Han känner liksom på sig när jag är på väg bort. När hjärtat börjat domna lite. Och då är han genast där, och tittar på mig som om jag räknas. Och jag då? Jag blir förälskad i honom, om och om igen, varje jävla gång han låter mig bli det.
Igår var jag hos psykolog 1 och pratade om det förflutna/nuet, och sedan hos psykolog 2 och pratade om nuet/framtiden, gymmade en snabbis, och mötte upp Julina för cafémat och tjejsnack. Och hon tittade sorgset på mig, och skakade bekymrat på huvudet, när jag petade alldeles för mycket i min ceasarsallad, och spänt leendes, en nyans av tårar i ögonen, pratade om att jag inte vet hur jag ska gå ifrån honom och om allt han fått och får mig att känna när han vill. Vi drack té, och sen kom N. Vackrast i världen, som vanligt. Julina hade nog helst bitit huvudet av honom, men hon log så fint, och jag rörde nervöst vid hans hand, för jag vet inte vart vi är på väg och ändå sitter han där, och beter sig nästan som att han är min. Jag och N promenerar på söder, tar en bio vi inte orkar mer än hälften av, innan vi smiter, för att bara få komma hem. Tända ljus, dricka té, trassla in sig i varandra i soffan. Vara nära.
Jag kysser honom tusen gånger, för jag vet inte hur många kyssar vi har kvar. Och han tittar så hjärtskärande kärleksfullt på mig. Vi fnittrar, och pratar och skrattar, och planerar. Då och då tänker jag på att snart, snart kommer jag inte få ligga intill hans lena hud längre, jag vill gråta, men kysser hans kindben, hans ihåliga kinder, hans ögonlock, hans läppar, hans panna, hans hals, hans handleder och händer. Tusen kyssar. Vi sover nästan ingenting under natten. Eller jag sover ingenting, och han ligger till största delen vaken med mig. Jag kan inte sova, för jag måste få se honom och röra vid honom så mycket jag kan innan vi inte finns mer. Och han mumlar all den där kärleken, och kysser mig minst lika många gånger, om inte fler. Det är så fint, allting, och jag är så lycklig, så lycklig att jag leker med tanken på att nu, nu när vi ligger här i skenet från värmeljusen och han tittar på sådär, och vi bara ligger tysta och känner varandra känslor, eller som mest viskar dom till varandra, nu när vi båda tänker att herregud, tänk om det här är på riktigt. Tänk om det är vi. Nu, nu ber jag honom skaffa barn med mig, friar eller gör något annat underbart vansinnigt.
Istället säger han att jag är alltid är för långt bort, även fast han håller om mig med sina hjärtslag mot min rygg, och doften av honom fastnar i mitt hår, och hans kyssar landar på min hud. Och jag sväljer storslagna gester, och tårar, och är bara lycklig där och då, för att han finns och ligger så nära han kan, just den natten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar