Jag sitter uppe hos föräldrarna när han ringer. Först stirrar jag bara på telefonen, halvt oförstående, men mest med oerhörd längtan. Sedan så svarar jag, men jag säger ingenting. Jag är bara helt tyst.
- Hallå? K? Säger han efter en stund.
- Vad håller du på med? Frågar jag och håller andan.
- Nej jag tänkte bara... ringa. Eller? Jag får kanske inte det? Frågar han osäkert.
- Nej, du får ju inte det egentligen, viskar jag.
- Okej. Jaha. Okej. Hej då, säger han trevande, varpå jag brister ut i ett nej, snälla, lägg inte på, låt mig bara andas lite.
Och så är jag väldigt tyst, och han undrar hur jag mår.
- Jag är ledsen. Ledsen hela tiden, mumlar jag.
- Jag åker omkring med bilen i stan, och vi har fan varit överallt. Överallt är du, och hela den här staden är du för mig, säger han. Och sedan kommer jag hem och ser dina saker överallt. Det enda som inte var du, var mitt jobb. Och så kommer du dit. Och du kanske inte märkte det, men jag blev så fruktansvärt ledsen. Så oerhört ledsen. Har varit hemma i två dagar och bara... sovit. Känns som att jag sjuk fast jag inte är det, och jag försöker bara sova av mig allt. Jag känner mig konstig i kroppen, som om något är fel.
- Det var inte meningen att göra dig ledsen.
- Jag vet. Men jag blev det. Du var så kall.
- Jag var inte kall, jag var som jag är mot alla andra.
- Men det är så långt ifrån hur du är med mig, när vi är med varandra.
- Ja, men det där fnittriga, flickiga, lyckliga som sjunger hela tiden och skrattar och står på tå och kysser dig, det är ju jag för dig. Det är den jag är med dig, för att jag känner som jag känner för dig, du har aldrig förstått det.
- Jag blev ledsen. Det kändes som om jag inte betydde någonting för dig. Som om jag var ingenting.
- Det sista jag vill är att du ska vara ledsen. Det enda jag någonsin har velat är ju att få göra dig lycklig, men du låter mig inte, och jag saknar dig hela tiden, hela tiden så tänker jag på allt som vi har kvar att göra, och känna och vara och jag bara blir så ledsen, för jag vet. Jag vet att jag klarar mig och att jag kommer bli okej, men jag har två problem.
- Vad för problem?
- Det första är att mitt hjärta inte vill inse att det är såhär det ska vara, att det inte ska vara vi. Och det andra är att jag inte vill komma över dig. Jag vill vara med dig. Men du förstår ju inte... du förstår ingenting, säger jag och börjar gråta.
- Gör vi verkligen rätt? Säger han efter en lång stunds tystnad, och tar ett djupt andetag.
- Vill du verkligen höra mitt svar?
- Ja, klart jag vill, svarar han.
- Du kan komma med vilka argument du vill, vara hur logisk, pragmatisk och rationell du vill, och förmodligen ha rätt, men det finns inget argument i världen som kan göra det rätt att två människor som vill vara med varandra är ifrån varandra. Och sen kan du säga vad du vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar