some hearts stay broken.

Tänkt så otroligt mycket på E senaste dygnet. Var är han, vad gör han, hur mår han? Är han lycklig? Samtidigt så vet jag att om han frågade mig samma frågor, så skulle jag aldrig svara. Han slutade ha rätt till mina svar för länge sedan. Så väldigt länge sedan. Samtidigt så är skillnaden mellan oss stor. Jag har aldrig gjort annat än att älska honom. Helhjärtat, fullkomligt, hjärtslitande mycket. Med varje andetag jag hade i mig, allt jag var, och hela min existens. Gud, vad jag älskade den mannen.

Jag älskade honom så mycket att jag tror att det vi hade var kärlek, även fast jag innerst inne vet att kärlek nog är något annat. Men hela min uppfattning, och förståelse av vad kärlek är, är baserat på vilka vi var och vad vi hade. Vad vi inte var. Vad vi inte hade. Intellektuellt så vet jag att det inte är så det ska vara, men känslomässigt så känner jag inte till något annat. Kan inte föreställa mig, att det skulle kunna vara något mer, eller mindre. Du älskade aldrig mig, du älskade det i mig, som älskade dig.

Jag kan inte älska någon som älskar mig. För det överenstämmer inte med vad jag tror att kärlek ska vara, för mig. Jag har försökt, men jag kan inte. Hur ska jag kunna älska någon som är dum nog att älska någon som mig? Hela jag är bara ärr och bitar som saknas. Varför skulle någon vilja ha det? Alltså på riktigt, vilja ha det. Inte för stunden, inte fysiskt, inte ytligt, inte tidvis. Och jag skulle aldrig våga älska någon som älskar mig heller, inte bara av rädsla för tristessen, för vardagen, för att man ta varandra för givet, vaknar upp och inte ens minns varför man älskade personen från första början, utan för att man kan göra illa en sådan person.

De kan skära sig på de vassa kanterna, göra illa sig på bitarna de mot bättre vetande försöker plocka upp. Jag har gjort illa människor förut (förlåt, förlåt, förlåt för ditt huvud i väggen, sparkar och slag, min kniv mot din hals) och jag vill aldrig vara den personen igen. Den kvävde det lilla mänskliga som är kvar av mig, skrämde mig och gjorde mig till ett innehållslöst skal. Bekräftade all den ondska jag är så rädd för. Fan jag vet inte ens vad jag säger längre. Vad jag skriver. Antingen älskar de den jag verkligen är, och då kan jag inte respektera dem, eller så älskar de vad de vill att jag ska vara, och då är det inte på riktigt. Eller så älskar man inte alls. Någonsin. Aldrig mer.

Citationstecken.

Stjärnor faller inte
för att man tittar på himlen.
Det blir inga önskningar för mig.
Jag är inglasad, i ett mörkt rum.
Jag står bakom gardinerna,
fast benen knappt bär mig,
för en glimt av den himmel
som håller alla  de möjligheter och hopp,
jag inte längre vågar röra vid.

Terapin gick sådär idag. Jag grät ganska mycket, och visade väl upp "tendenser", blandat med en uttalad känsla av distans, avdomnad, likgiltighet. Så hon föreslog att "vi" kanske borde lägga in mig. Igen. Känns som att de alltid hotar med det, när man inte mår "tillräckligt" "bra." Så jag ryckte på axlarna och stirrade ut på den lilla triangel av ett grönt hus som syns mellan träden, på andra sidan sjön. Solen sken och folk åkte skridskor. Jag kände ingenting. "Tar du dina tabletter?" Jag skakade stilla på huvudet. "Du borde ta dem." Då möter jag plötsligt hennes naiva klara blick, där hon sitter mittemot mig och nickar instämmande till det hon själv sagt. "Jag bryr mig inte. Gör vad ni vill."

I love to write. It is my first love. (Geddy Lee)

Vad hände? Okej så här var det. Watson hittade bloggen. Han hann inte läsa något, men ändå. Så jag såg ingen annan lösning än att göra den privat, fort som fan. Sedan bråkade vi lite om det här med att jag inte litar på människor, och han tyckte att jag överreagerade i största allmänhet. Vilket vi ju vet att jag inte gjorde.

I skrivande stund vet jag fortfarande inte om jag vågar öppna den igen. Jag insåg nämligen den natten, vilken stor mängd av inläggen som innehåller honom. Jag har skrivit så mycket otroligt fint, vackert och kärleksfullt, som jag inte riktigt vet om jag kan stå för. Så mycket elakt, nedlåtande, respektlöst, som jag inte egentligen menar. Så radera inläggen då, kanske ni tänker? Ja, jo, hm. Saken är bara den att det skulle kännas ännu mer fel. För då ljuger jag ju. Då är jag bara en dålig person, som kommer undan med det jag gjort. Man kan inte dölja lögner med sanning. Istället blir allting bara lögn tillslut.

Samtidigt så vill jag kunna skriva vad jag vill, om vem jag vill. Jag måste få ha den kreativa friheten. Det håller mig mentalt klar i huvudet. Jag vill inte behöva tänka över mina ord, tveka inför varje mening, sätta punkt och ha gett något som inte är en oförfalskad version av mig och vem jag är just då, i den stunden.

Så är det värt det? Är det värt, att han kanske läser det här, och sedan aldrig kan förlåta mig för att jag lämnat ut honom, det intima, konversationer och smekningar? Att vara utan honom? Att förlora en nära vän, som verkligen ser mig för den jag är och som bryr sig ändå?

(Världens bästa J, om du ser det här så låt mig få förklara. Förmodligen har jag ingenting att säga till mitt försvar som kommer att vara bra nog, men ändå. Ge mig den möjligheten. Och försök se allt det bra, och inte bara det dåliga. Jag har inte gjort såhär för att vara mer eller mindre av allt du redan känner till, jag har gjort det för att jag inte kan, och aldrig skulle kunna, vara något annat.)

Ja. Det är värt det.

det som är mitt är mitt.

Han har en en slags grop i bröstkorgen. En "deformering" som jag så snällt kallar det. Jag rör ofta vid den, låter mina fingrar, mina händer, mina läppar, följa dess konturer. Jag har alltid haft en grej för udda saker. Jag ger gärna min kärlek till det som är fel. En förkärlek för det som ingen annan älskar, som ingen haft en tanke på att tycka om, som ingen annan lagt märke till, det som ingen vill ha. Det är enkelt, och fegt av mig. För de delarna är alltid helt och hållet mina. Ingen annan begär äganderätt till såna saker. Jag behöver aldrig kämpa eller strida för att de ska tillhöra mig. De bara gör de. Med en rörelse, med ett ord, är de mina, bara mina. Men inte älskar jag dem mindre passionerat för det. Så jag ligger på hans arm, och han låtsas sova. Det gör han alltid när han inte vill prata med mig. Jag kysser hans hud i brist på hans läppar. Han smakar salt av svett efter den senaste timmen, är egentligen alldeles för varm av all fysisk aktivitet, för att det ska vara bekvämt, men ändå. Jag kan inte låta bli. Jag halvsover nästan, men fortsätter ändå röra vid honom. Jag älskar hans hud.

Min-Minnie B-day celeb. och avskedsfest för J&C!

Jobbat hela dagen, är bara hemma nu för att sminka mig (ljusgrå ögonskugga, plommonläppar) och hämta presenterna. Ska bege mig till stammisstället och kindpussas med världen, dricka whiskey sours och sittdansa (hoppa upp ned på min barstol som en galning och sjunga med i varje låt) och försöka må allmänt bra! Missade middagen, som säkerligen var fantastisk, men ser nu fram emot att trängas med de närmaste, och ytligt bekanta. Svårt att bestämma vad jag vill ha på mig bara. Ibland undrar jag vilka ni alla är, som läser. Ibland tycker jag det är fint att jag inte vet. Vi är främlingar allihop då.

Idag känner jag mig inte som Demimonde alls. Eller Kameliaflickan. Kan bero på att jag för en gångs skull inte har en hel hop män som tar upp all min tid och energi. Borde verkligen försöka vara ensam ett tag. Men nu jinxar jag säkert bara hela grejen, och så snubblar jag över en massa nya pojkar. Så jag ska vara tyst. Hörs senare dolls.

Egentid när den är som bäst.

Älsklingar, himlen är blå idag, och en glimt av solsken syns genom mitt fönster. Det gjorde min dag. Och klockan är bara 11.00. Jag mådde lite dåligt på jobbet (tabletterna som ska lugna hjärtat fungerar inte varje dag), så jag begav mig hem. Äter fullkornsbaguette med kalkon, sallad och paprika. Dricker mitt röda rabarber/vanilj te och lyssnar på mappen "Män" bland mina Spotify listor (Amos Lee, Joshua Radin, Gavin Degraw,  Ray Cuming, James Morrison, Peter Cincotti, Jason Reeves). Ska jobba lite, hemmafixa. Sedan blir det en tripp till läkaren i eftermiddag och om jag mår bättre, gymmet efter det. Har en massa samtal som ska ringas också, är ju oftast inte hemma under de vanliga öppettiderna. Just nu sitter jag i min soffa, som är överbefolkad av fina kuddar, med en filt över axlarna och myser med inredningsbloggar.

Hade ett bra samtal med N igår också. Vi pratade lite om oss, och kom fram till att vara vänner. Vilket jag redan kände att vi var. Vi är vänner som är attraherade av hur den andra ser ut, inte två personer som är småförälskade. Sedan pratade vi om vilka vi är var för sig också, och varför ingen av oss riktigt lyckas få en relation att fungera. Jag är glad, lättad till och med. Manliga vänner har jag enklare att hantera, och de har en tendens att älska och uppskatta mig väldigt mycket. De är dessutom mycket mer långvariga än alla andra random dudes som passerar genom mitt liv lite hur som helst. Pålitliga, tålmodiga, hjälpsamma. Jag ser verkligen bara plus med den utvecklingen, för what's ment to be will be. Om vi av någon anledning skulle vara menade för varandra så kommer vi ändå hamna där när den dagen kommer. Vilket den förmodligen aldrig gör. Men som jag och E brukade säga "... if it's ment to be, all ways will lead to you."*

* vilket är ett utdrag ur en av alla låtar jag skrev för honom, min stora kärlek, mitt brustna hjärta, han som var min enda, mitt allt.

Wherever you go, is where I want to follow
wherever you are, is where I want to be
and as far as you can dream, is where I want to lead
but if you can't walk with me, atleast I know
if it's ment to be, all ways will lead to you.

Hemmafix

Sov till halv 5 idag. Efter det har jag tvättat, och hemmapysslat. Hängt upp en spegel, tre tavlor, målat en ram, gjort presenten till J och C. Var inne på Pärlshopen i Sturegallerian och köpte svarta flätade läderband, silvriga (själv är jag en guldtjej, men nu är det ju som sagt en present till någon annan) lås och berlocker i form av intitialer och små flygplan. Litet "tänk på oss-ta hand om er" tänk. Ett kul minne av resan innan den ens har börjat. Förhoppningsvis. Måste upp till mamma och pappa och skriva ut lite citat som är anpassade till mina ramar. Svårt att välja mellan mina tidigare 63 (!) älsklingcitat om skrivande/ord/skapande/konst som jag förut haft uppsatta på 20 slarviga a4 papper som någon slags virrig och smått besatt konstnärssjäl. Försökte intala mig att det såg kreativt och bohemiskt ut, men esteten i mig insåg att så nog inte riktigt var fallet.

Nu blir det till att ta mig igenom 2 dagar på jobbet innan jag är så gott som ledig ledig ledig tills nästa tisdag. Varit en rätt underlig helg. Men jag antar att saker faller på plats snart. Det brukar de göra.

vi hörs på telefon, kan inte hålla något. jag skulle vara någon annan, om du fick önska något.

Det är alldeles för sent, och jag har druckit några gratisshots för mycket. Men han ringer och frågar på sitt kantiga, torra, stela sätt om jag vill ha sällskap. Mitt ja kommer lite för fort, men det orkar jag inte bry mig om. Han säger att han skickat tre sms, vilket jag ser när vi lagt på. I det första står det att han bryr sig om mig. Mkt. Det sparar jag. För kanske har han druckit lite för mycket också, människor som han behöver nästan det för att ens kunna bry sig om andra. Iaf. Jag ska duscha nu och sen, förhoppningsvis, somna snabbt i ett par trygga armar.

22.01.11.21.00.

Började dagen med huvudvärk. Har inte ens någon aning om hur många glas vin det blev. Vet bara att vid halv 4 låg jag i min säng och hade ett jobbigt, känslosamt samtal med J. Försöker att komma ihåg allt jag sade, istället för att förtränga det som jag brukar göra. Jag drack julmust och knaprade alvedon. Sedan åkte jag in till stan och träffade fina babymama L och min älskade guddotter C. Present till Minnie, present till J&C som åker iväg, smink (30 % på TooFaced på Åhléns, och en matt ögonskugga från the Make Up Factory), hemmagrejer (50% på reapriset på tyger på Åhléns, med en ytterligare medlemsrabatt på 20%, och ännu ett kuddfodral. Jag har issues). Lunch på Vapiano (som är lite överskattat, men helt okej), och nu sitter jag här hemma med ett glas vitt och stirrar ut i hallen. Någon gång under gårdagen så kom jag till den briljanta slutsatsen att efter som att hallen ändå ska målas om snart, så kan jag lika gärna skriva saker på väggarna. Lösryckta ord, citat, sångtexter, meningar jag inte vet var de hör hemma - allt det har jag lyckats dekorera med, med svart tuschpenna i skrivstil. Jag ska måla naglarna och bättra på sminket, byta tröja och sen möta upp lite vänner för ett glas eller två. Är dock ganska trött efter senaste veckans brist på sömn.

Jag köpte 3 m tyg. Men nu såhär i efterhand så vet jag inte riktigt vad jag hade tänkt göra med det. Men men, man kan ju alltid sy kuddfodral, klä om stolar, göra stolsdynor, fixa en sänggavel. Kanske tar en sväng till imorgon, såg änglavingar på rea och skulle behöva lite krackeleringsfinish.

permanent kärlek.

Min fina Minnie är här. Vi dricker vin, äter oliver och ekologiskt surdegsknäcke. Pratar män och kommit fram till att vi båda behöver ett nytt kapitel i våra liv.  Nya män dvs. Tittar in imorgon igen darlings.

Bonne nuit!

du håller ingens hand, du tror att alla skulle titta då, men jag håller din ibland, för det är kallt nu, och jag fryser så.

Ännu en natt med alldeles för lite sömn.

Han sitter på soffan, med sina jeans, barfota och bar med överkropp. Håret fortfarande lätt fuktigt efter duschen han tog när han kom. Han är nästan vacker vid den här tiden på natten. Jag är så svag för hans hud och hans kyssar. Hans intelligenta, hårda, nyfikna, bestämda händer. Jag får inte nog av honom. Alls. Att vara nära honom gör mitt huvud klarare och mina ögon suddiga. När vi är i en säng, så känns varje beröring precis sådär som det ser ut att göra på film. Men det är inte en vuxen passion, som vet vad den vill. Vi är som två veliga tonåringar, där kropp och tanke inte går ihop. Där finns inga reflektioner eller självbehärskning. Bara smaken av någon annan och värmen från en kropp som vill ha mer. Och mer. Och lite till.

If I could quit you, I'm not sure I would.

Kom hem när du vill
jag är vaken hela natten
kom hem när du vill
jag är vaken hela natten

Säg ingenting till mig
jag ser allting ändå
säg ingenting till mig
det hörs på stegen när du går.

Kamelia-tid och boksvammel.

Signing out now, men bara för ikväll. Älskar min egentid. Ska sminka av, krypa ned i sängen, lyssna musik, dricka ännu mer te (rött ekologiskt med rabarber/vaniljsmak är min nya hemma favorit, den smakar tröst i brist på annat och är lika len som en försiktig första kyss, men på jobbet kör vi grönt, grönt, grönt.) Jag läser alltid några böcker i taget så att man aldrig tvingar i sig något. I mitt tidningsställ vid sängen ligger alltid en himla massa läsbart, just nu;


Kameliadamen - Alexandre Dumas (som jag faktiskt inte läser just nu, har bara inte plats i bokhyllan och jag tycker om den för mycket för att lägga tillbaks den i någon av alla högar med böcker)
Den Hemliga Historien - Donna Tartt (för att alla som läser mycket, som har träffat mig, eller som delar min smak i övrigt har sagt att jag måste läsa den, så rätt de hade)
How to kill a Mockingbird - Harper Lee (vinnare av pulitzer priset)
Sagor från Midgård - J.R.R. Tolkien (för fantasynörden i mig, har tom en gaddning på alviska)
The picture of Dorian Gray - Oscar Wilde (världens bästa, älskade, älskade Wilde, citat av honom på huden också)
Papillion - Henri Charriére (boken heter egentligen något annat, men jag har alltid kallat den för Papillion)
Die sonette an Orpheus - Rainer Maria Rilke (ty-sv utgåva)
Sonnetts and other poems - W. Shakespeare (alltid tyckt om Shakesspeares sonetter, även om jag tidigare mest läst hans pjäser)
Samlade Dikter - Karin Boye (alltid.)
Collected Poems - Dylan Thomas (mörka, vackra, råa Dylan Thomas)
Människan och hennes symboler - Carl Jung (facklitteratur är så oerhört underskattat)

I övrigt;

- 2 vackra anteckningsböcker, och penna.
- senaste numret av Elle interiör.
- filmen "Young Victoria."
- en liten fin ask som innehåller... kondomer.
- en variation av olika piller.
- min lila kalender som jag målat guldiga medaljongmönster på.

Nu kanske det verkar som en jävla massa böcker, och ni skulle nog inte tro mig om jag sade att i köket finns det kokböcker (samt skönlitteratur som av någon konstig anledning innehåller väldigt mycket mat), i badrummet ligger en hel hög med Coehlo (som i sin tur är lite överskattad, men som duger mer än väl som badrumslektyr, att läsa i badkaret när världen är varm och suddig), här i soffan ligger det 19 stycken, i hallen står 4 ouppackade lådor som jag inte får plats med, och i sovrummet har jag även en bokhylla med books. Och då köper jag verkligen bara det som jag inte kan leva utan att ha, och försöker begränsa mig genom att ge bort (vänner, mamma, Myrorna) allt sånt som bara är engångslektyr och lämna kvar de struntromaner som jag inhandlar när jag reser bort. (Om någon av mina vänner läser det här så skulle de protestera, då det finns månader som jag köpt böcker för 2 000 och sen inte haft råd med mat). Men ändå liksom.

Lugna mitt hjärta

Det hörs mörka ljud överallt
och plötsligt saknar jag din tystnad.
Den bedövar
och i denna natt
vill jag somna intill en doft
som känns bekant,
och ha trygga andetag på mina läppar.
Lugna mitt hjärta,
med din avsaknad av känsla,
för här och nu
finns bara ångest
och alldeles för högljudda tankar,

jag kan inte andas,
inom dessa tomma väggar
vilar den vid min sida
och håller mig allt för jävla hårt.
Och var är älskade, distanserade, du,
som inte kan ge,
eller be om mer,
än att ligga här och blunda,
med dina händer i mitt hår?
Paniken går runt i cirklar här
men vet vad den vill,
och rädslan, bara väntar
Du,  du velar och vet ingenting
men jag är fri,
jag är fri,
jag är fri.

you go on and I'll be happier.

Om det finns någon nutida artist som jag älskar till gränsen på dyrkan så är det vackraste, mest talangfulla, fantasifulla Alison Sudol, aka, A Fine Frenzy. Upptäckte henne för några år sedan, och jag älskar varje låt. Förstår ni hur ovanligt det är, att man inte bara älskar och känner, varje ton och mening som någon gjort, utan att jag också ligger vaken 3 på natten (L.M Montgomery referens) och önskar med hela mitt mörka lilla brustna hjärta att det var jag själv som skrivit det? Hon är perfektion. Om jag vore lagd åt det hållet skulle jag stalka henne tills hon insåg att jag var hennes livs kärlek.

Igår var jättemysigt! Talangfulla, avslappnade, fina människor! Igår åt vi kycklingsallad och till le session, så hade killarna gjort chili con carne, och köpt surdegsbröd. Mys, mys, mys.

Idag har jag ätit kellog's red berries (lättmjölk extra kalcium och d vitamin) druckit te (flera koppar om dagen) och en råghalva med kalkon och paprika.  Tonfisksallad till lunch, och till middag burritos med en slags köttfärs/bönfyllning (mkt protein, lite kolhydrater, byt ut köttfärsen mot aubergine, så har ni det vegetariska originalreceptet), med guacemole. Fast min guacemole är typ inte guacemole. Mer en slags avokadosås. 2 st avokado, 2 vitlöksklyftor, lite lime (syrlighet), 3 matskedar turkisk yoghurt (syra), 3 körsbärstomater (sötma) och så salt och peppar. Beautiful! Älskar enkel mat som går fort, fort, fort. Alternativt riktiga långkok, men det är mer helgsysselsättningar. En tjej på jobbet som är kostrådgivare gillade inte riktigt att jag tänkte skära bort alla kolhydrater flera dagar i veckan, så jag äter litegrann ändå ibland.

Mycket mat-prat blev det nu. Övriga vardagsfakta innehåller att jag varit lite lite retlig idag, kommit fram till att det är för att jag inte fått ligga på en vecka. Behöver ganska mycket sex för att hålla mig normal/lugn/trevlig. Handlar mest om att det lindrar min ångest, sex är som ett enda stort antidepp-piller, istället för den vanliga blandningen jag brukar behöva få i mig varje dag.

Mjau.

Efter att ha sovit bort min terapitid, tränat lite halvhjärtat, och handlat hem en massa supernyttig mat så infinner sig den bekanta, ack så svårhanterliga, rastlöstheten. Så... nu drar jag iväg på en jamsession med Minnie och lite jazzkatter! Blir till att lapa rödvin på Söder och låta min konstnärssjäl löpa fritt! Älskar när jag får vara mig själv, prata litteratur, ryska kompositörer, och kommande utställningar, utan att folk uppfattar en som pretentiös. Blir dock ingen sång för mig idag, jag ska bara vara utsmyckning. Glittrar i ett svart tight fodral, leggings och en svart sidenskjorta, öppen, artsy stile. Sminkar mig dock lite för mycket för att smälta in helt på söder, och pälsen sticker ungefär lika mycket i ögonen på vissa, som min förkärlek för lätt vulgära accessoarer i form av statement ringar och märkesklockor i guld. Då är Minnie mer klockren. Älskade, älskade Minnie.

The scent of wine and the taste of desperation.

- Jag är trött.
- Men jag fryser.
- Jag är trött.
- Men jag fryser jättemycket.
- Okej, jag är där om 5.

Lägger mig i hans armar och hela världen känns bättre, som den ska vara, i alla fall för en liten stund. En kvart för att vara mer exakt. Sen tänker han åka hem. Och jag bryr mig inte, en kvart är bättre än ingenting.

- Blev det många glas rödvin eller? Du luktar som min mamma när hon släppt loss och haft en "tjejkväll" med sina vänninor.
- Snällt.  Bra att du tänker på din mamma just nu.
- Syftade väl mer på rödvinslukten än min mamma, men okej.

Sedan pratar han om en massa saker som jag skiter fullständigt i. Jag protesterar och kommer med invändningar han inte hör, innan jag struntar i att lyssna istället. Gör ofta så när jag är med honom.

- Kan inte du snälla bara vara tyst istället...
- Nej, jag vill prata.
- Men du säger ju ingenting intressant.
- Och? Lyssna istället.
- Nej, för tiden går, och jag vill bara känna dig, och ligga här, och vara tyst med dig...
- Du kan få prata istället. Vad bråkade du och N om?
- Det är inte viktigt.
- Jag var under uppfattningen att ni inte hördes så mycket längre.
- Vem tror du körde mig till Ikea och hjälpte mig fixa alla grejer?
- Är du seriös?
- Jepp. När du var borta.
- Jaha. Trevligt.
- Mm. Och jag träffade någon idag som älskar Oscar Wilde. Och som skriver. Som är litterär.
- Till skillnad från mig då eller?
- Ja, du är ingenting som jag är.
- Varför ligger inte han här istället för mig då?
- Vad fan menar du med det?
- Ja, låter ju som att ni är själsfränder.
- Men nej.
- Jo. Så varför är jag här istället för honom?
- För att jag somnar hellre ensam, eller med dig, än med någon annan.

Med det svaret är han äntligen tyst, stryker mitt hår och blundar. Jag har dock, i mitt lätt berusade tillstånd, lyckats höra ett spår svartsjuka i hans röst, för ovanlighetens skull. Omogen och småfull som jag är så kan jag inte motstå att ta upp den beryktade N, igen.

- Förresten! N säger att man visst kan odla vallmo och inte bara raps runt Stockholm, för det har tydligen ändå en rätt hyfsad bördighetsgrad, N kan sånt för han har läst en massa om trädgårdsskötsel, och jordtyper och...
- Men jag skiter väl för fan i vad den där jävla N har sagt om dina framtida lantbruksplaner?
- Du sade att det inte gick. I Sverige.
- Ja men vad tur att du har N då.
- Tänker du inte kyssa mig snart?
- Nej. Det tänker jag inte.
- Säg inte så.
- Okej.
- När ska du kyssa mig då?
- Sen.
- Nu.
- Sen.
- Nu.

Och han kysser mig, men bara tre gånger utav de fem han lovat mig och sedan går han bestämt och skadeglatt därifrån. När han står i hallen så sätter jag mig upp och stirrar på honom med barnslig irritation.

- Jag ska aldrig mer be dig kyssa mig!

Varpå han bara skrattar, för även om vi är fullkomligt omedvetna om hur fan vi ser på varandra och det vi har, så vet vi exakt var vi har varandra fysiskt.

- Lycka till. Och jag har stannat i en timme, vi sade en kvart. Det jämnar ut sig.
- Äh! Du är hopplös! Gå bara!

Och så vänder jag ryggen mot människan och drar täcket över huvudet. Men när jag somnar så är det med känslan av hans armar, och i en säng fylld av hans kroppsvärme. Jag sover lugnt och tryggt, även fast det bara är med tre kyssar på mina läppar, istället för fem.

Time.

Tiden på när inläggen är postade är helt åt helvete fel har jag lagt märke till. Vet dock inte vad det beror på. Men bara så ni vet, den ligger ungefär 8-9 timmar fel (för tidig).

Thielska galleriet med familjen

Vi kompromissade och han kom över och nattade mig. Dvs, värmde min nedkylda kropp, lyssnade på mitt sömnigt druckna svammel, och kysste mig godnatt.

Söndagsmys för mig är oftast förknippat med någon utställning, och idag så åkte vi ut till Thielska. Pappa ville titta på Liljefors (som för mig är ganska intetsägande; grästuvor med en fågel som leker kurragömma är inte riktigt min grej), vilket är en av hans favoriter. Och jag kan förstå varför hans typ av konstnärsskap har betydelse, men jag kan inte känna det. Alls. Papi är för övrigt väldigt förtjust i just Thielska, vilket jag försöker få grepp om. Det som jag tycker mest om är att man märker att det är ett hus som är byggt för konsten. Och det är fint att gå runt och lära känna en samling målningar som alla verkat vara älskade. Herr Ernst Thiel var finansman, mecenat och vän till många stora konstnärer och den personliga relationen till verken, men framför allt människorna bakom, syns överallt. Vad tyckte jag bäst om då? Munch (såklart), alla skisser av Zorn (underbara älskade folkliga Zorn, tycker dock mest om hans tidigare verk), det lilla familjära Carl Larson rummet, och de mörkare kvällsmålningarna av Eugéne Jansson, som genast för tankarna till en slags svensk van Gogh ("Starry night" men ännu mer "Starry night over the rhone) och så slog mitt lilla prerafaelit-hjärta lite fortare när jag såg Richard Berghs "Riddaren och jungfrun", där både motiv och palett förde tankarna till Millais, Rossetti, Hughes och Waterhouse, även om tekniken är något mer modern.

I det Thielska "Munch-rummet" finns även några av Strindbergs råa landskap, som känns mer som självporträtt av en stor skribent, än verk av en stor konstnär, och de underbart spöklika "flickporträtten" av Eugéne Carrière, samt den stora målningen "Fem porträtt" av Vilhelm Hammershoi (hittar inget danskt ö på tangentbordet) i samma anda.

Vi fikade i stan (för att Thielskas sämsta sida är det café som är beläget i ett litet klaustrofobiskt och kaklat rum, där varje klirr och sorl amplifieras med tio, då är en fikastund på prins Eugen defintivt att föredra, vilket är överraskade mysigt för ett museum-café) och åt sedan middag (tapas). Jag köpte även en såndär "osynlig" bokhylla på Designtorget som hypats så mycket senaste månaderna i svenska inredningsmagasin och lite underkläder. Köper nya spetstrosor varje månad, det svämmar nästan över här hemma. Om jag har någon fetisch är det nog den. Och böcker såklart, men några stycken får man iaf undan nu med nya hyllan. Är den superfin så blir det nog en eller två till.

Ska hem till föräldrarna nu och kolla lite Seinfeld, men tittar in igen lite senare.

Oscar Wilde och rödvin.

Hemma tidigt. För många glas rödvin för löjligt låga summor och idoldyrkan har dominerat kvällen. Samtalat med någon som ska plugga till manusförfattare i NY, och hans favoritfattare var ingen mindre än min älskade Oscar Wilde. Som jag har ett inramat porträtt på i sovrummet, ett citat av honom intatuerat på ryggen, och när jag bor i mitt vita lanthus med rött tegeltak ska jag ha en aristokratisk katt vid namn Oscar Vilde som ligger och sträcker ut sig i solen. I övrigt har vi varit löjligt tjejiga, planerat en babyshower för Lissa, snackat skit om andra tjejer, och förminskat mäns värde. Börjat på stammisen, vidare till Obaren och lite dans på Sture. Men där fick jag nog. Nu är jag hemma och försöker få Watson att bestämma sig för var han tänker avsluta sin kväll. Känner dock att jag druckit för mycket för att orka med hans jävla velande. Så... sminka av, bädda klart, slockna. Imorgon är det mys-söndag!

Hoppas ni haft en fin lördagskväll, och att era män uppskattar er. Godnatt dolls.

le monde

Tänkte ligga hemma och läsa Donna Tartt men sedan ringde Minnie, och Rhett Butler säger att man inte borde dricka ensam, så jag har gjort mig i ordning på en halvtimme och springer till tunnelbanan nu. Stammisbaren om tio darlings!

One missed call.

I snart mer än 2 års tid så har jag haft samtal från okänt nr, minst en gång i veckan, ibland flera. Personen i fråga är tyst, jag hinner säga "hallåå?" och sedan följer ytterligare en paus av tystnad, innan personen lägger på. Ibland byts mitt "hallåå" ut mot saker så som "hej, hej hur mår du, jag mår bra" och "sluta ringa mig, seriöst." Men min personliga favorit är när jag får ett totalt psykbryt och skriker "låt mig vara ditt jävla as, jag är så jävla trött på dig, sluta sluta sluta!"  Tidigare svarade jag ändå, och försökte ha alla andra okända nr (jobbet och familjen t.ex) in mind, nu undviker jag det istället helt.

Och varför byter jag inte nummer bara, undrar ni då? Jag har två anledningar till det. Den ena är att jag av någon anledning vägrar spara folks nummer. Min telefonbok innehåller kanske 15 kontakter. Killars nummer, bortsett från nära vänner, sparar jag i regel aldrig, aldrig, aldrig. Jag resonerar som så, att om de vill och tänker vara en aktiv del av mitt liv, så kommer numret att finnas bland sms, senaste samtal osv. Slutar de bry sig, försvinner de automatiskt. Som om de aldrig fanns. Jag slipper ansträngningen att radera dem ur mitt liv. (Men det gör jag ändå ibland, när jag är upprörd och dramatisk så raderar jag all historik som rör personen, för att ångra mig en timme senare och behöva hitta numret på eniro.) I alla fall. Det gör alltså att det finns en uppsjö av personer, vars nummer jag inte har, men som troligtvis har mitt.

Den andra är den viktigaste. Att jag inte borde behöva ändra på mitt nummer, på grund av att någon annan människa bestämt sig för att vara jobbig. Känns som att personen vinner då. Så istället svarar jag inte. Jag har dock tre nya nummer liggande här hemma om det skulle bli för mycket. Men jag är ganska härdad, med min livsbakgrund så krävs det ganska mycket mer än tvångsmässiga hetsringningar från någon instabil person för att jag ska bli berörd. Det enda som stör är tanken på att det kan vara den där personen. Jag borde fixat skyddad identitet while I could. Men man kan ju alltid sova med en kniv bredvid sängen.Tro mig, det fungerar också.

Och ang. männen och det här med att jag inte sparar deras nr. Jag memorerar de två sista siffrorna (tre sista om det två sista redan är "upptagna") istället. Jättelogiskt, jag vet.

I'm a little bit country, and I'm a little bit rock and roll.

Igår var jag hos mormor, drack sherry och lade pussel. Sedan åt jag middag och drack vin med föräldrarna. Och sen gick jag som sagt ut en liten sväng. Kvällen fortsatte på stammisbaren, åkte dock hem tidigt och bråkade med N. Grät lite. Fan att män inte ska kunna formulera sig rätt, att de förskönar eller försämrar allt man är, hela tiden. Tror jag är ganska klar med honom. Hur fantastiskt attraktiv han än må vara. Vill bara få vara glad. Lyssnade på Patty Griffin och tyckte allmänt synd om mig själv igår. Forts på countryspåret, drack Jack och tänkte på E.

Idag tvättar, städar och diskar jag. Sexigt, eller hur? Känns som enda sättet att ta slippa tänka. Ska se om jag kan ta mig ut ikväll också. Den andra då? Som jag var ute med igår? Förlåt men jag insåg att jag faktiskt inte klarar av när killar tittar på mig sådär. Det är trevligt i ungefär 10 min, sedan är det mest obehagligt. Jag vill bli sedd för den jag är. Inte vad någon vill/tror/behöver att jag är. Spelningen var bra, även om nivån på musiken kunde vara något högre. Och då är det inte volymen jag syftar på.

Och ja. Jag vet att jag är hopplös och omöjlig och aldrig är nöjd. Det var länge sedan en kille kändes rätt. Länge sedan någonting kändes rätt.

lite bläck på någons hud så jag inte rinner bort.

Inte riktigt redo att möta världen än, den riktiga världen, min värld. Så jag följer med en kille på en spelning. Oslipad rock och folk som dricker öl alltså. Men jag ser fram emot att sitta på en stol, mitt i vimlet, i knähöga 12 centimetersklackar och sippa på ett glas vitt. Och killen då? Han är ingen särskild, även om han verkar önska att han var det. Men han är täckt av vackra, vackra gaddningar, han ser på mig som om jag vore det finaste som någonsin skapats, och talar med en mjuk röst, som lugnar hjärtat lite. Och om inte den gör det, så brukar riktigt aggressiv musik alltid göra det. Ibland är det skönt att höra någon annan skrika ut sin ångest när man inte själv kan göra det. Till allt det här så kör vi svart spets, mörkgråa jeans och plommonläppar.

Ha en fin kväll i vimlet dolls.

too close for comfort.

Han låtsas att han sover. Jag stirrar i väggen och försöker få ordning på mina tankar. Något känns inte rätt. Inte längre. Jag vill ha honom hos mig, längtar när han inte är där. Och sedan när han är det vill jag mest att han ska gå.

Jag försöker somna. Men oron trycker på min bröstkorg, och han tar all luft i rummet med sina andetag.

- J?
- Mm.
- J, om jag hade känslor för dig, skulle du vara kvar då?

I en sekund slutar han att andas helt och hållet.

- Vad menar du?
- Skulle du vara kvar, eller skulle du lämna mig?
- Varför frågar du det?
- Jag undrar bara.

Jag är rädd för hans svar men jag vet inte vad jag vill höra.

- Vad menar du när du säger "lämna dig"?
- Sluta komma hit, sluta höra av dig, sluta vara J.
- Jag vet inte.
- Du vet inte.
- Om jag hade känslor för dig, vad skulle du göra då?

Jag borde vara beredd på motfrågan, men det är jag inte. Alls. Så jag drar mig bort från hans arm och lägger mig på andra sidan sängen. Lämnar konversationen.

- Blev det jobbigt nu K? Så typiskt dig att checka ut från samtalet när det tar en vändning som inte passar dig.
- Så typiskt dig att inte bara svara på den jävla frågan för en gångs skull.
- Jag kanske borde gå.
- Klart du borde.

Han ligger kvar i några minuter innan han reser sig upp och börjar leta efter sina kläder. Jag gör en ansats att röra vid honom, men han rycker till. Jag viskar hans namn men han ser inte ens på mig. Så jag kramar en kudde istället. Låter honom gå. Och jag skäms för att säga det, men när dörren stängs och nycklarna ramlar ned i brevinkastet så gråter jag. Inte en tår, men inte mer än tre heller. Och det känns fortfarande inte rätt.

ju närmare vi är, desto mer sällan ses vi.

- Är du i någon relation just nu?
- Nej. Eller, det beror lite på hur man ser det.
- Är det en bra relation?
- Helt hälsosam skulle jag vill inte kalla den...
- Men han gör inte illa dig?
- Nej. Tyvärr.
- Jag tycker inte om när du har relationer där män skadar dig. Jag blir orolig. Jag dömer dig inte, men jag blir orolig.
- Psykologer ska väl ändå inte oroa sig?
- Nej, kanske inte det. Men du måste lova mig att hålla dig borta från... såna där.
- Såna där? Frågar jag och skrattar nästan.
- Ja. Som skär, och bränner, som ger dig blåmärken och stryper dig.
- Så farligt är det inte. Och jag mår inte dåligt av det. Det är ganska vanligt nu för tiden.
- Det är inte vad som ur rent psykologiska aspekter anses vara en stabil relation till sin sexualitet! Utropar hon och sveper sin poncholiknade kofta tätare omkring sig.
Jag rycker på axlarna. Ser ut genom fönstret, på snöovädret över sjön.
- Men vi behöver inte prata mer om det, efter som att det inte är något som pågår längre, eller hur? Frågar hon.
- Precis.
- Nå, den här killen. Har du känslor för honom?
- Nej! Jag svarar instinktivt, ärligt. Nej, vi har inte känslor för varandra. Det skulle aldrig fungera. Det är inte en sån relation.
Nu är det hon som tystnar för en stund. Jag stirrar på någon annan punkt, som vanligt. Försvinner bort i mina egna tankar.
- Men du älskar honom, säger hon plötsligt.
Och jag ser upp från mina funderingar, förvånad, lite överrumplad av att ens höra någon använda ordet "älskar." Men sedan sväljer jag, och möter hennes blick.
- Ja. Ja, jag gör väl det.

Mat och sånt.

Meningen var ju inte riktigt att det här skulle bli en blogg. Att jag skulle skriva om mitt liv. Tanken vara att publicera noveller någonstans, berätta den litterära sanningen om den stora kärlekens vara eller icke vara. Men fan, man faller lätt för trycket. Det är dock inte någon slags egocentrerad tro att folk bryr sig, som gör att jag skriver ned både det ena och det andra ointressanta dravlet. Jag skriver av samma anledning som jag älskar, dyrkar och högaktar min kalender - jag har kontrollbehov och får på så sätt någon sorts översikt. Så här kör vi lite ynkligt patetiskt triviala vardagsdetaljer.

Dagens matintag

Frukost: försov mig så jag hoppade över det, tyvärr. Skärpning, K.

Lunch: 2 revbenspjäll (ber dem att skära upp bara lite lite), 1 tomat och en ½ minikeso. Grönt té, rent.

Mellanmål: Grönt té, rent. Ett äpple, skivat med lite socker och kanel på. Yummie! Var väldigt nära på att det blev en semla (jävla bageridisk) men med tanke på att det blev 14 st förra året så kändes mitt té mycket bättre.

Middag: kalkon och paprika på danskt rågbröd, 2 skivor.

Till kvällsunderhållning kör vi vitt té och 1-2 belgiska chokladpraliner.

"37,8"

Så mörkt, så kallt
och inga svävande lågor
kan lätta mitt hjärta i natt.
Din kropp bränns
men du känns inte alls.
Inte i natt, i natt.
Bläcket rinner
längs väggarna
suddar ut alla ord
jag trodde var mina
var tog alla ljusa vita papper vägen?
Hur ska jag släcka min ångest
när skuggorna gömmer ljuset
och skymmer morgonen
Det är så mörkt, så kallt.
För min säng är en plats där jag faller,
och sakta kryper in i mig själv.
Så vilken sång, ska bryta igenom
minnenas demoner, och rädslan för nuet,
med löften om bleka gryningstimmar
där gyllene värme går över golvet
och lägger sig på min hud?
Här och nu, finns bara jag och du.
Det är så mörkt och kallt.
Och fast du håller så hårt du kan
så ser jag ändå allt det onda,
på mina läppar vilar ord
som aldrig borde blivit skrivna
och jag kan inte sjunga för oss.

Round one, del tre.

Jag ska precis gå och lägga mig när han skickar ett sms och frågar om han får komma över. Jag lämnar dörren olåst och tänder ett ljus. Sätter på lite musik för att hålla mig halvvaken tills han kommer. Jag hör dörren öppnas men orkar inte öppna ögonen än. Han sätter sig på sängkanten och stryker mitt hår tills jag vaknar. Han luktar parfym och smakar whisky, och mina sinnen njuter av att han känns så manlig. Hela han är kall och jag vill att han kommer och lägger sig, fort. Jag vill känna hans hud och hans kropp, vill känna min kropp svalkas ned, för jag är feberhet av trötthet. Jag ligger i hans armar ett tag, han är glad och avslappnad och jag känner knappt igen honom.  Jag bryr mig inte ens om ifall det är alkoholen som får honom att prata och skämta, jag är bara lycklig för att han är så lugn men ändå uppsluppen när han ligger här med mig, i ett mjukt sken från ljuset och till tonerna av min favoritmusik.

- Du?

- Ja?

- Har inte du börjat tycka att jag är irriterande än? Har du inte tröttnat på mig? Han ställer frågan med ett leende, men hans ögon är helt allvarliga under de ljusa ögonfransarna.

- Jo, svarar jag lite för fort, och instinktivt. Han skrattar och jag kysser honom.

- Men jag vill ändå ha mer, viskar jag.

- Du vill alltid ha mer, svarar han och kysser mig tillbaks.

you could see where I had been, by the way I held my gun.

Efter en helg med för mycket kolhydrater, we are back on track. Eller ja, nästan iaf. Lättrökt lax som befinner sig i ugnen nu. Olivolja, havssalt, peppar. Pressa över lite lime och pensla på sötsur sås. Ha inne tills laxen bara är precis nästan färdig i mitten, äts med sallad (avokado, tomat, romansallad, rödlök).

Dagens session fortsatte på förra veckans tema, tårar för min ena storasyster som inte vill ha någon kontakt med mig. Jag blir lika förvånad varje gång, för jag intalar mig att jag verkligen inte bryr mig. Varför skulle jag bry mig om någon som vaknade upp en dag och kände att hon inte älskade mig längre? Sedan kom vi in på mina intimitetsproblem, självskadebeteende och annat trevligt.

Tänkte bara nämna en sak. Det florerar mycket män här. Och det kan leda till att man tror att jag är en riktig skönhet. Jag har aldrig haft svårt att träffa killar, det är sant. Men det betyder ingenting. Nu har jag inte världens mest fantastiska personlighet heller, och jag skulle ljuga om jag sade att det är det som attraherar dem till mig, och inte det ytliga. Mina vänner förstår inte hur det bara kan dyka upp nya män hela tiden. Och så är det ju inte riktigt. De flockas inte, som de gör runt Chlóe. Men de finns exakt överallt. Jag lovar.
Och jag har nog haft mer misslyckade dejts och besvikelser än alla tjejerna tillsammans. Men det är för att jag ganska ofta ger folk en chans. Det räcker med att jag hittar en charmig sak som jag tänder på. Dock blir det oftast bara en chans. "Känslomässigt kräsen" säger Minnie att jag är. "Och krävande."

11.01.10.

Tog ett bad inatt när J somnat. Behövde lite egentid. Skållhett vatten, skum som luktar jordgubb, rosenolja och rosa badsalt hjälper mot det mesta. Iaf nästan.

Vad gör vi denna söndagskväll då? Efter jobb och en snabb drink på stammisbaren med några flicks, kom jag hem och kände att jag inte alls var trött. Ställde mig i mitt mysiga, feminina lilla vita kök och lagade mat. Älskar saker som sköter sig själva i ugnen, matos är inte riktigt min grej. Blev en riktig kaloribomb som innehåller äkta grädde (vilket är helt och hållet mormors fel, då alla hennes recept och allt hon någonsin gjort är på vispgrädde), kassler, champinjonstuvning och broccoli, med ris. 70 tal så det skriker om det, och ganska osexig mat. Men gott var det. Nu lyssnar jag på Patrik Isaksson. Fråga mig inte varför. Men som låtskrivare är han faktiskt rätt underskattad.

Ni kanske märker att jag är hemma mycket. Känner mig ganska asocial för tillfället, och varken rödvinskvällar med mina darlings, whiskey sours, champagne på Riche, eller svettig dans nere på Marie Laveau lockar. Har ingen ork till att vistas bland män. Speciellt inte när jag har haft ganska fullt upp på den fronten på senaste tiden. Nu när P, O, F och S är bortresta har det lugnat ned sig men ändå. Det är vinter och jag har en varm och hård kropp att värma mig med, när tända ljus i alla rum inte räcker till. En man att ringa när jag vill prata med någon annan än alla antika guldspeglar i den här lägenheten. Att de inte är en och samma, och att ingen av dem tillhör mig, det är en annan historia. Men en ganska sekundär sådan.

Nej nu är det nagellacks-dags och sedan tänkte jag avsluta med någon charmig 40-tals film som andas gamla Hollywood och annat fint. Eller läsa lite Jane Austen. Jag har bäddat nytt (igen, byter väldigt ofta), mitt hår är ett mjukt trassel av naturliga lockar, jag har ett helt lager av doftljus hemma, och allting kanske ordnar sig. Vem vet. Har förvånansvärt nog tagit mycket mindre tabletter på senaste tiden. Ska göra en kopp vitt té och försöka njuta av min självvalda ensamhet. Imorgon är det terapi och träning som gäller.

Bonne nuit,

K.

Jag kysser inte dig för att jag vill, jag kysser dig för att jag inte kan låta bli.

Ibland känner jag mig mer som kameliaflickan än andra gånger. En demimonde, inte mer. Och nu såhär i dagsljus så vet jag att det är jag som känner så, inte han. Men klockan halv 4 på natten så är det inte lika enkelt. När det är över blir jag rastlös, och vill att han går. Ber honom gå.

- Du skulle lika gärna kunna kasta kläderna i ansiktet på mig, säger han och blundar, låtsas att han halvsover.
- Det skulle jag aldrig göra, säger jag då, kysser hans hud om och om igen. (Men det har hänt, med andra män.) Jag kan dock inte ligga kvar. Rastlösheten tar över.

Jag går in i badrummet, blir borta länge. Sitter med ansiktet i mina händer.
- En demimonde, inte mer... det är det enda du är, det enda du kan vara... mumlar jag, ser mig i spegeln, och ser bara det. Tanken på att gå tillbaka ut till sängen, och hans armar, gör mig ledsen. Samtidigt så älskar jag hans hud. Jag behöver doften av honom. Det gör mindre ont att vara Kameliaflickan då.

- Varför är du borta så länge? Frågar han när jag kryper ner bredvid honom, lägger mig till rätta på hans bröstkorg.
- Jag kan inte slappna av.
- För att?
- Mm... jag vet inte.
- Du brukar veta sånt. Du vet alltid.

Och jag skulle kunna säga att jag vill att han försvinner nu nu nu, och inte när jag andats ut och vant mig vid tanken att han är kvar. Att min kropp är smutsig, att jag är oren och trasig, att det är för att något är fel på mig och alltid kommer att vara det. Men att han kan kyssa bort det om han vill, att jag är bättre nära honom.

- Nej, jag vet inte, säger jag och lägger mig på andra sidan sängen, med  ryggen mot honom. Och jag vet inte varför, men jag vill gråta.

Insikt.

E, du är inte alls mr Butler. Du är bara Ashley Wilkes, om ens det.

I'm not in love, I'm just lazy.

Om telefonsex och sms-sex räknas så har jag defintivt brutit mitt nyårslöfte, 3 gånger den här veckan. Panik-messade Watson igår när inredningsångesten tog över allt för mycket, och han lyckades faktiskt lugna ned mig. Mest för att han fick mig att känna att vi kanske kan fixa det. Så nu har jag ny energi och försöker punktfördela fix-tänket. Lite ångest i taget, med andra ord.

Samtidigt så vet jag att det inte fungerar att hålla på såhär. Anledningen till att jag borde förminska J's del i mitt liv litegrann, är att jag blir så bekväm med bara hans existens. Det blir så utmattande att dejta på riktigt. Det är inte jobbigt att lära känna någon ny, men det är svårt att släppa in nya killar hela tiden. De ska ta reda på hur man är och fungerar och jag har väldigt dåligt tålamod. Watson bara vet. Han skrattar när jag får mina utbrott och skriker, han håller mig hårt när min mentala instabilitet, gör att luften tar slut, och tårarna är nära. Han håller sig borta när han ska. Han vet vilka mina favoritglas är, hur jag vill ha sängen bäddad, hur hårt jag vill bli biten, kan min musiksmak, är van vid böcker i sängen och vet att levande ljus inte betyder något.

Men jag blir som sagt alldeles för bekväm. Långa nätter i W's armar är liksom inte riktigt bästa sättet att träffa mr. Right.

Händig kille sökes?

Är inne på inredningssidor och får ångest över att jag inte bor i ett hus, utan i en 2 rums hyresrätt. Känner mig så fruktansvärt begränsad och längtar så efter det hem som jag egentligen vill ha. Det är lite av en budgetfråga också, men samtidigt så finns det gränser för hur mycket man vill lägga ned på inredningen i en lägenhet som man ändå inte kommer bli kvar i föralltid. Jag vill kunna riva ut standardgarderoberna, eller tapetsera dörrarna. Byta ut handfat och kökszink. Lägga golv och måla citat på väggarna. Än så länge behöver jag inte känna att jag lagt så mycket pengar på det här stället, inga summor som man inte kan leva med. Har bara väldigt svårt för att ha möbler som man inte totalt älskar. Det första, och enda jag egentligen gjort, är att måla om sovrum och vardagsrum, och ska snart ta itu med hallen också. Gröna, blåa och röda tapeter är inte riktigt min grej. Lista på allt som ska tas itu med här hemma:

- Hallen ska målas i pärlemor/ljust gyllene metallicfärg från Beckers. Sedan ska spegel, och redan existerande (8!) tavlor upp. Måste inhandla hatthylla i svart smidesjärn. Kommer förmodligen tillkomma ännu en spegel om jag känner mig själv rätt. Eventuellt klä om stolen igen.

- Sovrummet har en massa småfix kvar. En tavla som ska upp, en låg bokhylla/sminkbord, någon kista för ytterligare förvaring. Någon kudde till. Älskar kuddar. Men helst och mest av allt så vill jag göra en sänggavel.

- Kök och badrum ska få nya kranar och slangar har jag tänkt. Någon fin zinkfärgad taklampa med industrikänsla till köket.

- Vardagsrummet är en enda stor ångesthärva. Är helt okej med min soffa (kanske pga att den gömmer sig under 15 kuddar och två filtar) och älskar mitt soffbord. Men utöver det så får jag panik. För det första så gillar jag inte tv-apparater eller tekniska prylar. Sedan så känner jag aggressioner mot mitt matbord, som är för 4 personer. Små matbord är inte min grej alls, och rummet blir helt uppätet av soff-delen, medans mat-delen mest tycks be om ursäkt för sin existens. Helst av allt skulle jag ha ett råare bord, med tydliga brädor som utgör skivan, gärna med ngn spricka här och där. Något mer organiskt så rummet känns levande. 4 stolar, och en bänk längs ena sidan. Är två speglar som ska upp, och två tavlor som ska hängas om. I övrigt är jag i desperat behov av bra bokförvaring då det ligger högar med böcker överallt. Och där har jag gärna något stilrent med tunna hyllplan, som låter böckerna tala. En till matta, tv-bänk om man nu måste ha det. En ursäkt att köpa mer ljuslyktor, om något.

- Och belysningen är ett helt kapitel för sig. Jag tycker majoriteten av alla lampor är fula. Samtidigt så vet jag ju att belysning gör allt för ett rum! Jag vill ha stilrena lampor som smälter in, men som samtidigt är 2 m höga och de flesta är 165 cm, plus-minus. Ofta minus. Måste installera dimmers i v-rum, s-rum och hall. En till lampa i hallen, läslampa vid sängen, taklampa till v-rum och två golvlampor, eventuellt likadana, fast i varsitt hörn, läslampa bakom soffan.

Ni märker ju själva. Jag borde blockera vissa sidor på internet. Alternativt ta lugnande innan jag besöker dem. Det kommer ta ett tag, att få ordning på torpet. Vissa saker ryker dock fortare än andra.

Sedan borde jag ta ställning till mitt älskade piano, borde jag ens ha kvar det? Jag är för gammal för att plötsligt bli någon virtuos. Och det tar upp så mycket plats. But still liksom.

Just nu är hallen prioritet nr 1. Blir yr när jag tänker på resten. Efter det är det belysning och allt jävla småfix. Vågar inte ens tänka på mina blandade känslor inför vardagsrummet. Hjälp.

Round one, pt II.

... fast först lite mer om då och där:

Det började bra, det fick till och med negativa lilla jag erkänna. Men det har sakta men säkert börjat gå utför. Han pratar knappt med mig, är oftast trött och verkar ibland helt ointresserad av att träffa mig. Sedan kan han plötsligt köra förbi mitt hus på vägen hem, bara för att säga hej och kyssa mig godnatt, innan han fortsätter hem till sig. Stunder av bitande kyla, möter ögonblick av genuin värme. Han verkar sorgsen och stänger mig ute. Men sedan kan han se på mig lyckligt och så skrattar vi tillsammans igen. Men det finns andra saker också, som får både mina vänner och mig själv att ifrågasätta vad fan jag håller på med. För det första har vi egentligen ingenting gemensamt. Han är en föredetta hockey-kille, som inte verkar ha några riktiga intressen utöver poker. Hans dag är förstörd om en Djurgården-match går åt helvete, han läser inte böcker, han lyssnar bara på Metallica och han bor hemma hos sin mamma fortfarande (och är väldigt bekväm med det också). Inte precis något utav det jag vill ha i en kille. Andra saker han gör irriterar mig också. Som att han går in med skorna i vardagsrummet, tar nya handdukar hela tiden, och aldrig hänger upp dem efter användning. Och så det faktum att han inte har vett att skämmas över att hans mamma fortfarande tvättar hans kläder och städar hans rum. Vissa saker gör mig mer ledsen, och får mig att ta distans till honom, på samma sätt som han backar varje gång han tycker jag kommer för nära. Han låter mig aldrig laga mat åt honom (fast han nyfiket öppnar kylskåpet varje gång han är här), lyssnar bara halvt när jag pratar om allt konstnärligt som jag älskar och hans standardsvar på frågan om vi ska ses är alltid "kanske." Fast sedan är det ändå så att han dyker upp här och kryper ner bredvid mig, medans han mumlar att han velat vara med mig hela veckan. Jag är minst sagt förvirrad och splittrad.

- Vad fan finns det att grubbla över? Killen är uppenbarligen inte rätt för dig, och du vet ju att det inte finns en framtid med en sån kille?

- Men han är mitt livs bästa sex. Det måste vara värt något. Det kanske inte betyder något, för sex är bara sex, men det är värt något. Det förtjänar en chans att vara mer.

- Tror du verkligen att det är mer?

- Nej. Men jag önskar att det vore det. Just nu räcker det för att jag ska hålla kvar. Lite till i alla fall.

Meemaw och första (men inte sista) kärleken.

Papi och lillebror hjälpte mig bygga ihop allt igår och det blev så fruktansvärt fint. Önskar nästan jag kunde lägga upp bilder på det. Var hos mormor idag och åt lunch, hämtade en korg att ha vinflaskor i och försökte hitta en matta till köket. Inte velat ha en förut men nu så ser det lite tomt ut utan. Hon väver ju, min älskade mormor. Mattor, dukar, löpare, och fina små band. Kommer ha en massa saker hon har gjort hemma när jag har mitt vita drömhus på landet. Jag fick också ett vackert munspel, som just nu ligger ovanpå pianot (så att det känner sig hemma?)  Det var en present som hon köpte till sin första kärlek, en norsk sjöman, på deras bröllopsresa. Han brukade jämt spela sånger utanför hennes fönster innan de gifte sig. "Det var därför jag blev kär i honom," brukar hon säga. Det här är tillverkat i Tyskland och ordet "Rheingold" står ingraverat på ena sidan. Vilket såklart för mina tankar till Wagner. Anyway, killen var otrogen mot henne med allt som rörde sig och hon "rymde" (tog alla sina grejer och stack när han var iväg och jobbade på sjön) till Brasilien där mormorsfar jobbade för Ericson. Och munspelet tog hon också. Lite symboliskt kanske? Efter det, ung som hon var, så hade hon svårt att lita på män och lät ingen komma riktigt nära. Men hon blev såklart gift, och kär igen! (Inte riktigt rätt ordning att göra saker på, men ändå, hon träffade fler män.) Idag tänkte hon göra sig av med det när vi rensade bland gamla brev och dylikt, men jag stoppade henne och tog hand om det. Så nu ligger det i sin sammetsklädda ask och glimmar. Lära sig spela kanske?

Älsklingar, lär känna människorna i era liv. Ni vill inte att det försvinner utan att ni vet vilka de var. Vet ni det, så kommer de alltid att leva vidare i er. Jag älskar min mormors historier, har alltid gjort, ändå sedan jag var liten. Var länken mellan historia och nutid, om ni kan. Ska hem till familjen och dricka lite vin nu.

Later darlings.

/K.

Round one, berättelsen om då och där.

Pt. I

Egentligen så tycker jag inte om honom. Men jag tycker om att vara med honom. Det är något med honom, som gör att jag vill ha honom i närheten. Jag kan inte vara i hans närhet, utan att vi kysser varandra. Det finns nästan inga ord, bara kyssar. Jag vill frysa och ligga i hans armar, och känna hans kroppsvärme. Ha hans haka mot mitt huvud, och hans ljumma läppar mot min panna. När han trasslar in sina händer i mitt hår och andas in mig så vill jag stanna där han är. Jag biter mig i läppen när jag hör på hans andetag att han nästan somnat så att jag inte ska väcka honom med mina. Och när det är alldeles för sent eller alldeles för tidigt, så ligger jag så stilla jag kan så att han inte ska komma på att det är dags att gå. När han är i mig, håller jag fast honom med mina ben, jag har ena handen runt hans nacke, och den andra djupt fastnaglad i hans rygg. Jag andas mot hans hals och viskar i hans öra hur mycket jag vill ha honom, bönar och ber om mer, med tårar i ögonen för att han känns så bra. Och efteråt när vi ligger nära varandra, utmattade, så skrattar jag och kysser hans genomsvettiga kropp, rör vid honom och vill ha honom igen. Vi duschar och smeker varandra, kysser och suckar lyckligt. När jag somnar är det på hans arm, han håller min hand och jag kysser tacksamt hans. - Det finns alltid kroppsdelar att kyssa. I mitt sista vakna ögonblick hinner jag le åt hur han lagt sig så att vi ligger hopkurade på en tredjedel av sängen, hur han envisas med att ligga på samma kudde och under samma täcke som mig, och hur han halvsovandes, omedvetet pussar mig på huvudet. Men jag tycker inte om honom. Inte egentligen.

Utseendefixering är ju... kul.

Namn: K.

Ögonfärg: Mörkbruna.

Hår: Mörk kastanj, självlockigt.

Längd: 165 cm, vilket alltid förvånar människor lika mycket.

Hårvård: Trésemme moisturizing schampoo and protective balsam, samt en hårinpackning för brownies. Värmeskyddande spray från Trésemme, hair lotion från Maria Nila, silkesdroppar.

Parfym: Signaturparfymen är J'adore av Dior, men är ibland otrogen mot den med Flowerbomb, The One, Diamonds.

Naglar: gotiskt mörka, snövita eller naturliga, iaf nu på vintern. Toes är barnsligt mörkrosa, i princip alltid. Internskämt/minne från en helg vid ett lakehouse (lake Placid, FL).

Läppar: plommon eller bleka, favoritglanset är ett blekrosa utan glitter från Sephora som jag köper lager av.

Ögonmake: crémeögonskugga från Yves Rocher, vit bas från Estée Lauder, toppar med ljusa nyanser från Smashbox. Kajal, Dior. Mascara Hypnose från Lancôme, mörkbrun ögonbrynsskugga.

Face: Lancôme Hydra Zen Neurocalm, tonad fuktcreme från Apoteket, puder från Too Faced, rouge från Make up store, någon billig budget concealer, highlighter från i.d. Ekologiska borstar som är mjukast i hela världen.

Rengöring: cleansing milk och ansiktsvatten, någon rosa med rosor från Garnier, I think. Tvättar dock först med Nivea visage young deep cleansing gel. Älskar den, var det enda jag ville att familjen köpte med från Sverige när de hälsade på mig i Florida. Pores be pure, ansiktsmask, kommer inte ihåg vad märket heter.

Kropp: Shea body butter från Body store (heter det så?), någon från Ldb, Dove brun utan sol, Kings&Queens honey and milk med shimmer. Kroppsscrub från Sephora.

Bad: rosenolja, badskum i överflöd, badbomber och dylikt från Lush.

Piercingar eller tatueringar: Öronen räknas inte, men vill definitivt köra 1 eller 3 skindivers/anchors i bling någonstans lite privat, och har tio små små små gaddningar lite här och där. Varav 7 är citat, som den ordnörd jag är, och 5 är placerade på/omkring fötterna. Är ganska splittrad mellan att vara stilren och att leka rockstar. Tycker tatueringar är så otroligt vackra. Önskar jag kunde skriva på hela mig ibland. One of the girls gaddar dessutom, så de har helarmar. Träffar man mig så har jag nog bara en synlig tatuering och det är den på handleden. Men som sagt, i tatueringskretsar, räknas jag nästan som orörd.

Gym och solarium:  Sats baby, sats. Sedan så gillar jag inte riktigt solarium (färgen känns så onaturlig, huden åldras i förtid, och så känns det sjukt tidsineffektivt att bara ligga ned i 25 min utan att kunna göra någonting annat), går som högst 3 gånger per år.

Favoritkroppsdel: Svårast på den här listan. Hm. Hår, ögon, hy, bröst, händer?

Kroppsdel jag tycker minst om: nja, vet inte om det är någon speciell del. Mindre ärr, smalare/starkare kropp i allmänhet. Slankare höfter, tonade armar och ryggmuskler vore trevligt. Annars hittar man ju alltid fel. Har t.ex. haft lite svårt för min näsa, även om jag försöker jobba bort det tänket.

Tips och Övrigt: brukar spraya Dior Addict på mina sängkläder om jag får sällskap men själv är ofixad. Fråga mig inte varför. Annars är det väl inget nytt för världen. Sov ordenligt (svårast), ta långa bad/basta, träna då och då. Ta inte i ansiktet med orena händer. Byt sängkläder ofta. Tvätta bort sminket. Återfukta. Ska jag ens fortsätta?

05.01.11.19.17

Nyss kommit hem från Ikea. Var där med N, som är min absoluta drömkille. Hälsosam, principfast, godhjärtad. Enorma hjältekomplex och så outhärdligt attraktiv. Men jag tänkte mest skadeglada tankar om att nu blir J sårad för att jag åkte dit med någon annan. Vilket jag vill. Han är så avslappnat oberörd när det gäller allt att jag bara vill slå honom ibland. Om det här är en liten liten tagg i hans tankegångar, en knappt märkbar känslomässigt bitchslap - so be it. Så länge han kommit över det om någon månad, för då behöver jag åka dit igen.

Köpte en arbetsbänk/sidobord i vitt till mitt lilla lilla lantliga kök och en massa småsaker. Nu är det bara lite som fattas i köket. En korg att ställa vinflaskor i och en ljusgrön matta.

Ang. N. Det är knepigt. Men ändå inte. Jag har brytt mig jättemycket, varit nästintill förälskad i killen. Men just nu orkar jag inte försöka. Det är vad det är. Skulle jag behöva välja vem jag ska skaffa barn med nu, så skulle jag definitivt välja honom. Han är perfekt. Jag orkar bara inte riva hans murar, och be honom att få komma in, när jag själv är så långt ifrån att vara vad jag vill vara, och måste vara, för att klara av en riktig relation. Då låter jag det hellre vara. Och våra telefonsamtal på 4-9 timmar i veckan känns inte helt fel heller.

Dagens bästa: Hur mycket värmer det inte, att se en bredaxlad, vältränad, lång, riktigt manlig kille, rodna?Herregud vad fin han är.

Note to self; packa ned dina egna jävla vantar eller frys om händerna.

Helt ärligt, and I know this is a shitty thing to say, men jag har haft en riktigt dålig dag. Jag har varit lättirriterad och bokstavligt talat skrikit rakt ut. Allt är jobbigt och inget går min väg. Tror kroppen är chockad av bristen på socker. Min familj svängde förbi ett museum i Basel på vägen hem och såg en utställning som bland annat innehöll Gustav Klimt. Klimt! Tycker synd om mig själv, känns inte alls okej att jag missar Klimt när jag älskat honom sedan jag var 13 år gammal. Pappa pratade mest om en massa impressionister, vilket var min första konstförälskelse. Tror dock jag vuxit ifrån det lite, även om jag säkerligen hittar tillbaks till det senare i livet. Ätit lite soppa med min väldigt typiskt asiatiska mamma och ska ta ett långt bad, i ett försök att bli människa igen. En som kan bete sig, det vill säga. Sedan ska jag måla naglarna och smörja in mig med något tjejigt. Föna håret och låtsas att jag tycker om mig själv. Sade jag att jag är gnällig och negativ idag? I övrigt så glömde de att köpa min parfym, som jag bad om, men också min whiskey, champagne, och favoritvin. Mina ekologiska surdegsknäckebröd med sesamfrön på var slut i affären och videobutiken (som har stängt idag av ngn konstigt anledning) har lagt in fel dvd i fodralet. Jag hade sett fram emot musikalen Nine, med en massa vackra talangfulla kvinnor, och istället var det någon slags oraffinerad actionrulle. To top it all, the mögliga cherry on the halvfabrikatstårta, så ligger vantarna från killen i helgen, på bordet i hallen. Det första jag ser när jag kommer hem. Ungefär där var jag redo att lägga mig ner och självdö på plats. Det innebär att jag säkert måste träffa honom igen. Jag som bara lite smidigt hade tänkt att inte svara i telefon. Någonsin.


Nej, bad var det. Människa som kan bete sig. Iaf, bonne nuit mina älskade, om ett mirakel inte inträffar bland badskum och oljor.

ang. Watson och vardagen.

Kanske är det kallt utan dig. Jag försöker skylla på vintern, på frosten utanför mitt fönster, minusgrader och allt det där. Men jag saknar dig. Någonstans mellan alla komplikationer, tiden ifrån varandra, våra egna individuella svårigheter, så har du blivit min vardag. Du och jag, och det vi har är oskyldigt och enkelt. Kravlöst och vackert. Jag vet inte varför jag alltid letar fel, varför jag är så rädd för att må bra. En god vän till mig sade en gång att det är för att kroppen inte är van vid det. Det är en så främmande känsla att jag inte vet var jag ska placera den, den skaver och tränger ut allt det där andra fula som jag tror är sant och allt jag är. Så jag gjorde det jag alltid gör, det enda jag kan och känner till, jag bröt vår trygga tystnad med hårda ord jag inte menar, med mer kyla än till och med du klarar av. Du som sakta men säkert kommit att betyda värme. Alla kvällar jag legat på din bröstkorg, med mina läppar mot din hals. Som vi pratat om ingenting alls, och jag bara varit glad för att du finns. Och alla nätter du somnat med din hud mot min, som om vi är det enda som kan värma den andras värld. Du värmer till och med golvet i den här sorgsna lägenheten med dina fotsteg. Den är tom utan dig. Du har blivit min vardag.

Jag stör mig på dig ganska ofta. När du sover med strumpor på, och slår för hårt på tangenterna, och lämnar vattenglas på golvet. Du plingar på fast du vet att det är öppet, och den där mössan du alltid har på dig när du inte har fixat håret är skitful. Men egentligen bryr jag mig inte. Jag tycker om när du trasslar in dina händer i mitt hår, när dina kyssar landar mitt i mina meningar och avbryter mig. Jag brukar försöka vara irriterad på dig, men då lägger du dig där mitt i allt, drar in mig under täcket och får mig att skratta mot min vilja. Du känns bra då. Du, som blivit min vardag.

(Nu tror ni att vi har känslor för varandra. Det har vi inte. Vi är inte ens ett mellanting. Vi är vänner, på något udda halvhjärtat plan. Och någonstans längs vägen, så har vi börjat bry oss om varandra. Det vore bättre om vi inte gjorde det. Han är kär i någon som inte förtjänar honom alls, och jag dejtar varje kille som kanske kan få mitt hjärta att vakna till liv igen. Tills vi båda får det vi egentligen vill ha, så har vi varandra. Om det är som tröst eller tidsfördriv vet jag inte. Men han känns bra. Ibland till och med så bra att jag tror att kanske, kanske, kanske… Men det skulle aldrig gå. )

Du är en av de mest ointressanta personer jag någonsin träffat. Och du kompenserar inte ens upp det med ett fantastiskt utseende, som mina män annars har en tendens att göra. Men när jag sitter ute på någon bar med mitt glas och finner mig själv le mot en främling så kan du helt plötsligt slå till mitt i allt. Och då vill jag bara hem till min säng och sova med dig. Du envisas med att ligga på min sida av sängen. Och jag vet inte hur, eller när, men nu för tiden så låter jag dig. Du har blivit en del av min vardag.

Och nu så ligger jag här utan dig, med en hel hög av minnen. När fick jag dem? Jag blundar och tänker på det senaste året av mitt liv och på något sätt har du hamnat där, du sitter fast i alla bilder som ett oregelbundet men ändå återkommande mönster.

Jag har nakenbadat sommarnätter, med dig på en sten bredvid.  Vi har tittat på porr och läst sexnoveller. Du har hämtat mig mitt i natten när jag gråtit. Vi har skrattat åt världen. Vi har tagit pauser. Jag har suttit med dig på en landsväg när en bit av dig gick sönder. Vi har bråkat. Du har masserat mig nästan varje gång vi setts. Vi har åkt bil en hel natt. Jag har sprungit ut barfota för att kyssa dig.  Jag har skrikit att jag hatar dig, otaliga gånger. Vi har somnat med våra läppar mot varandra. Jag har kastat en bok på dig. Du har spelat gitarr för mig. Vi har halvsovit i en bil när det regnat och åskat. Jag har legat naken på golvet och gråtit i dina armar.  Du har gått ifrån mig. Vi har tagit vinterpromenader. Vi har duschat tillsammans.  Vi har planerat en utlandsresa. Du har försökt och jag har försökt. Vi har kommit varandra så jobbigt motvilligt jävla nära och jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu. För den här sidan av sängen är inte bara min längre, och varför står inte dina skor i hallen, och din mössa kanske inte är så ful trots allt. För visst fan är det kallt utan dig, jag saknar dig så otroligt mycket, du är min värme och min vardag, och jag vill bara ha tillbaks dig, men vet inte hur.

Fast kanske är det trots allt bara vinter.

Att äta eller inte äta?

Jag har aldrig klarat av tjejer, eller killar heller för den delen, som bantar. Jag förstår inte den grejen. Alls. Min pappa har nästintill inget kroppsfett och är prestationsmänniska rakt igenom. Mamma låg inne på sjukhus för anorexia och är nu ätstörnings-periodare, och kämpar med och mot sin bulimi. Men nu känner jag att jag har slappat för mycket, för länge. Så jag har lite riktlinjer, som fungerar för mig, ett slags ge och ta tänk som är mer realistiskt än nutribars och shakes. Och riktlinjer är aldrig fel, speciellt inte när man omges av onyttigheter i form av bagerisött och alkohol.

- Inga kolhydrater de dagar jag inte tränar (undantag om man blir bjuden på middag)
- Bröd endast som tillbehör när jag äter soppa.
- Lax, kyckling och tonfisk + sallad.
- Ungefär en avokado om dagen.
- Småät frukt, ekologiska surdegsknäckebröd och naturgodis.
- Behåll något onyttigt, för närvarande är det läsk och kaffebröd (vilket ska arbetas bort också.)
- Vitamin well eller mineralvatten de dagar jag inte tränar.
- Dricker mycket té, grönt eller vitt, utan mjölk och socker.
- Lättmjölk med extra kalcium, juice med extra antioxidanter.
- Olivolja.
- Ät helst fullkornspasta.
- Minska/se över portionerna.
- Sät upp en alkoholgräns i början av kvällen och håll den.
- Ät frukost, om det så bara är ett äpple eller kellogs special k red berries.

Så på frågan om man ska äta eller inte äta är mitt spontana svar; ät! Men ta hand om dig, ta ansvar för ditt liv och din kropp, och hitta det som fungerar för dig. Mat ska vara kul och göra dig lycklig!

Idag har jag gått på min terapi, tränat och städat. Vet ni vad det betyder? Pasta! Och parmesan! Och coca cola!

- att verkligen, verkligen inte bry sig, del 3.

Min killkompis håller upp sin mobil och skrattar högt. Varpå vi alla vill veta vad som är så roligt.

- Nej asså, min polare är i Åre med ett gäng grabbar och han skickar så störda sms till mig.

- Typ som?

- "Vi är så jävla packade hela tiden och alla tjejerna är också helt borta och lätta." läser han upp och alla brister ut i ett kollektivt gapskratt. Utom jag. Jag biter ihop käkarna och sväljer.

- Här är ett till, "slynor till höger, slynor till vänster, lätt tjej här, lätt tjej där, sätta på, sätta upp, sätta ner, bitches hit, bitches dit" citerar han och alla skrattar ännu mer.

- Trevligt, säger jag och ler äcklat. Känner blodsmak i munnen.

- "LIGGA, LIGGA, LIGGA!"

Mer skratt. Jag blir nästan yr av irritation.

- Det roligaste är att de bara varit där typ två dagar och de har typ legat med 5 pers var redan...

- JAG. BRYR. MIG. INTE! Skriker jag, när jag känner att jag kommer svimma på grund av syrebrist om jag inte gör det. Alla stannar upp och tittar roat på mig.

- Nej K, det är klart du inte gör det? Du känner väl inte ens de killarna?

... att inte bry sig del två.

K: Vi glömmer att jag sa något. Det var en idiotisk känsla, framkallad av den panik, ångest och klaustrofobi som jag upplever när någon tycker om mig. Den var inte baserad på någonting med substans.

Watson: Nej, det är ju klart att det är så. Det var en helt omotiverad känsla utan grund.

K: Ja, så nu pratar vi inte mer om det. Borde du inte vara upptagen med att supa skallen av dig med det där alkohol förrådet för 2000 kronor som ni köpte förra veckan?

Watson: Varför vill du att jag ska gå rakt ner i fördärvet? Rädda mig istället.

K: Vi räddar inte varandra. Det är inte vår grej. Ska inte störa dig mer nu, ska låta dig koncentrera dig på drickandet istället.

Watson: K?

K: Mm.

Watson: Jag är borta 4 dagar. Inte 4 år, månader, eller veckor. 4 dagar.

K: Jaha. Jag bryr mig inte.

Att inte bry sig, del ett.

- När sa du att ni åker?
- På lördag.
- Och var åker ni nu igen?
- Det är fjärde gången du frågar.
- Ja, men jag är dålig på att lyssna, så jag har glömt.
- Fjärde gången, på en vecka!
- Ja men var ska ni då?
- Fjällen.
- Jahahm... åker ni tidigt på lördag eller?
- Yes, 8 på morgonen. Du verkar bry dig ganska mycket om den här resan K.
- Bry mig? Varför skulle jag bry mig om att du åker till fjällen med dina polare? Jag bryr mig inte. Förstår inte varför du tror att jag skulle bry mig. Vad finns det att bry sig om menar du?
- Okej. I get it. Du bryr dig inte.

Tystnad.

- Men du tror ju att jag bryr mig!
- Du har sagt att du inte bryr dig så nu tror jag inte det.
- Men du trodde det? Jag vet inte hur du ens kan få för dig att jag skulle bry mig. Du åker och det är trevligt och fint och du är bara borta några dagar. Jag kommer inte ens märka att du är borta. Och även om jag skulle märka att du var borta så skulle jag verkligen inte...
- ... bry dig.
- Nej. Precis.

.

On a further note.

Ibland undrar jag om jag lämnar människor bara för att jag tycker om att sakna dem.

Och nyår då? Oxfilén blev perfekt rosa, champagne är alltid kul och jag rökte cigarr på tolvslaget. Mer än så finns det faktiskt inte att säga*.

* och med det menar jag att jag att mer vill jag inte komma ihåg.

Houston, we got a problem.

Precis duschat av mig gårdagen. Och bytt sängkläder. Mitt nattsällskap gick för ungefär en timme sedan (för att jag ljög och sa att jag skulle äta lunch med min kusin som skulle komma hit). Det är ingen ni redan känner till, eller som kommer att förekomma igen i det här sammanhanget. Ta det inte fel, han är en jättefin kille. Och med jättefin menar jag att han har bra humor och är väldigt välutrustad. Han är också en del av vänskapskretsen. Så ur den aspekten kanske det inte var ett sådär jätteintelligent drag att träffa honom. Att han sedan gillar att använda ordet "mysigt" i alla dess avskräckande och allmänt jobbiga former gör inte direkt saken bättre. Jag. Myser. Inte. Och när jag gör det så vill jag inte att man påpekar det hela tiden. Och han tycker om att kyssas. Jättemycket.

- Du, I have a confession to make, säger jag och skruvar lite på mig efter timmar i sängen.
- Okej?
- Jag gillar inte riktigt att kyssas.
- Vadå, vad menar du?
- Det är inte riktigt min grej. Alltså jag har aldrig riktigt fattat det där med kyssar, förklarar jag och försöker låta så snäll som möjligt ("det är inte du, det är jag").

Och jag tror att det kanske känns bättre nu, att den där känslan av lätt illamående och panik ska försvinna. För han är ju faktiskt en jättefin kille. Men det gör den inte. Istället så är det Watsons namn jag hör om och om igen i huvudet. Min enda lättnad i det hela är att jag ligger på min sida av sängen, den som J alltid tar och har gjort till sin sida av sängen, och att han känns lite närmare när jag ligger där. Nu är det en ny ångest jag känner. Varför tänker jag på Watson? Det brukar jag aldrig göra när jag är med någon annan. Jag tillhör dem alltid halvhjärtat men resten av mig brukar fan inte vilja vara där J är.

Det blir inte bättre av att han envisas med att hålla om mig, hela tiden. Jag har lite svårt för sånt också, så plötsligt längtar jag efter J som tidvis lägger sig med ryggen mot mig, och som kan åka hem istället för att sova över. Men då det verkligen blir för mycket, då jag verkligen inser att det aldrig kommer fungera med människan som ligger bredvid mig, och att jag måste måste måste sluta träffa J, är när han har sin hand i mitt hår och kliar mig lite lätt i hårbotten när jag försöker sova.

- Snälla gör inte sådår.
- Gör vad?
- Din hand. I mitt hår. Snälla gör inte så.
- Du har lite issues, säger han och håller om mig hårdare.
- Jo, jag vet.

När människan har somnat och jag ligger vaken och stirrar in i väggen så vibrerar mobilen av ett sms.

Watson: Hur gick din trötta, bakisfyllda nyårsdagsdejt?

Jag funderar på att skriva om promenaden som var fin, och filmen som var läskig och maten som var bra. Men jag kan inte.

Jag: Helt ärligt?
Watson: Ja.
Jag: Jag saknade dig.

Och jag biter mig i läppen när jag trycker på "skicka." För vi ska liksom inte skriva sånt till varandra. Vi är för lättskrämda, har lovat varandra att vara kravlösa och vet båda två att vi inte är rätt. Men jag måste.

Watson: Det var väldigt ärligt.