lördag 27 augusti 2011

samma gamla Sthlm, samma kvarter.

Är ute, ute, ute. Kör Sjöfarts, Sjögräs, hänger på båtar och stammisbaren. Jag saknar N så jag blir galen. Alltså på riktigt, blir konstig och irriterad när vi godnatt-pratar, bara för att jag hellre somnar i hans armar. Den här helgen ska jag försöka hinna med inkbash och thaibåten, gym och klippning, städa och kolla upp uthyrningsalternativ för mitt boende. Det ni! Nästa vecka ska jag kolla upp ett nytt jobb och luncha med flicksen samt utgång med ett fd ragg. Och träffa N. Vill alltid alltid alltid vara med honom.

måndag 22 augusti 2011

det var ett tag sedan du såg på mig sådär .

Vi har inte hörts på ett tag. Det är för att jag inte vet hur jag mår. Helgen har innehållit för mycket drinkar, först på stammisbaren i fredags, och sedan på diverse hotell i lördags. Lördagskvällen började med en hej då-sushi på Medis med Vix, whiskey sours och äppelcocktails på Hotellet (som ju inte är ett hotell, men ändå) följt av catch up och drinks med Millais på Scandic, ett glas på Debaser, och vin på Snaps. Sötaste och bästa killkompisen hämtade sedan upp N och körde hem oss till mig.

Natten innehöll sedan sång och något som påminner om kärlek (så otroligt mycket kärlek) innan vi fick alldeles för lite sömn (vi kysser varandra för mycket, och går hellre på upptäcksfärd längs varandras hud, ligger så nära vi kan, och lämnar spår på den andras kropp.) Men jag vet inte. Vågar inte riktigt vara lycklig den här gången, fast jag nog egentligen är det med honom.

I söndags åkte en väldigt bakis och trött Kameliaflicka ut till landet för att fira älskade mormor. Där bjöds det på bubbel, kräftor, nybakat bröd, kantarellpaj, och massor med blåbär och grädde. I övrigt tränar jag som jag ska och tänker på N hela tiden. Inte för att inte tänka på J, utan för att senaste veckan har han påmint mig om varför jag såg hela min framtid i hans ögon en gång i tiden.

onsdag 17 augusti 2011

survival of the fittest.

Ännu en kväll då man undrar lite var livet är på väg. Jobb, gym och alkoholfria drinks på stammisbaren som äntligen öppnat igen. Nu sitter jag på tunnelbanan och längtar efter min säng och böcker som känns som hemma. Jag saknar N. Skulle jag träffa honom varje dag så skulle jag nog vara lite mer okej. Vågar inte riktigt hoppas på att vi ska hitta tillbaka till varandra. Om det är något jag lärt mig senaste halvåret, så är det att saker kan, och kommer att ändras, på bara ett ögonblick. I samma stund som du tror att du fått grepp om nuet så byts allt du känner till och vet, det du tror är självklarheter, ut till en helt ny och annan verklighet. Det enda man kan göra är att försöka få hjärtat att hinna med.

måndag 15 augusti 2011

du gör mig glad.

Har allt som allt haft en fin helg. Igår satt jag i Humlan med en killkompis och hans vän, som båda bor i Norge, fikat med min älskade Vixen som flyttar till Frankrike snart, ätit kräftor med familjen, firat 2 vänners födelsedagar och tränat.

Idag har jag tränat, och sen tog jag och N båten ut till Fjäderholmarna. Och vet ni vad? Gör absolut inte under några som helst omständigheter det. Det är en trist, torr och tråkig liten plats. Vi som är naturälskare och alltid promenerar eller hänger i trädgårdar blev superledsna. Sedan snabbåt vi lite halvtaskig mat på en restaurang i stan, innan vi gick på bio och såg en riktigt medioker 3D film. Men vet ni vad? Jag mår ändå alltid bra med honom.

Kanske är det för att han vet allt om mitt förflutna, för att han är tryggt manlig eller för att han tycker jag är vackrast utan smink. Men vi har det aldrig någonsin dåligt. Vi avslutade kvällen hemma med att leka pussleken och lyssna på mina låtar, sjunga och tycka om varandra. Och jag är glad. För första gången sedan J bestämde sig för något annat än mig, så somnar jag utan ångest, en överdosering piller, och världens tryck över hjärtat. Och det är klart det inte kommer hålla mellan oss, men ändå, det finns glädje i livet.

På ett dansgolv i stan, en gräsmatta i en park, över kladdkaka med en vän, och familjemiddag på balkongen. I en hand som passar perfekt ihop med min. Glädje.

lördag 13 augusti 2011

bara för att jag kan.

I brist på gamla ragg, ett helt hjärta, och N's parallella verklighet, så har jag kysst en pojke massvis på dansgolvet, stal honom från en stackars liten tjej som lagt hela kvällen på honom. Sedan smet jag från klubben någon gång efter halv 4 när han tittade bort. Inte så mycket för att jag inte ville ha med honom hem, utan mest för att jag kunde. Jag är ingens och ingen är min och jag får om jag vill.

I övrigt hade jag och tjejerna ett känslomässigt bråk mitt i natten, en av mina kära vänner är i stan för en dag och mitt huvud gör ont för jag råkade få en vinflaska i huvudet igår. Solen skiner och jag röstar för lunch i stan.

söndag 7 augusti 2011

heartbroken.

När jag får min lön vill jag dricka champagne på alla mina sommar-favoritställen, du älskar inte mig, så det förtjänar jag. Sedan ska jag gå till massor med antikvariat och köpa varje jävla exemplar av Kameliadamen jag hittar, för du älskar inte mig, så jag är inte mer än så. Jag ska gå på utställningar och spelningar, du älskar inte mig, så jag måste försöka känna något, för någonting. Och jag tänker klä mig fint, nytt, vackert eller udda varje dag och flirta med så mycket män, för du älskar inte mig och då bryr jag inte mig om vem som gör det.

Igår var jag med N och det lyckades till slut efter mycket om och men bli sådär underbart som det alltid är med världens vackraste man, på Waxholmsbåten, i ljuset från Stockholmsnatt, på Djurgården, promenerandes i augustivärme och mjukt mörket, i hamnen när himlen är stjärnklar och vi kysser varandra och skrattar i Mälarens lugna vatten.

Men han är inte J. Det är ingen. Vad kan jag säga. Jag är ledsen. Sårad. Arg. Besviken. Förvirrad. Jag förstår inte vad som hänt. Och jag vill inte behöva träffa honom på jobbet. Man ska fan inte behöva stå öga mot öga med det som krossar ens hjärta. Man ska inte behöva bita ihop och blinka bort alla tårar och all sorg som bränner, man ska inte behöva känna doften av det som inte är, eller höra det skratt som sliter upp allt igen. Det var nog allt för idag.

nattbad och kyssar under stjärnorna en varm sensommar-lördag.

"Du förtjänar ord om kärlek varje dag, och om du lät mig, om jag lät mig själv, så skulle jag väcka dig med dem, med ord lätta och sköra som försiktiga kyssar, men ljusa och verkliga som dagen utanför. Och i slutet av den, skulle jag ge dig ännu fler, men nu som vackra, ärliga godnattsagor, innerliga drömmar att somna till."

 


Nästan och Kanske (introduktion)
- K.K.

lördag 6 augusti 2011

things worth fighting for.

Middag med Minnie, hemlagad pizza och rött på balkongen. Kompis spelning, Bellinis på Sjöfartshotellet, sours på Spymlan, jävligt nära till att jag/vi dödade några äckliga horor utanför 7 eleven på Sture. De stod och fnittrade, samtidigt som de tog kort på en hemlös som låg och sov. Hur fan kan man? Och tror ni att någon annan, inkl. den lilla patetiska vakten en halv meter bort reagerade? När vi konfronterade dem så hade de inte ens vett att skämmas utan fortsatte bara skratta. Och där och då, sekunden efter att jag kallat dom en massa vulgära saker, så började jag gråta. Av chocken över att det ens finns sådana människor, ilskan över hur i helvete man ens kan komma på tanken att bete sig så, sorg över att ingen, ingen, ingen annan på Sthlmsnattens mest trafikerade gata lyfter varken finger eller ögonbryn. Så jag gråter. Mest av allt gråter jag för att jag inte halvt misshandlat ihjäl dom och försatt dem i ett livslångt trauma, och fått nöjet att ha ett upprört samtal med de poliser som skulle kommit för att gripa mig. Det enda positiva är att den hemlösa killen sover. Det enda.

torsdag 4 augusti 2011

collide.

Vaknade imorse med torkade blommor i mitt hår, flera sms från en väldigt desperat bartender, och en jävla huvudvärk. Igår så blev det åtskilliga flaskor vin på en båt vid södra mälarstrand, på bekostnad av Minnies fantastiska papps! Några vänner till oss joinade i solnedgången och det blev en massa skratt, med en otroligt vacker utsikt som kuliss.

En liten sväng förbi både det ena och det andra stället, och där någonstans fick jag för mig att det var intelligent att lämna ut mitt nr till den flirtiga och supersöta bartendern. Han visade sig vara både alldeles för på för ett ligg, och för ivrig att nämna att han är modell och att jag kan googla honom. Avtändande? Ja. Vilket är synd för jag är mer än villig att hitta en fysisk distraktion som kan hjälpa mig att komma bort från den känslomässiga rastlöshet som är J och N. Bara sex är egentligen precis vad jag behöver. Men han har uttryckt sig så löjligt och omoget att jag inte kunde låta bli att vara hånfull och nedlåtande. Så jag lär skrämt bort honom. Vilket är helt okej, för pretty boys who knows it är inte riktigt min grej.

Har dessutom sagt att jag är borta från Sthlm några dagar för att få lite andrum. Inget besök på hans jobb inom de närmaste med andra ord.

tisdag 2 augusti 2011

jag vill inte behöva komma över dig.

Det är så tomt här. Utan honom. Klarar knappt av att vara i den här lägenheten längre. Hallen som han har målat åt mig är oändligt vit. Den är spackel och färg och det vackraste jag har. Jag har egentligen en massa hyllor och tavlor som ska upp, men jag vågar inte. Det är det sista av J jag har kvar, och jag är så rädd att han försvinner från väggarna då. För då finns han inte någonstans här längre. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte hur jag ska klara det här. Han kommer inte tillbaks. Mitt hjärta gör sitt bästa för att glömma bort det ungefär 100 gånger om dagen, intalar mig själv att det här bara är ännu en av alla gånger vi bråkat och är envist, stolt tysta. Att när som helst så kommer han att sakna mig också och höra av sig och allt kommer bli bra igen, och jag kan sätta upp mina jävla grejer i hallen. Men så är det inte. Det är bara jag i den här lägenheten, och världens vitaste väggar.

Idag har jag kollat upp kurser, gymmat, jammat musik, druckit vin och tittat på en kompis massiva tavelproduktion. En vän sover på soffan just nu. Jag är nykter och klarvaken. Kontemplerar mer tabletter och musik som säger sånt jag inte har hjärta kvar att säga. Jag önskar jag kunde gråta. Ordentligt, på riktigt, tills det inte finns något kvar. Men det kan jag inte. För då är det verkligen på riktigt, om jag tillåter mig själv att gå sönder och sörja. Då måste jag begrava allt också. Och jag vill inte se oss dö. Jag vet inte hur jag ska överleva det.