människor.

Jag tänker på människorna i mitt liv. På bitar man givit bort, på bitar man fått. På allt det där lilla, ni vet. Jag har fantastiska människor i mitt liv, och otroligt fina människor som figurerar i utkanten av det.

Minnie, som jag skrivit ett helt inlägg om tidigare, som går med mig jazzspelningar, ofta med ett vinglas i högsta hugg, som spelar Motown, lagar underbar mat, och har ett hjärta av guld, skinn på näsan, och alltid ett skämt på tungan.

Chloé, min lilla flummiga, exotiskt döläckra, tatuerare, som är täckt av alla möjliga motiv, som väljer vänner efter numerologi, tror på andar, skaffar en guldtand för att hon känner för det, leker rockstar med alldeles för stökiga män, men som alltid, alltid, älskar sina vänner, och som alltid, alltid bara är ett telefonsamtal bort, om man behöver henne.

Babymama L, som alltid orkar bry sig och oroa sig för mig (och den ständig föränderliga strömmen av män som jag lyckas hitta på något mystiskt sätt). Som alltid har något pyssel för sig, som gillar att fixa tema-middagar, eller sitter uppe till tre på natten för att göra marsipanrosor till sina cupcakes, eller som nu, syr en enorm Black Swan inspirerad fjäder och tyllhistoria till en Attitude-mässan. Och så hennes dotter, min älskade lilla prinsessa, som kan göra vilken dag som helst bra.

Friday, min mentor, livscoach och vän, som fikar med mig i timmar och pratar om musik och män. Som är ambitiös, driven, och peppande, alltid med något projekt på gång, eller en spelning i veckan.

Julina, min älskade, älskade Julina, som jag känt sedan jag var 12 år gammal, och som alltid gör mig glad, som skickar små söta sms, och som har världens finaste skratt, och lägger ned alldeles för mycket tid och omtanke på sina vänner, som är hysterisk och högljudd och som bär sina känslor utanpå, precis som jag gör.

Min söta Vixie, himlagrannen som känner igen ett ordregn när hon ser det, som skriver sånt som känns och som är Vetandes. För närvarande sitter hon nere i Frankrike, pluggar och njuter av livet, och bara det gör mig glad. Och så Ellie, Millais, Mikey, Mio, S&P i Dublin, Jamie i Oslo, Miani i Sydney, syster med pojkvän, amerikanare som stannat i hjärtat sedan min workshop där 2008, ex som fortfarande bryr sig och vill att man är lycklig, och alla dessa andra återkommande människor som är överallt, som får vardagen att gå runt och lite till.

Nu ska jag på middag med två av de där andra. Och sedan är det spelkväll. Sedan kanske jag går ut. Och imorgon ska jag spela/skriva musik med Cirby i några timmar. Förstår ni? Människor liksom. Och vad är kontentan av allt detta, för er meningslösa, namedroppande? Jag vet inte, men jag försöker ju som sagt påminna mig själv om att jag klarar mig. Att bara för att det känns ensamt utan honom så är det inte så. Faktiskt. Sedan fungerar det ju mindre bra vissa stunder. Men bara för nu, kan vi inte låtsas att det är så. Att man klarar sig.