Vad hände? Okej så här var det. Watson hittade bloggen. Han hann inte läsa något, men ändå. Så jag såg ingen annan lösning än att göra den privat, fort som fan. Sedan bråkade vi lite om det här med att jag inte litar på människor, och han tyckte att jag överreagerade i största allmänhet. Vilket vi ju vet att jag inte gjorde.
I skrivande stund vet jag fortfarande inte om jag vågar öppna den igen. Jag insåg nämligen den natten, vilken stor mängd av inläggen som innehåller honom. Jag har skrivit så mycket otroligt fint, vackert och kärleksfullt, som jag inte riktigt vet om jag kan stå för. Så mycket elakt, nedlåtande, respektlöst, som jag inte egentligen menar. Så radera inläggen då, kanske ni tänker? Ja, jo, hm. Saken är bara den att det skulle kännas ännu mer fel. För då ljuger jag ju. Då är jag bara en dålig person, som kommer undan med det jag gjort. Man kan inte dölja lögner med sanning. Istället blir allting bara lögn tillslut.
Samtidigt så vill jag kunna skriva vad jag vill, om vem jag vill. Jag måste få ha den kreativa friheten. Det håller mig mentalt klar i huvudet. Jag vill inte behöva tänka över mina ord, tveka inför varje mening, sätta punkt och ha gett något som inte är en oförfalskad version av mig och vem jag är just då, i den stunden.
Så är det värt det? Är det värt, att han kanske läser det här, och sedan aldrig kan förlåta mig för att jag lämnat ut honom, det intima, konversationer och smekningar? Att vara utan honom? Att förlora en nära vän, som verkligen ser mig för den jag är och som bryr sig ändå?
(Världens bästa J, om du ser det här så låt mig få förklara. Förmodligen har jag ingenting att säga till mitt försvar som kommer att vara bra nog, men ändå. Ge mig den möjligheten. Och försök se allt det bra, och inte bara det dåliga. Jag har inte gjort såhär för att vara mer eller mindre av allt du redan känner till, jag har gjort det för att jag inte kan, och aldrig skulle kunna, vara något annat.)
Ja. Det är värt det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar