att behöva lämna sin framtid och ringa sitt förflutna.

Ja ni. Min natt var ungefär 5 timmars telefonsamtal med N och J. Det ena innehöll att jag äntligen tog steget att förklara och berätta om allt som faktiskt inte gör mig lycklig, för N. Allt det där som gör att jag verkligen inte kommer orka. Och N, mumlar att han inte vet någonting, men att han inte vill vara utan mig. Lite så. Så jag lägger på vid halv 4, när rösten och hjärtat sviker mig och jag verkligen inte kan bita mig i läppen, och svälja tårarna längre. Så är det slutet, slutet? Jag vet faktiskt inte än. Men det kan vara det. Troligen är det så. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Nu när, att vara kvar, känns lika svårt som att lämna. Det kommer alltid, alltid, alltid, att komma tillbaka till det här. Till allt han inte vet.

Och sedan då. Det där oundvikliga samtalet med J. Herregud vad jag har sagt saker. Han har ju träffat någon. Har jag berättat det för er? Någon som han tycker jättemycket om. Vilket är helt okej. Typ. Ta det inte fel, jag vill verkligen att han ska vara glad, jag älskar honom, så det är klart jag vill det. Men jag är ju inte klar. Med oss. Jag har så svårt att tänka mig ett liv som inte kommer innehålla honom mer, någonsin. Där allt vi någonsin kommer ha, är det vi redan haft. Jag hade precis bearbetat, vant mig vid och förstått att vi behöver vara ifrån varandra. Att vi verkligen behöver tid utan varandra, att det är vad som är bäst för oss båda två. Men jag hade alltid tänkt att det var just nu. Att det skulle komma en tid efter det. Min kropp och mitt hjärta klarar inte av, att vi aldrig mer ska älska varandra. Så vi pratar i telefon till halv 7 på morgonen och jag säger alldeles för mycket.

Så ja, i slutändan förlorar jag båda två. Det är summan av det hela, av alla nätter, alla texter, all jävla kärlek. Ingen Darcy. Ingen Watson. Bara en väldigt, väldigt besviken och uppgiven Kameliaflicka. Med alla dessa förhoppningar, och drömmar, känslor och längtan som inte har någonstans att ta vägen. Som inte hör hemma hos någon och ingen har plats för längre. Åh, jag vet inte var jag ska gå. Eller hur, för den delen.