- Jag vet bara inte. Jag vet inte vad jag ska göra. Försöker vara med andra, men det går inte.
- Varför måste du vara med andra män när du mår bra med honom?
- J är en pojke, jag är van vid män.
- Och? Du är en flicka.
- Haha, ja, med honom är jag nog det, skrattar jag och tänker på hur kalla stenhårda jag, blir sårbar och fnittrig i hans armar.
- Du är inte redo att vara en mans kvinna än, inte när det fortfarande finns en liten flicka, som genomgått ett trauma, och som behöver bli älskad. Se till att flickan får kärlek först, så växer kvinnan fram, ska du se. Och kanske blir han en man på vägen, men kanske behöver ni inte varandra längre då. Och så blir ni de personerna för någon annan. I värsta fall kanske det faktiskt fungerar. Vem vet.
Och jag nickar lite, för en gångs skull lyssnar jag på vad hon säger. För hur psykolog-pretentiös-flummigt det än må låta, i vanlig ordning, så tror jag faktiskt hon har rätt. Och jag saknar honom så mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar