Så här var det då alltså. Gick hem från jobbet för att det inte gick att prata. Låg hemma och hade ont. När J väl ringer efter jobbet så gråter jag nästan. När han kommer hit sitter han i en telefonkö i en halvtimme för att få en remiss till Karolinska öron-näsa-hals. När vi väl kommer till Karolinska så har remissen inte kommit fram. Som tur är så märker de ganska snabbt att jag är i dåligt skick efter en veckas smärta, och sammanlagt 3 timmars sömn och 6 glas vatten de senaste dagarna. Blodprov, morfin och dropp. J, som inte har några som helst löften gentemot mig, som inte är skyldig mig någonting, sitter med mig på sjukhuset i 5 timmar, under vilka han blir förbannad när jag inte får mer smärtstillande och ser till att de prioriterar upp mig. Han sitter på min brits och stryker mitt hår, han pussar mig på pannan, han håller min hand. Han biter ihop och kämpar emot paniken när sköterskan kallar honom för min kille, och formulerar meningar som "Din flickvän behöver..." Han är världens finaste, bästa, underbaraste J, fast han inte måste. Sedan inser han att han ska upp och jobba. Och till och med då så säger han att om jag ber honom, så stannar han, så ringer han till jobbet och säger att han inte kan. Vid den punkten är jag helt förstörd och ligger bara och gråter hysteriskt, och vill att han ska gå, så jag slipper att han ska se mig så.
Jag spenderar nästan 5 timmar till där, huttrandes, illamående. När jag väl får träffa läkaren så kommer det in 3 akutfall på raken som hon måste hjälpa. Men jag bryr mig inte om någonting längre, jag mår för dåligt. Väl inne konstaterar hon att det blir till att skära i svullnaden i halsen. Vilket hon gör. Sedan bänder hon upp snittet med en tång. Och jag gråter halvt ihjäl mig, för jag är trött och ensam och kan knappt sitta upp. Sedan spottar jag blod i två timmar innan jag får en sjuktaxi hem. När hon väl ska skicka med mig medicin har vi först 3 samtal där jag gång på gång måste garantera att jag inte kommer ta allihop på en gång och försöka ta livet av mig. Så är det när man har en sån journal som jag har. Imorgon måste jag till Huddinge och kolla att jag inte har något fel på stämbanden. (Har jag det så vet jag inte vad jag gör, vet inte vem jag är om jag inte får sjunga.)
Jag kom hem strax innan 8 imorse. Har sovit lite, mår fortf illa. Inte ätit, knappt druckit. J var här en liten sväng nyss och lämnade en hög med filmer åt mig, och pussade en massa på mig. "Vet du vad som är bra?" kämpar jag ur mig med min mörka, hesa, kvävda röst. "Vad?" Frågar han, pussar på pannan, håller mig hårt. "...att nu kan jag inte ifrågasätta om du bryr dig om mig." Och då ler han sådär stort (jag älskar hans små korta skratt) så att hans kinder veckar sig. Världens bästa J. Vad skulle jag göra utan honom?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar