla säg att vi inte är där igen, vi har ju redan varit där, kommer du ihåg förra vintern? Det gör jag. Den var fruktansvärt kall (du försvann innan den värsta kylan kom) och det var svårt att gå upp på morgonen, varma bad för att vakna, varma bad så fort man kom hem för att ens kunna vistas inomhus. Skulle vi inte försöka båda två, inte backa den här gången, bara vara, var det inte så vi sade?

Den här vintern har du hållt mig så underbart varm (du får mig att tänka på Tummelisa och Svalan) och fått mitt hjärta att slå igen (försiktigt, försiktigt). Vi skulle stanna kvar, du och jag (vågar du, så vågar jag). När du är borta känns det som en dagdröm, något jag måste funderat ut helt själv, och sedan när du är här så torkar du mina tårar och smeker lugnt min kind, och jag minns det som något verkligt. Du är alltid borta för länge. (Jag vet också vägar bort, kom ihåg det min vän.)

Jag vill inte att vi ska ha mer avstånd, pauser, distans, känslokyla, (låtsad) likgiltighet. Jag vill vara nära dig. Jag vill att det ska bli vår, jag vill ha solsken och blekt blå himmel med dig. Du talar om en sommar som kanske aldrig kommer, jag vill ha våren, vill inte, vågar inte, kan inte, hoppas på eller be om mer än så. Jag vill att vi ska vakna i det blyga morgonljuset, försöka hålla hand bland folk, vara snälla mot varandra och se världen fyllas av vitsippor. Vända ansiktet mot ljuset, blunda, tycka om världen lite extra mycket och tänka "vad tur att vi har varandra", "vad gör hon just nu", "han får mig att må bra", och, "åh vad skönt att kunna sakna någon (som man får somna med i slutet av dagen)".

Och vem vet var du ska när hösten kommer, kanske vill jag inte söderut, men just nu vill jag ingenstans, jag är lycklig här med dig, och vintern är ju inte slut, så stanna här hos mig. Inte gå, inte än, inte än. Vi har ju precis vaknat, (Älskade, älskade vän.)

för att listor är kul.

När Kameliaflickan goes Friscus

(vilket  jag i mitt egna lilla huvud beräknar mig själv vara onsdag, men jag brukar alltid ha helt åt helvete fel så det dröjer nog en hel vecka till)

- äta lunch på Vapiano (som jag inte gillar) med Luii (för att hon gillar det).

- dricka 1 perfekt whiskey sour på stammisbaren och riktigt njuta av den.

- kyssa Watson i timmar.

- ta en lång fika/middag med bästis och prata, prata, prata.

- börja gymma igen, försiktigt men regelbundet.

- åka till mormor.

- ta en, inte för lång, promenad själv i vintersolen, ordentligt påklädd.

- klippa mig.

- gå på min terapi.

- sjunga (känner mig så konstig utan sång att jag lyssnar på gamla dåliga inspelningar av mig själv, riktigt tragiskt)

- äta sushi, lax, kyckling, en semla (och helt guilt-free annat onyttigt), dricka läsk och té.
- åka till Chloé och gadda mig lite.

- inte gå ut och festa första helgen tillbaka hur gärna jag än vill, inte stanna uppe sent och sova för lite.

Sjukupdate.

Tycker någon kunde informerat mig om att den där smärtsamma proceduren skulle behöva upprepas? Och inte en gång, utan flera. Det kom som en mindre chock på Huddinge igår. Idag är det Karolinska igen, och imorgon också. Kan fortf knappt prata, ska det verkligen vara så? Att äta är också uteslutet och jag börjar känna mig konstant yr av näringsbrist och smärtstillande. Karolinska känns värre än Huddinge, har inte återhämtat mig från den där jävla mardrömsnatten i onsdags.

Ja. Bättre än så blir det inte. Skulle gått på en fantastisk födelsedagsmiddag idag, följt av att några vänner spelar skivor på ett ställe på Söder, men det är ju helt uteslutet, likaså är jobb under nästa vecka. Jag blir så jävla rastlös och ynklig av att ligga här. Vill egentligen kunna storstäda, att bara stirra på allt och inte kunna göra det ger mig panik. Skulle vilja ta en promenad också, ser blå himmel och solsken utanför mitt sovrumsfönster. Men jag vågar inte göra någonting som skulle kunna få mig att må sämre, eller förlänga min tid i sängen. 

Fast egentligen vill jag bara kunna prata och äta. Känns som rimliga önskemål.

min renaste tröst.

Nu för tiden får han mig ofta att tänka på min allra första, och därtill mest älskade, favoritdikt. Den som jag brukar viska tyst för mig själv när jag känt mig ensam. På den tiden var det poesin, ord, konst, i sig som var vad jag tillägnade den till i mina tankar, som mitt lilla barnahjärta kände för och med. Så här har ni, min älskade Karin Boye, för min älskade vän J.




Du är min renaste tröst
du är mitt fastaste skydd.
Du är det bästa jag har
ty intet gör ont som du.

Nej, intet gör ont som du
du svider som is och eld
du skär som ett stål i min själ
- du är det bästa jag har.





Bonne nuit,

K.

och tiden läker ingenting, men du kan göra allt.

Så här var det då alltså. Gick hem från jobbet för att det inte gick att prata. Låg hemma och hade ont. När J väl ringer efter jobbet så gråter jag nästan. När han kommer hit sitter han i en telefonkö i en halvtimme för att få en remiss till Karolinska öron-näsa-hals. När vi väl kommer till Karolinska så har remissen inte kommit fram. Som tur är så märker de ganska snabbt att jag är i dåligt skick efter en veckas smärta, och sammanlagt 3 timmars sömn och 6 glas vatten de senaste dagarna. Blodprov, morfin och dropp. J, som inte har några som helst löften gentemot mig, som inte är skyldig mig någonting, sitter med mig på sjukhuset i 5 timmar, under vilka han blir förbannad när jag inte får mer smärtstillande och ser till att de prioriterar upp mig. Han sitter på min brits och stryker mitt hår, han pussar mig på pannan, han håller min hand. Han biter ihop och kämpar emot paniken när sköterskan kallar honom för min kille, och formulerar meningar som "Din flickvän behöver..." Han är världens finaste, bästa, underbaraste J, fast han inte måste. Sedan inser han att han ska upp och jobba. Och till och med då så säger han att om jag ber honom, så stannar han, så ringer han till jobbet och säger att han inte kan. Vid den punkten är jag helt förstörd och ligger bara och gråter hysteriskt, och vill att han ska gå, så jag slipper att han ska se mig så.

Jag spenderar nästan 5 timmar till där, huttrandes, illamående. När jag väl får träffa läkaren så kommer det in 3 akutfall på raken som hon måste hjälpa. Men jag bryr mig inte om någonting längre, jag mår för dåligt. Väl inne konstaterar hon att det blir till att skära i svullnaden i halsen. Vilket hon gör. Sedan bänder hon upp snittet med en tång. Och jag gråter halvt ihjäl mig, för jag är trött och ensam och kan knappt sitta upp. Sedan spottar jag blod i två timmar innan jag får en sjuktaxi hem. När hon väl ska skicka med mig medicin har vi först 3 samtal där jag gång på gång måste garantera att jag inte kommer ta allihop på en gång och försöka ta livet av mig. Så är det när man har en sån journal som jag har. Imorgon måste jag till Huddinge och kolla att jag inte har något fel på stämbanden. (Har jag det så vet jag inte vad jag gör, vet inte vem jag är om jag inte får sjunga.)

Jag kom hem strax innan 8 imorse. Har sovit lite, mår fortf illa. Inte ätit, knappt druckit. J var här en liten sväng nyss och lämnade en hög med filmer åt mig, och pussade en massa på mig. "Vet du vad som är bra?" kämpar jag ur mig med min mörka, hesa, kvävda röst. "Vad?" Frågar han, pussar på pannan, håller mig hårt. "...att nu kan jag inte ifrågasätta om du bryr dig om mig." Och då ler han sådär stort (jag älskar hans små korta skratt) så att hans kinder veckar sig. Världens bästa J. Vad skulle jag göra utan honom?

Kameliaflickans vänner: Minnie.

Minnie har humor. Nej alltså, verkligen. Hon är rå, och ironisk. När hon väl kommer igång kan hon knappt sluta. Hon kan få alla att skratta. Det var så vi klickade på skolgården i gymnasiet. Jag var högljudd, med mycket smink och klackar. Kindpussades och kallade människor för "darling." Minnie färgade håret svart, drack 7 koppar kaffe om dagen och gick i mc-skinnjacka långt innan det blev inne. Jag räckte upp handen och hamnade i hetsiga klassrumsdebatter med plugghästarna på teaterlinjen, Minnie satt längst bak i Ray Bans och röda läppar och såg uttråkad ut. Hon tyckte jag var jobbig. Jag tyckte hon var underbar. Och tillslut märkte hon att jag var en av de få som faktiskt förstod hennes humor.

Minnie är lätt att komma överens med, lätt att tycka om. Hon har en sådan otrolig social kompetens, vilket jag beundrar. Ibland låtsas hon att vara rysk en hel kväll, andra gånger gör hon fåniga Stureplansminer. Hon är jättebra på dialekter. Hon kan prata med den 60 åriga alkoholisten, den trötta förortsmamman, dagisbarnen, blattekillen, mr backslick, vara svärmorsdrömmen, kulturtjejen, dj:n, kocken, systern, filmentusiasten, rockstjärnan och ändå alltid forsätta vara Minnie. En annan fin sak med henne är att hon är väldigt accepterande, och förlåtande. Det gör att hon är typen av person man tacksamt fortsätter att älska, alltid.

Minnie byter jobb ganska ofta, hon blir snabbt uttråkad, och behöver miljöombyte. Vilket inte stör mig alls, för hon kommer alltid att landa på alla fyra, alltid att klara sig, på något sätt. Minnie oroar sig inte. Hon tar en cigg och påminner mig skrattandes om att vi är unga fortfarande. Att vi har allting kvar att vara, att göra. Och hon är så fantastiskt generös. När hon väl har pengar är hon den första att bjuda på ett glas vin, har hon inte pengar bjuder hon ändå hem en på middag. Hon är ärlig och lättsam. Hon är stark och kravlös och vacker och egen. Hon ber inte om ursäkt för vem hon är, och dömer inte andra för vilka de vill vara.

Minnie vill helst vara singel. Vilket hon lyckas lite sisådär med. För hon är den mest chill tjejen i Stockholm, hon hetsar inte upp sig för småsaker, letar inte fel, blir inte svartsjuk, har inga äganderättsbehov what so ever. Vilket i sin tur gör henne till ett väldigt attraktivt flickvänsobjekt. Så ofta sitter hon där, med pojkvän, fast hon inte vill, försöker så gott hon kan (för de är ändå alltid så fina människor) och tillslut drar hon sig ur relationen, lättad och fylld med ännu mer livslust.

Det bästa med Minnie är att hon kompletterar mig med en massa beundrandsvärda egenskaper som jag inte har. Förutom det sociala, det generösa, det avslappnade, det förlåtande, så är hon en av de där fantastiska människorna som kan säga förlåt. Det tar inte emot, hon måste inte bita sig i läppen och ta ett djupt andetag. Hon drivs inte av någon egensinnig stolthet, eller självupptagen långsinthet, utan hon säger förlåt, och menar det. För hon tycker alltid att de relationer hon har är viktigare än att hon måste ha rätt, hennes kärlek har en ren form som inte kräver skuldkänslor eller sorg hos någon annan.

Minnie gillar att ha en viss distans till människor (och till sig själv). Hon brukade titta förskräckt på mig och skaka på huvudet åt alla mina överväldigande ömhetsbetygelser, nu har hon lärt sig att inte bara hantera dem, utan tycka om dem. För under den roliga, sociala tjejen, med skinn på näsan och som är rapp i käften, så finns en väldigt mjuk, och varm person. Med ett av de största hjärtan jag någonsin mött. Nu för tiden har hon ljusare hår, men mer tatueringar. I övrigt är hon nästan exakt likadan. Och jag älskar henne.

Alla hjärtans.

Det finns så många olika typer av kärlek. Så många sätt att älska på. Att känna kärlek för. Jag känner kärlek när jag hör min lillebror sjunga på Gubben i Lådan, när han tror att ingen hör. När han kommer med ett alla hjärtans dag kort som han gjort alldeles själv. När han somnar på min axel under en film, fast han tror att han är så stor och vill vara vaken sent. Jag känner kärlek när pappa tittar förbi mig för att kolla om jag vill komma hem till dem på söndagsmiddag, och när mamma skickar söta sms på bruten svenska. Jag känner kärlek när mormor kramar min hand kärleksfullt, när hon packar ned mat åt mig för att hon tror att jag svälter annars och när hon berättar samma gamla favorithistorier om när jag var liten. Jag känner kärlek de få gånger om året som min yngsta storasyster hör av sig, så otroligt mycket kärlek. Jag känner kärlek när jag sitter på stammisstället, eller på en middag, med vännerna, och ser mig omkring på folk som skrattar. Jag känner kärlek varje gång en vän presenterar mig för främlingar med stolthet. Jag känner kärlek när bästa killkompisen har en ny jacka och ser så fin ut, när bästa tjejkompisen berättar om något sött som pojkvännen gjort. Jag känner kärlek när min guddotter pussar sin mamma lyckligt. När jag tänker på folk från förut, då känner jag nästan mest kärlek, för då känner jag all kärlek som en gång fanns, på en och samma gång.

Och jag känner kärlek när han pussar mig på pannan, eller kysser mig tio gånger istället för en. När han tar hand om mig när jag är sjuk fast han inte måste. När jag ser den där blåa tandborsten i badrummet, all hans irriterande sökhistorik på datan, viker ihop hans handduk, får godnattsms när jag vaknar, och känner doften av hans parfym men på min hud. Då skrattar jag lite för mig själv, skakar på huvudet, och känner kärlek.

Happy Valentines darlings.

du får göra som du vill men aldrig förråda den som lever inpå din själ.

Han ligger med ryggen mot mig, mina armar runt honom, mitt ena ben över hans kropp, mina läppar mot hans nacke. Han älskar att ligga så. Nu gör han det dock mest för att markera någonting. Och jag gissar att det har att göra med diskussionen som vi haft någon timme tidigare.

- Får jag klargöra en sak? Frågar jag.
- Visst, svarar han och rycker på axlarna.
- Jag skulle aldrig vara så dum att jag skulle ligga med någon annan hur som helst. Varför skulle jag vara med någon random främling, och riskera dåligt sex, när jag har dig och det du ger mig? Vad är chansen att någon är i närheten av så bra som du är?
- Bara därför?
- Dels därför.
- Och dels för att? Han låter hård, och jag märker att han inte tänker låta mig komma undan.
- Och dels för att det inte är värt det, säger jag och kysser hans rygg, hans axel, hans arm. Även om jag skulle vara attraherad av någon så skulle det inte vara värt det, för då skulle jag förlora dig. Och det är inte värt det.

Han svarar inte.

- Skulle någon vara det så skulle jag berätta det för dig. Men jag är en vuxen människa, jag har inte något omoget bekräftelsebehov som gör att jag måste ligga med varje man som ger mig lite uppmärksamhet.

Tystnad.

- Du måste lita på mig, viskar jag och kysser hans hals försiktigt.

Hinner sakna honom.

J: Måste gå nu.

Jag skakar på huvudet och ligger kvar i hans armar.

J: Nej jag vet. Vill bara ligga kvar här med dig. Är så fruktansvärt skönt, skulle kunna somna såhär.

K: Jag borde bara skaffat den där jävla katten, mumlar jag.

J: Varför då? Varför borde du skaffat katt?

Jag rycker på axlarna, vill plötsligt inte svara, inte säga att det blir ensamt.

J: För att en katt inte går?

K: Jo, men den kommer tillbaks.

J: Och det gör inte jag menar du?

K: Inte tillräckligt ofta, viskar jag och kysser honom länge, länge.

När han gått så tar jag kudden som luktar mest som honom, och kramar den hårt, somnar med doften av honom i mina andetag.

dare you to move.

Älskar Switchfoot. Så så mycket. Varit ett av mina favoritband sedan jag var 14 år gammal. Check it out.

*

*  Jag skulle inte kunna vara med honom offentligt ute, han skulle aldrig fungera med mina vänner på en middag, han skulle aldrig kunna uppskatta ett museumbesök, han läser ingenting, han ser och förstår ingen av mina bra sidor, han är för stel för att fungera med min familj, han har konstiga matvanor, grabbig inredningsstil, jobbig dygnsrytm, dålig musiksmak, går till ställen som Laroy och Amba, tycker egentligen inte om barn alls och har inga riktiga ambitioner. Jag vill gå på operan och han vill gå på hockey. Jag vill börja dagen tidigt med en promenad, han brukar sova till halv tre. Jag måste ha det rent och fint, han slänger sina handdukar på golvet. Jag vill varva ned hemma efter en lång dag, med film och ljus, och han vill spela poker till minst två på natten. Han vill ha någon söt, samlad, enkel och okomplicerad tjej, som är lagom i allt. Jag är passionerad, hetsig, blekt vardagsgrå eller jättesminkad, konstnärligt konstig, udda och intensiv, med mig finns bara ytterligheter och inga mellanting.

Fan. Vad fan håller jag på med egentligen.

Fina N.

N: Så vad tänker du göra?

K: Vad menar du?

N: Ska du fortsätta träffa folk eller satsa på J?

K: Du, här satsas det inte. Trodde jag hade förklarat för dig att jag inte är flickvänsmaterial?

N: Jag tycker du är flickvänsmaterial.

K: Nje. Han är i vilket fall som helst för känslomässigt introvert för att vara rätt för mig.

N: Vet han om det?

K: Tror han är medveten om att han är så.

N: Nej, har du sagt att du tänker fortsätta träffa killar?

K: Det finns inga löften N, inga krav. Han har inte bett mig om någonting. När det uppenbarar sig någon ny kommer jag vara ärlig med det. Och då får han ta ställning till det. Tror J förstår att jag kommer fortsätta som jag alltid gjort. Jag måste göra min grej, även om det börjar bli lite svårt, både för honom och mig. Måste tänka på det som är bäst för mig, i längden.

N: Vad är bäst för dig i längden?

K: ... att leva, älska, våga, skratta, drömma, vara, göra, välja - helhjärtat. Vara med någon som vill leva med mig, som vågar älska mig, välja mig, drömma med mig - helhjärtat.

N: Och du kan inte ha det med J för att? Varför mår du bra av att vara med honom om du inte kan se allt det där med honom?

K: När blev allting svart och vitt N? Vi vill inte samma saker, skulle aldrig kunna ha ett gemensamt liv, vara det som vi tror att vi vill ha. Jag mår bra för att jag är osminkad och ärlig, det är tryggt och varmt, jag behöver inte försöka vara mer, och jag känner mig inte förminskad. Men det är inte på riktigt, det är här i vår lilla påhittade värld.

N: Låter ganska på riktig, enligt mig.

weak like a kitten someone tried to drown.

Och precis när jag bestämt mig för att ta itu med mitt liv så blir jag såklart sjuk. Började igår med lite halsont (herregud vad jag avskyr när bloggare skriver sådana här inlägg, who the fuck cares liksom) så den personliga tränaren på jobbet sade att jag absolut inte får träna, får då kan man tydligen få hjärtinflammation. Vilket jag fnös lite åt, och ett tag var jag nära att gå ändå, men samtidigt så litar jag på hennes omdöme. So I didn't. Sedan orkade jag inte äta något mer igår. Eller idag. Gjorde soppa som jag tog lite av, sedan tappade jag aptiten. Och nu ligger jag här, med en karta alvedon bredvid mig. Tog mig ned till Ica, då jag insåg att ingen annan än jag själv, kommer att ta hand om mig, och att jag inte kan bli frisk om jag inte får i mig någonting alls. Inhandlade Vicks med honungssmak, Dröm yoghurt (yoghurt med mycket fett i kändes som ett bra val när jag ändå ska tvinga i mig någonting), Fanta, Proviva blåbär och ostkaka som är någorlunda lätt att svälja. Förhoppningsvis går det att äta det imorgon. Jag är uttråkad, fryser när jag är vaken, svettas när jag sover, har ont i huvudet och kan knappt svälja. Och jag som inte tänkte bli sjuk den här vintern.

jag undrar om du, hade kraft att ge dig av, eller mod att stanna kvar.

Datan åkte i golvet för tredje gången, sängen flyttas nästan en halvmeter från väggen, lakanet försvinner spårlöst, grannen höjer volymen på sin musik. Men allt jag känner är dig.

Du har fel, så fel. Det är inte rummet som är varmt, det är vi. Och du hinner knappt stänga dörren innan det blir kallt igen. Jag skulle kunna somna i dina armar.

När blev allting vi säger, gör, är, så fint? När blev det fnittrigt, och lent, och omtänksamt? När började vi hålla hand, andas in varann, varann, varann? Jag är rädd för att bli rädd. Är inte det, det mest idiotiska ni någonsin hört?

Vårkänslor!

(Eller försök till)

I VÅR VILL JAG

- Bara vara.

- Gå till Fjärilshuset med L och Lillan.

- Egentid: åka in till stan själv oftare, spendera lediga dagar på Nationalmuseum, sitta på något café, ensam, och läsa.

- Ta promenader med bästis (så svårt när man jobbar, bor och hänger, på olika ställen)

- Måla om hallen i någon ljus sagofärg!

- Sitta med filtar och luncha ute med flicksen i pilotisar och Ray Bans...

- ... och ta en drink regelbundet med världens bästa M.

- Hinna åka till huset i Sydtyskland.

- Tona håret någon nyans ljusare, ha på mig någon fin grå kappa, och orka gå i högklackat igen.

- Gå på spelningar och utställningar med Minnie.

- Tatuera mig igen, smått eller stort.

- Måla naglarna i nyansen persika.

- Ta fram mitt staffli och mina oljefärger, leka fritt utan kreativ prestationsångest.

- Åka ut på landet, och förälska mig i världen.

- Lyssna löjligt mycket på Melissa Horn, känns lite uttjatat nu, men Horn är verkligen vår för mig.

- Se till att gå på lillebrors fotbollsmatcher.

- Dejta lagom mycket.

- Ha gymnasie-reunion med gamla tjejgänget.

- Gå upp och inte sova bort våren, min älskade, älskade, vår.

Matnonsens igen, ytligheter.

De senaste dagarna, sedan kvällen på Fasching, har jag inte tagit hand om mig själv så bra alls. Jag blir så ganska ofta. Har svackor, då jag äter en avokado, en kiwi, en chokladboll, och sedan undrar varför jag är hungrig vid niotiden på kvällen. Vilket i sin tur, i bästa fall, leder till att jag paniklagar ngt och äter alldeles för mycket. Sådana dagar kanske jag äter en croissant till lunch på jobbet, eller en kanelbulle, och dricker té. Jag har slarvat med träningen också, vilket får mig att må ännu mer dåligt. Min absoluta low point nådde jag idag när jag åt en semla, utan att egentligen reflektera över om jag ens var sugen på den. Eller kanske nyss när jag åt vit pasta, elva på kvällen. Så nu ska jag back on track; hemlagad mat (LCHF&P) fixad tills imorgon, och en sallad till det. Gymkläderna på och sen ska jag ladda hela dagen, äta mellis så jag orkar på gymmet. Tanken är att jag ska laga någon soppa till middag (tänker blomkål) så vi håller tummarna för det. Brukar vara vrålhungrig när jag tränat. Nu ska jag ta en titt på min kära vän, kalendern, och styra upp mitt liv. Har låtit den falla helt i glömska också, inte orkar någonting, avbokat luncher, hoppat över utekvällar, struntat i sånt jag faktiskt bryr mig om.

", after all, tomorrow is another day."

i am, i am, i am.

Demimonde fun-fact: H.P Lovecraft's brevväxling uppskattas uppgå till 87 500 brev, under en 25 års period. Därtill skrev han en mängd publicerade noveller. Vågar knappt tänka på hur mycket han skrev, bara för sig själv.

Idag har jag känt mig allmänt oinspirerad. Hela min värld känns grå. Jag vill känna något. Det där med att vara glad är inte för mig. Obviously. Jävla Watson. Som vanligt vill jag tatuera mig när jag känner såhär. Blöda lite, för något vackert, något bättre, något nytt. Så man vet att man finns. Ord på den hud som ändå inte betyder någonting. Kan någon, någonting, något alls, påminna mig (övertyga mig) om att jag finns?

Varför blir mardrömmar nästan alltid sanna, medans dagdrömmar nöjer sig med att vara luftslott och rosaskimmrande stoft vid horisonten?

if i never knew you.

En av de bloggar jag följer har en tävling just nu. Jag förstår aldrig de som kan häva ur sig sina mest personliga, tragiska, sorgliga livsöden sådär. Som tävlingsmotivation. Mitt mörker, är mitt, bara mitt. Det är ytterst få personer som faktiskt, på riktigt, vet hela sanningen om Demimonde. Till och med vissa nära vänner, har egentligen ingen aning om hur det var, i det förvridna landskap som var min barndoms verklighet. Jag är så rädd, att om de visste, så skulle de kanske inte kunna se mig på samma sätt längre. Att jag skulle upphöra att existera, de skulle bara se vad som varit, och inte vem jag är. Att det lilla fina, vackra, värdefulla, som jag får den stora äran att vara, genom deras kärlek, skulle försvinna. Och så skulle jag tillslut bara ha det fruktansvärda, skrämmande, som kväver och sliter i mig.

Jag skulle ta mina ångestdämpande, sömntabletter, antipsykotiska, ssri tabletter och så skulle jag ligga här, bortdomnad och känslolös, stirrandes i väggen, ännu mer tom än innan. Så jag säger inte så mycket, svarar ibland undvikande när de svarar. Och egentligen, så vet jag att de fortfarande skulle älska mig (annars är det inte kärlek på riktigt) men om jag någonsin, ens för en hundradelssekund, skulle se upp från mitt vinglas under en middag, min tidning på tunnelbanan, min kopp te på södercaféet, och möta en blick som undrandes, sökandes, försöker se spår av det som bränner på min hud (brister i mitt hjärta, bedövar varje känsla) så skulle jag känna att jag dog litegrann.

För jag kan inte bli ren från det, hur många bad jag än tar mitt i natten, hur hårt jag än försöker skrubba bort mardrömmen jag vaknat från, och jag kan inte springa ifrån det, hur många panikslagna nattpromenader jag än tar, när väggarna sluter sig kring mig. Jag kan inte komma bort från rädslan, den sover bredvid mig vissa nätter, rör sig oroligt och tar all luft. Men jag kan, jag kan, vara någonstans i närheten av lycka, när jag får skratta med vännerna på stammisstället, ha tjejsnack om pojkar och skor, pussa på Lillan (oförstörda fina varelse), röra vid böcker, njuta av smaker, andas in någon annans värld, i takt till ett hjärta som slår starkt och stadigt, till ljudet av dess orädda slag. Någonstans offentligt, bli ett med massan, vara en i mängden, som alla andra. Jag behöver det. Det håller ihop mig och håller mig kvar. Det får mig att läka, på ett sätt som sanningen aldrig kommer att kunna göra. Men jag är vetandes, och sanningen är min, bara min.

Bara det är faktiskt en vinst i sig.

you loved me cause i'm fragile, when i thought that i was strong.

Jag läser Sherlock Holmes äventyr och ser fram emot sovmorgon imorgon, min sista innan det är jobbdags igen. Bäddat nytt, vilket jag gör minst en gång i veckan, älskar nybäddad så pass mycket att jag blir galen så fort den krispiga känslan ersätts med den lena, använda. Hämtat upp en massa stora och slitna guldramar från källaren, som jag helt glömt bort, och som jag tänkte måla, slipa lite, krackelera. Tanken är väl att ha citat i (har ord i hela den här lägenheten, vilket håller på att göra Watson galen, han förstår inte det där med hur fruktansvärt vackra bokstäver kan vara) men vet inte riktigt var, har så mycket ramar överallt redan (14 i sovrummet, 12 i vardagsrummet, och 11 i hallen) och vill inte ha dem tråkigt svarta vilket skulle passa in bäst både i sovrum och hall. Well, well. Ser fram emot att sova, och känns faktiskt ganska skönt om jag inte får något besök idag alls. Senaste tiden har varit så intensiv (både skuggorna på väggen och värmen i hjärtat) och det är bättre för mig att vara själv ibland. Vilket jag lär vara de närmaste dagarna.

Vet ni hur mycket jag ler när jag ser hans blåa tandborste, bland alla tjejigt rosa produkter, i badrummet?

Bonne nuit.

... & the right kind of wrong.

Jag vaknar, som vanligt, av vibrationen från mobilen. Klockan är efter 5 på morgonen, och jag vet exakt vad han vill.

- Sover du?
- Mm.
- Var är du?
- Hemma.
- Kan jag få komma förbi och säga godnatt? Jag vet att du är förbannad på mig, och att du ska sova, jag ska inte stanna länge, men kan jag bara få säga godnatt?
- Gör som du vill.
- Ses snart.

När han kommer ligger jag med ryggen mot honom. Med varje andetag jag tar är jag närmare tårarna. Jag rycker till när han rör vid mig. Rätt händer, men för sent. Han kysser mjukt min hud. Lätta försiktiga kyssar som inte kräver någonting. Jag är varm av trötthet, och känslostormar. Jag vet inte vad jag ska göra.

- Kan du snälla titta på mig?
- Nej, viskar jag.

Och sedan har jag bara tystnad och tusen tankar. Han försöker hålla om mig. När hans armar håller hårt, hårt, hårt, runt min nästan livlösa kropp så brister det. Jag gråter stilla och han håller kvar.

- Hur kan man inte veta om man vill vara med någon? Frågar jag.
- Jag vet inte.
- Du vet ingenting.
- Nej, det är nog så.

- Jag är så jävla dum, säger jag och rösten skär sig.
- Säg inte så.
- Jo. För där är jag med någon som har åstadkommit så mycket, och har så mycket, som tycker jag är så jävla bra, och det enda jag vill är att åka hem till någon som inte ens vet om han vill vara med mig, säger jag och skrattar till mitt i tårarna. Det är ju nästan komiskt, avslutar jag med en kvävd viskning och gråter ännu mer. Watson andas ut, nästan lättat, och andas in mig med längtan. Flätar in sin hand i min och kramar den hårt. Ryggar inte tillbaka, vill ha mina ord, och mig.

- Förstår du att jag hellre åker hem till den här tomma lägenheten och den här sängen som känns så jävla konstig utan dig, än att jag är med någon som inte är du? Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte när det blev så och jag vet inte vad jag ska göra, fortsätter jag, försöker inte ens hålla tillbaka gråten nu när jag väl har börjat.
- Snälla vänd dig om?
- Nej.
- Jag vill kyssa dig. Jag måste få kyssa dig, säger han, och jag hör kärlek i hans trygga röst.

Så jag vänder mig om, men värjer mig för hans läppar. Jag vill bara få lyssna på hans hjärtslag. Jag tar hans hand, och ger den vad hans mun inte fått. Och då för han sin hand till sina läppar, tar dess kyssar, och ger mig den igen, upprepar samma sak om och om igen, tills jag inser att jag är där jag vill vara, oavsett hur dumt det är, hur fel vi är för varandra, fast vi inte kan ha en framtid tillsammans. Jag är lugn och trygg och lycklig här, i den här sängen, nära hans hud, med hans andetag i takt med mina. Så jag ser på hans klara ögon i halvmörkret, skymtar hans ljusa ögonfransar och kysser honom länge, länge.

Vi säger väldigt mycket mer (intimt och fint, ett samtal som inte hör hemma någon annanstans än där i den stunden när man ligger så nära man kan, inte en centimeter längre bort skulle de orden kunna existera), talar och kysser varandra tills det ljusnar. Och äntligen så vet vi var vi har varann.

wrong kind of right.

Underbart mysig middag med flickorna (Minnie, Chloé, Carolina). En oxfilépasta och 3 flaskor rödvin senare så började vi tänka på utgång. Jag ville mest hem till Watson. Så jag frågar om vi ska ses. Han säger att han inte vet. Som den osäkra, stolta, barnsliga person jag är, så bestämde jag mig ganska snabbt för att dra med mig Minnie hem till musikers svindyra lägenhet på söder (högt i tak, etagévåning, ljust, takterass, bjälkar i taket, spiraltrappa etc.) för jazz och ännu mer rödvin på mina blekt målade läppar. Allt för att bevisa för mitt gammalrosa/spetsklädda, superlockiga, mörkt sminkade jag, att jag inte bryr mig om W. När den talangfulla, rika mannen, med sin stora livserfarenhet, och sin ännu större livsaptit, spenderat timmar med att andas in min hud och lukta på mitt hår, röra vid mitt ansikte, massera mina axlar och förundrat tala om hur vacker han tycker att jag är så gav jag upp. Jag ringde Watson, som var för upptagen för att bry sig, eller höra, vad jag ville.

Sedan tog jag ett  djupt andetag inne i hans badrum, bland Ralp Lauren handdukar, och Dior Homme produkter, bet mig i läppen och blinkade bort tårarna. Tog min päls, satte mig på hans soffkant och förklarade för honom att han inte är vad jag behöver, och att jag inte kan vara det han vill ha. Och han ber mig sova över, säger att han bara vill ha mig där. Jag förklarar att jag vill kunna prata med den jag är med, att den personen måste vilja ha mina tankar, och allt jag är. Han insisterar på att vi visst har haft jättemycket att prata om (han har tittat nyförälskat på mig och förtjust kysst mig på axeln för varje sak jag sagt, bara deltagit själv med små kommenterar om hur bra jag är.) Ännu en gång ber han mig att stanna. Jag har vägrat hans läppar hela kvällen, och han tror det här handlar om någon slags fysisk blygsamhet, eller sexuella principer. Jag säger bestämt att jag måste gå, ger honom en kram, och säger att om han någonsin vill ta en fika, så kan han höra av sig.

I gallerhissen ned, när jag öppnar den första av de tre paren glasdörrar innan man äntligen kommer ut i luften, så mumlar jag att jag är så jävla dum i huvudet, att jag inte vet vad fan jag håller på med. Varför kan jag inte bara stanna kvar, hos vad som borde vara så rätt för mig? Watson sms:ar och skriver att om jag bara lugnar ned mig så kan han skjutsa hem mig. Jag vill inte ens svara. Jag går i minusgrader ända till Hornstull där jag sätter mig och väntar på tåget. Och när jag väl satt mig ned så kommer tårarna. De rinner stilla nedför ett ansikte, där större delen av sminket redan smekts bort av ett par händer som inte känner mig. Jag kommer hem, tar ett bad, försöker tvätta bort kvällen, honom, känslan av att inte finnas till. Det hjälper tillräckligt mycket för att jag ska kunna somna. Och jag märker hur jag inte vill vara Demimonde längre, att jag börjar glömma bort hur man gör.

you are, the only exception.

Trött, trött, trött Kameliaflicka idag. Sov helt själv utan minsta lilla godnattbesök i natt och ändå sov jag inte särskilt bra. Varit ute med mormor på landet en sväng idag, åt lunch på ett värdshus (som inte öppnat officiellt än) och pratade om livet. Nu vilar jag, läser och försöker hitta någon form av energi till att leva. Tanken är vin och middag hos Minnie. Känns som att hela världen sliter lite i en just nu, alla ska ha sitt. Hur man än gör så blir folk inte nöjda. Längtar ännu en gång efter riktig egentid. Har ingen egentlig lust att göra mig iordning heller, borde föna håret men orkar nog inte, så blir naturligt lockigt istället. Kommer ihåg tatueringsmässan 09, då jag kände likadant. Så jag satte på mig en guldig teatermask och svart chiffong. Om man bara kunde göra det nu också.

Kameliaflickan goes Kultur&Nöje.

Musikstil? Genre är sekundärt, det viktigaste är att den är välskriven och känns. Löjligt svar, men så är det. All musik har sina tillfällen. Mina första musikupptäckter (som därför alla lämnat spår) var nog Phil Collins, Frank Sinatra, Toni Braxton, The Corrs och Tracy Chapman.

Blir både svenskt (Melissa Horn, Lisa Nilsson, Patrik Isaksson, Uno Svenningson, Kent, svensk hiphop), rock (Mötley, Guns&Roses, RATM, Def Leppard) och country (Leann Rimes, Rascal Flatts, Patty Griffin, Keith Urban, Carrie Underwood)  här hemma. Men mest jazzstandards á la Sinatra, Fitzgerald, Vaughn, Francis, Holiday, Cole.

Därtill en jävla massa melankoliska singer songwriters (Nora Jones, Sara Bareilles, Sarah Mclachlan, Nerina Pallot, Sarah Blasko, Ane Brun, Sophie Zelmani, Anouk, Regina Spektor, Chantal Kreviazuk, John Mayer, Amos Lee, Ry Cuming, James Morrison, Joshua Radin, Peter Cincotti, Paolo Nutini, Gavin Degraw, Jason Reeves, Damien Rice), manliga softrock band (Lifehouse, Paramore, The Script, Augustana, The Frey, The Calling, 30 seconds to mars), filmmusik och klassiskt (just nu mest Rachmaninov, Tchaikovskij, Moussorgski, Schubert).

Mina största, nutida, förebilder musikaliskt (fast egentligen textmässigt, jag är egentligen inte musiker, jag är en sångerska som skriver) är M Horn, Maria Mena, Missy Higgins, och A Fine Frenzy/Alison Sudol. De två sistnämnda håller jag så högt att jag faktiskt köper deras skivor. Förstår ni? 2011, och jag köper deras cd skivor. Det ni.

kindly unspoken, you show your emotions (silence speaks louder than words) it's lucky i'm clever, if i didn't know better, i'd believe only that which i'd heard.

Okej så det blev alldeles för mycket rödvin igår. Vet inte ens hur många glas jag fick i mig, men jag skyller på Minnies generösa pappa och allmänt grupptryck. Spelningen på Fasching var supermysig, jag fnittrade, blinkade bort tårar, diggade stenhårt, och satt tidvis bara tyst och hänförd. Finns också en väldigt talangfull (här snackar vi verkligen världsklass) och trevlig man i de kretsarna, som av någon oförklarlig anledning har en etablerad grej för mig. (Han ska tydligen ha suttit på Laveau senare under kvällen och bara spontan-ropat mitt namn, innan han ringde mig och överöste mig med komplimanger.) Smickrande men föga lockande, tyvärr. Vi träffades för första gången i en bar, jag var uttråkad och rastlös, och hans skjorta var i ögonhöjd med mig, där jag satt uppflugen på en barstol och svalkade mig med torrt vitt vin. Så jag klädde av honom. Någon gång mellan knapp nummer fyra och fem så tror jag att vi kanske presenterade oss för varandra, innan jag vinkade dit en vännina och erbjöd honom som present. Härav problematiken. Jag har av principsak lite svårt att ligga med någon som en vän legat med. Att han sedan konstant visat ett underligt intresse för mig, och alltid gjort väldigt klart för mig vad han ser i mig, det är en helt annan sak. Plus att han inte är min typ (har äntligen insett att jag nog ändå har en sådan, och att den personlighetsmässigt aldrig lyckas överenskomma med vad jag vill ha rent ytligt), även om det måste erkännas att han är rätt så charmig, när han försöker.

Idag har jag bara ätit konstiga saker, och njutit av den senaste Elle Interiör, ätit småplock med familjen och avböjt mer vin. Flickorna skulle till Grafikskolan, men det är inte riktigt min crowd (udda och rökig miljö som jag nog bara skulle kunna njuta av om jag var påverkad av någon olaglig substans.) Så jag tänkte mig att jag ska läsa och sånt istället. Prata med N i timmar och dricka te. Imorgon ska jag dessutom upp relativt tidigt och åka till älskade mormor.

I övrigt så låg jag såklart vaken mot min vilja igår när jag kom hem, och väntade på Watson. Låste upp dörren och lovade mig själv att sova när han inte hade vett att komma med en gång. Men det gick inte. Jag saknade honom för mycket, såg hans nakna muskulösa kropp, hans ryggs vackra linjer, kände hans lena hud i tanken, under kvällen, i musiken. Bra sex är så fruktansvärt beroendeframkallande, och han är bortom bra. Vilket jag tror att jag också sade till människan i min rödvinsdimma, med mina naglar i hans rygg, ena handen i hans hår, mina ben runt hans. Jag får väldigt lätt abstinensbesvär om jag inte får ligga regelbundet. Jag är plågsamt intensiv och fysisk, och ju mer han ger mig, desto mer vill jag ha. Igår fick jag faktiskt påminna honom om grannarna, som jag börjar få väldigt svårt att se i ögonen. Jag brukar aldrig bry mig om sånt, men ljudnivån på mig har tidvis börjat bli nästintill jobbig, och om jag vill kunna bo kvar här så måste jag nog börja tänka lite på de stackarna.

Inatt, idag, ikväll.

Eller så har man världens bästa sex, med världens bästa Watson, och njuter av att ligga i sängen en hel dag och lyssna på Melissa Horn. Gjort mig i ordning fort som fan nu darling, svart och gammalrosa, alice i underlandet tisha och sagolik ring med en svart sten. Slänger på mig pälsen och rör mig mot söder. Vin och branschskvaller hos Minnies pappa, och sedan har några vänner spelning på Fasching. Hörs sen!

self-fulfilling prophecy, you're the only one who cares about me, in this town.

Watson är här. Vi tänder ljus och äter middag och.. försöker. Just nu ligger han i ett skumbad med tända ljus som jag gjort i ordning åt honom. Vet inte om det är bra eller dåligt att vi får en liten paus ifrån varandra. Det är nu jag skulle kunna samla mig, släppa all ångest och bestämma mig för att bara vara. För att bara tycka om honom och inte tänka så mycket. Men det går inte så bra. Det kryper i skinnet på mig, jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Egentligen vill jag bara landa i stunden, slappna av och vara med honom. Och ändå vill jag värja mig inför varje smekning, avbryta varje kyss. Jag känner mig så... fel bara. Något känns inte bra. Och jag tror faktiskt inte det är han. Jag tror faktiskt att vi har det bra. Men jag är inte riktigt närvarande i mitt liv, hur mycket jag än önskar att jag vore det. Eller så är jag inte kapabel till att vara lycklig. Glöm allt jag skrev, kanske ljög jag bara för mig själv. För er. I närheten av lycka, omfamnar jag den inte. Jag vill vända om och springa långt, långt bort. Ska bli skönt att gå och lägga sig idag. Slippa ifrån mig själv i några timmar.

och jag är inte avundsjuk, bara evigt bitter.

Fick precis reda på att en person ska släppa en bok. En iq-befriad människan, som jag betvivlar ens kan förmulera ordentliga meningar. Faktum är att jag vet att hon inte kan det. Smilande, inställsamma jävla människa, som brukade skratta nervöst åt mina skämt för att hon så desperat ville att jag skulle acceptera henne. Jag. Förstår. Inte. Behöver jag säga att det nästan förstör min kväll, och att jag är i mer behov av chokladkaka än någonsin? Fan, så nu ska jag alltså sitta här och vara illamående av oförstånd och samtidigt förvandlas till någon tjejig chokladätande klyscha? Ser plötsligt mig själv, 10 år framåt, kladdig i ansiktet och 20 kg tyngre, med slitet hår och glåmig hud, skrivandes hatiska blogginlägg om människor runt omkring mig som fakiskt lyckas med något. Känns ju lagom attraktivt. Både fysiskt, och mentalt. Gillar inte att jag är så jävla missunnsam. Måste verkligen jobba på det.

Men samtidigt. Hon?! En BOK?!

Kameliaflickan goes Kultur&Nöje.

Bok? Har ingen favoritbok (eller så har jag för många), eller några konkreta boktips, så personligt ju! Men jag tycker att alla borde läsa klassikerna (om man nu väljer att definiera klassiker som Homeros, Shakespeare, eller Dickens, är ju en annan fråga) någon gång i sitt liv, och den listan är lång. Jag läser mycket brittiska författare (1800 tal) och amerikanska poeter (1900 tal).

Jag har en väldigt speciell relation till Karin Boyes lyrik och sover med hennes diktsamling under kudden. Det har blivit någon av en bönebok för mig, ord att recitera tyst, tyst, tyst när livet snurrar fort och jag vill stå stadigt. När jag reser, så packar jag alltid ned Boye, bara för att. Hennes poesi är "hemma" för mig, och har varit det sedan jag var 10, och hittade den i pappas bokhylla, och trevandes ställde mig på en stol när han vilade på soffan, för att recitera. Jag lärde känna orden, kände smaken av dem, älskade dem utan att kanske egentligen förstå dem. Poesi bör alltid läsas högt, till skillnad från prosa som bör avnjutas i tysthet.

Sedan så har vi ju min älskade Wilde, vars skönhet är rå och skör, men aldrig ytlig. Ytligheten själv, blir aldrig banal, hans texter är vackert nyanserade, men ändå aldrig subtila. Mest av allt älskar jag hans mörka sagor, fairytale noir, if you will, även om han skrivit manus som också berör mig på det där sättet som endast "besläktade själar" (kindred spirits, L.M Montgomery) kan. Att Wilde var kvinnohatare är ju lite av en annan femma. Jag är säker på att jag hade fått honom att älska mig på något sätt.

 Tips: Läs Kameliadamen av Alexandre Dumas (d.y.)

maybe i shouldn't be so careless, with what i give away/ but i don't believe in being cautious/ (so i surrender)/ every inch of my courage, every bit of my breathe/ but you couldn't care less.

Hemma från jobbet! Lyssnar på You can't hurry love med älskade farbror Collins! (När jag var liten brukade jag ljuga och säga till folk att han var min farfar.) Jag ska baka chocolate fudge cake, och laga en köttfärspaj med sambal i, som faktiskt smälter i munnen. Saknar L och bebis jättemycket, så himla svårt att få in allt i vardagen bara. Vad många ni har blivit förresten! Värmer mitt brustna, mörka, lilla hjärta, när jag sitter här i den här lägenheten, där det ibland känns som att mitt enda sällskap, är högar med böcker, för mycket kuddar, guldspeglar, och tavlor som väntar på att hängas upp. Idag ska jag dock värma mig med en riktig person, av kött och blod. Hade en underbar kväll med Watson i lördags. Den var verkligen så fin. Lugn, fnittrig, allvarlig, intim, ärlig, avslappnad. Och jag var inte Demimonde alls, bara lite Kameliaflickan, men inte så mycket att det gör ont. Någonstans i närheten av lycka, och jag håller kvar i livet lite till.

* Verkar kanske udda att jag ena dagen är så pass dysfunktionell och instabil att de förslår att jag blir inlagd, för att jag i nästa stund ska baka, tända ljus och lyssna på den väldigt korta Spotify lista som innehåller glad musik. Men jag har gått i terapi (ibland mer än en gång i veckan) i 7 års tid, och varje episod, svacka, period, anfall, eller vad de nu vill kalla det, ter sig mer vardaglig för varje gång den inträffar. Jag har accepterat vem jag är, vad som hänt, och vad det haft för konsekvenser för mitt känsloliv. Det är vad det är. När glädjen och livslusten väl infinner sig så välkomnar jag den, som den värdefulla, hänförande, vackra raritet den är.

för att du var min bitterljuva November.

Jag älskade dig för att jag satt osminkad i din t shirt och du tyckte jag var vacker. För att du sade att du skulle spara bilden av mig, med mina lockar utslagna på din kudde, för alltid. Jag älskade dig för att vi satt på varsin soffa, och du bad om mina ord, istället för min kropp. Jag älskade dig för att du tog min hand och gick med mig, fast du visste att vi aldrig skulle leda någonstans. Jag älskade dig för att du försökte se allt jag såg, får att du fick mig att skriva, och lyssnade till mina sånger. Jag älskade dig för att du grät för mig i morgonljuset, när natten gick över till en dag som inte var menad för oss. Jag älskade dig för att dina ögon blev farligt gråa i mörkret, de var självgoda, glittrande gröna i ljuset. Jag älskade dig för att du var galen i mig. Jag älskade dig för att jag var för ung för att veta bättre, och du hade levt länge nog för att inte kunna låta bli.

Men ibland kommer jag inte ihåg alls.

att leva i nuet och drömma om mer.

Försöker varva ned. Vara lycklig. Tänka långsiktigt. Leva i nuet. Se allt jag gjort istället  för det jag har kvar. Drömma. Längtar verkligen efter att känna saker. Är dock hoppfull inför att våren kommer göra sitt. Ser fram emot långa promenader vid vattnet, Nationalmuseum (ensam), Fotografiska (med någon som håller min hand), planlöst strövande på Söder, luncher på utomhusserveringar, Skansen med Luii och Lillan. Egentid. Herregud vad jag längtar efter riktig, engagerad, kvalitetstid med mig själv. Just nu så är jag snäll mot mig själv om jag lagar ordentlig mat (vilket jag egentligen älskar) och orkar måla om naglarna.

Borde söka jobb också, något annat, fast på heltid, vore nog bättre. Eller ta itu med skolan. Om jag bara visste vad jag ville. Här följer en lista på de random funderingar som rör sig i mitt huvud för tillfället:

- Marknadsföring, alt. något annat administrativt
(för något inom kultursektorn, musik, teater, litteratur, konst. If I can't be it, atleast let me breathe it.)

- Trädgårdsarkitekt
(alla vill bara inreda i den här staden, jag vill få känna doften av jord, vind i ansiktet, andas in sol. Och ha på mig gummistövlar.Älskar gummistövlar.)

- Smyckesdesigner/guldsmed/egenföretagare
(för att jag inte förstår kläder, eller skor, I just dress. Jag kan inte följa trender, av den enkla anledningen att jag inte har något genuint intresse för det. Men ädelstenar och guld, I get. Mitt hjärta känner verkligen för personliga smycken med en historia. Och så är det jättecoolt att gå av i Telefonplan och vara elev på Konstfack.)