det som är mitt är mitt.

Han har en en slags grop i bröstkorgen. En "deformering" som jag så snällt kallar det. Jag rör ofta vid den, låter mina fingrar, mina händer, mina läppar, följa dess konturer. Jag har alltid haft en grej för udda saker. Jag ger gärna min kärlek till det som är fel. En förkärlek för det som ingen annan älskar, som ingen haft en tanke på att tycka om, som ingen annan lagt märke till, det som ingen vill ha. Det är enkelt, och fegt av mig. För de delarna är alltid helt och hållet mina. Ingen annan begär äganderätt till såna saker. Jag behöver aldrig kämpa eller strida för att de ska tillhöra mig. De bara gör de. Med en rörelse, med ett ord, är de mina, bara mina. Men inte älskar jag dem mindre passionerat för det. Så jag ligger på hans arm, och han låtsas sova. Det gör han alltid när han inte vill prata med mig. Jag kysser hans hud i brist på hans läppar. Han smakar salt av svett efter den senaste timmen, är egentligen alldeles för varm av all fysisk aktivitet, för att det ska vara bekvämt, men ändå. Jag kan inte låta bli. Jag halvsover nästan, men fortsätter ändå röra vid honom. Jag älskar hans hud.