En av de bloggar jag följer har en tävling just nu. Jag förstår aldrig de som kan häva ur sig sina mest personliga, tragiska, sorgliga livsöden sådär. Som tävlingsmotivation. Mitt mörker, är mitt, bara mitt. Det är ytterst få personer som faktiskt, på riktigt, vet hela sanningen om Demimonde. Till och med vissa nära vänner, har egentligen ingen aning om hur det var, i det förvridna landskap som var min barndoms verklighet. Jag är så rädd, att om de visste, så skulle de kanske inte kunna se mig på samma sätt längre. Att jag skulle upphöra att existera, de skulle bara se vad som varit, och inte vem jag är. Att det lilla fina, vackra, värdefulla, som jag får den stora äran att vara, genom deras kärlek, skulle försvinna. Och så skulle jag tillslut bara ha det fruktansvärda, skrämmande, som kväver och sliter i mig.
Jag skulle ta mina ångestdämpande, sömntabletter, antipsykotiska, ssri tabletter och så skulle jag ligga här, bortdomnad och känslolös, stirrandes i väggen, ännu mer tom än innan. Så jag säger inte så mycket, svarar ibland undvikande när de svarar. Och egentligen, så vet jag att de fortfarande skulle älska mig (annars är det inte kärlek på riktigt) men om jag någonsin, ens för en hundradelssekund, skulle se upp från mitt vinglas under en middag, min tidning på tunnelbanan, min kopp te på södercaféet, och möta en blick som undrandes, sökandes, försöker se spår av det som bränner på min hud (brister i mitt hjärta, bedövar varje känsla) så skulle jag känna att jag dog litegrann.
För jag kan inte bli ren från det, hur många bad jag än tar mitt i natten, hur hårt jag än försöker skrubba bort mardrömmen jag vaknat från, och jag kan inte springa ifrån det, hur många panikslagna nattpromenader jag än tar, när väggarna sluter sig kring mig. Jag kan inte komma bort från rädslan, den sover bredvid mig vissa nätter, rör sig oroligt och tar all luft. Men jag kan, jag kan, vara någonstans i närheten av lycka, när jag får skratta med vännerna på stammisstället, ha tjejsnack om pojkar och skor, pussa på Lillan (oförstörda fina varelse), röra vid böcker, njuta av smaker, andas in någon annans värld, i takt till ett hjärta som slår starkt och stadigt, till ljudet av dess orädda slag. Någonstans offentligt, bli ett med massan, vara en i mängden, som alla andra. Jag behöver det. Det håller ihop mig och håller mig kvar. Det får mig att läka, på ett sätt som sanningen aldrig kommer att kunna göra. Men jag är vetandes, och sanningen är min, bara min.
Bara det är faktiskt en vinst i sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar