Han låtsas att han sover. Jag stirrar i väggen och försöker få ordning på mina tankar. Något känns inte rätt. Inte längre. Jag vill ha honom hos mig, längtar när han inte är där. Och sedan när han är det vill jag mest att han ska gå.
Jag försöker somna. Men oron trycker på min bröstkorg, och han tar all luft i rummet med sina andetag.
- J?
- Mm.
- J, om jag hade känslor för dig, skulle du vara kvar då?
I en sekund slutar han att andas helt och hållet.
- Vad menar du?
- Skulle du vara kvar, eller skulle du lämna mig?
- Varför frågar du det?
- Jag undrar bara.
Jag är rädd för hans svar men jag vet inte vad jag vill höra.
- Vad menar du när du säger "lämna dig"?
- Sluta komma hit, sluta höra av dig, sluta vara J.
- Jag vet inte.
- Du vet inte.
- Om jag hade känslor för dig, vad skulle du göra då?
Jag borde vara beredd på motfrågan, men det är jag inte. Alls. Så jag drar mig bort från hans arm och lägger mig på andra sidan sängen. Lämnar konversationen.
- Blev det jobbigt nu K? Så typiskt dig att checka ut från samtalet när det tar en vändning som inte passar dig.
- Så typiskt dig att inte bara svara på den jävla frågan för en gångs skull.
- Jag kanske borde gå.
- Klart du borde.
Han ligger kvar i några minuter innan han reser sig upp och börjar leta efter sina kläder. Jag gör en ansats att röra vid honom, men han rycker till. Jag viskar hans namn men han ser inte ens på mig. Så jag kramar en kudde istället. Låter honom gå. Och jag skäms för att säga det, men när dörren stängs och nycklarna ramlar ned i brevinkastet så gråter jag. Inte en tår, men inte mer än tre heller. Och det känns fortfarande inte rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar