"tänk om vi växer ifrån varandra'?" sade jag. "det går inte, svarade du då. på livets träd är alla andra grenar, men vi är rötterna."

Jag äter brunch på Strand, fikar i timmar med olika människor (min senaste upptäckt är ett päronté med rosenblad i), läser senaste Elle interiör, målar naglarna i gammalrosa, vill bara ha på mig klänningar (och helst sånt med spets, eller sånt som andas lite dåtid) och annat som får mig att känna mig som en porslinsdocka. Typ kängor i mjukt skinn, vita strumpor med volangkant, strumpbyxor, basker och duffelkappa. Måste införskaffa en locktång (mitt hår är egentligen lockigt, men jag fönar det rakt för det är liksom inte porslindocke-lockar alla dagar, utan ibland ser jag så  fruktansvärt bohemisk ut. Vilket jag ju är, men ändå.) Andra dagar vill jag helst ha en stram hästsvans, plommonläppar och svart pojkvänskavaj, se creddigt svår ut och låtsas att jag är vuxen. Vilket jag, ju mer tid som går, inser att jag verkligen inte är.

Tillbaka till brunchen. Flickan mittemot mig ser ganska trött ut. Jag känner mig väldigt levande i jämförelse. Vi har inte setts på nästan ett halvår. Och hon brukade vara min bästa vän. Sånt brukar hända mig. Eller, jag brukar tröttna på människor och försvinna efter något år. Jag vet inte vad det är som händer, men en dag vaknar jag upp och älskar dom bara inte längre. Men flickan mittemot, hon brukade vara mitt undantag. Hon var den mest speciella av dom alla. Den enda jag inte släppte taget om, som höll min hand när jag stod i skogen, 16 år och hjärtekrossad och skrek ut mig brustna hjärta, med mascara rinnandes nedför mina kinder. Som gick med mig på otaliga promenader och pratade pojkar, som lagade köttfärssås och spaghetti med mig mitt i natten för att det var det enda vi kunde laga, som firade världens finaste alla hjärtans dag med mig det där året då ingen av oss hade en kille, som var viktigast att spendera tolvslaget på nyårsafton med, som visste alla hundratals internskämt, utan att jag ens behövde säga dom högt, som köpte rosor till mig en gång bara för att hon kände för det. Som min familj kallade min flickvän för att vi var de bästaste vänner som fanns. Som jag planerat hela mitt liv med, faktiskt. Den enda i mitt liv, som jag kunde se 10, 20, 30 år från då. Brudtärnan på mitt bröllop, gudmodern till mina barn, ja, vi skulle ju till och med bli tanter tillsammans. Och nu har vi inte ens hörts. På ett halvår.

Och nu vet jag liksom inte längre. Var tar kärlek vägen när den inte är borta, men inte är där heller?