I lördags mötte jag upp vackra babymama L och 2 åriga (snart 2 och ½!) guddottern (hon är inte döpt, men ändå, jag utnämnde mig själv till det innan hon var född). De är två av de där älskade personerna som jag hatar att jag inte hinner träffa tillräckligt ofta, men som jag tänker på och saknar varje vecka. Jag och prinsessan åkte ut till Haga parken och Fjärilshuset. Det var en fin höstdag, med blå himmel och sol. Hade dock glömt bort exakt hur varmt det är där inne i växthuset. Vi mötte en mamma i dörren som skulle ut, och hon var helt genomvåt av svett. "Jaha, oj, vad är hennes problem" tänkte jag lite hånfullt. Inte lika hånfull tio minuter senare när jag kände hur byxorna var fastklistrade mot min kropp, mitt hår började bli frissigt av fukten, och sminket nästan rann på mig. Löste det genom att byta rum (och därmed temperatur) ofta.
Lilltjejen uppförde sig hur fint som helst (okej då, i presentshopen som de fyllt med alldeles för mycket fantastiska leksaker, så gick hon kanske lite crazy, men hon lyssnade och lade tillbaka saker där hon tagit dom. Sötnöt.) När någon visade henne en stor spindel så ställde hon sig och sjöng imse vimse högt för alla som ville lyssna, pratade väldigt länge med papegojorna, men när en fjäril satte sig på min axel så såg hon mest väldigt skeptisk ut, och uppmanade mig att "ta bott den Nanna, ta bott den fälillen!" Och när en annan visade henne enorma tusenfotingar, skorpioner, och riktigt stora vandrande pinnar, så lade hon sin lilla haka, i sin lilla hand, och blinkade stort med sina långa, mörka, täta ögonfransar och sa "Men Guuud!" vilket fick alla att skratta. Hon är så fin L's lilla flicka. Säger hej och hej då till alla, både djur och människor. Sedan åkte vi tillbaka, och oj, vad glad hon blev av att få träffa sin söta mammis. Vi fikade och jag lovade mig själv för typ hundrade gången att inte låta det gå för långt emellan gångerna vi ses. Är så svårt bara att få ihop babymamas skola, Linens dagis och mitt jobb/skola tidsmässigt. Hjälper ju inte att vi bor på varsin sida av staden.
I övrigt så har jag varit sen den här månaden, igen. Ja, ni vet vad jag menar. Och jag hoppas någonstans innerst inne alltid att kanske, kanske, och det blir en sån konstigt blandning av lättnad och besvikelse när den ändå kommer. Jag vill också ha en liten. Som L kan ge mig tips och råd om, och som prinsessan kan säga "men guuuud" till och busa med och sjunga för. Och visst, jag kanske inte befinner mig i den mest ideala situationen för att skaffa barn, eller den mest optimala relationen. Och kanske är det lika bra att slippa sitta där och få det ännu mer jobbigt med N, skaffa ett barn som han nog inte vill ha. Så därför gör jag inga riktiga försök, sånt ska man vara två om. Men när den bara är sen, för att den är sen, och man innerst inne vill det så mycket, då är det lite ledsamt när det inte är så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar