Förlåt för dålig uppdatering, men mitt internet är inte vad det brukar vara. Nu har dock min iphone slutat kommunicera med mig, igen, så nu är ni allt jag har, i princip. Svårt att ringa och prata med någon under omständigheterna menar jag. Då jag varker har ork, energi, kunskap eller lust att sitta och trixa med den (även om jag faktiskt har försökt, tro mig) så vill jag mest sätta mig ner och gråta. Alternativt skrika rakt ut. Tekniska prylar och jag är inte en bra idé.
Idag är jag trött på N. Trött, trött, trött. Och irriterad. Men mest trött. Jag har varit där hela helgen och han har varit helt fantastisk och underbar, han har tittat på mig sådär, och kysst mig massvis, och sagt en massa ord om kärlek, och varit det vackraste, skönaste, mest underbara som finns. Och jag är mest bara trött. Trött på hans bra veckor då han är kär med mig, varför låta sig själv bli glad, när han ändå ändrar sig sedan. Varför tro att någonting betyder någonting alls, när det ändå inte gör det. När det ändå alltid kommer tillbaka till något annat. Så jag spelar med så gott jag kan, och sätter upp osynliga murar för hans fina ord och mjuka smekningar, upprepar "nej, nej, nej, det är inte på riktigt" om, och om igen i mitt huvud. Biter ihop och skakar av mig allt det vackra, för det hör ändå inte hemma hos mig. Inte i slutet av dagen.
Och sedan så hittar jag fel. Kan han, kan jag. Han har minst lika mycket kontrollbehov som jag och jag blir galen när han ska ifrågasätta och ha åsikter om allt hela jävla tiden. Och sedan är han typ lite snål. Inte mycket, men lite. På det där sättet som jag har lite svårt för, bara för att jag själv är väldigt snabb med att ta minst varannan, och inte ens kolla på vad det kostar (trots att han tjänar det dubbla). Och när han väl betalar verkar han liksom lite för nöjd med sig själv. Vilket är jävligt konstigt då hans ex lät honom betala för typ allt. Men mest av allt, mest jävla in i helvetes trött, är jag på att till och med, oavsett, och även när, han har en bra vecka och är kär i mig, så är det på hans villkor. Jag är så trött, trött, trött på att inte få behöva honom, någonsin. Inte ens lite grann. På att han då ska ta ett steg tillbaka och skapa något slags avstånd där han inte behöver ta ansvar för någonting. Trött på att han har verkar ha såna jävla aversioner mot att ställa upp. Det är ju inte ofta jag behöver honom, men när jag gör det så märks det verkligen.
Som förra vintern när jag var väldigt sjuk och han inte ens erbjöd sig att köra mig till akuten, eller när jag har ett problem som behöver en lösning, är stressad över en uppgift, eller som nu när min jävla telefon inte gör som jag vill. Då ska han instället genast bli sådär obekväm och otålig, för att jag inte bara klarar av saker själv. Vilket jag ju ändå alltid gör, jag är ju för fan inte hjälplös. Men det är mer den där skillnaden. Mellan hur vi reagerar. Behöver han min hjälp, mitt lugn, min input och mitt stöd, då är jag där, hela vägen. Men behöver jag honom så är jag plötsligt bara jobbig.
Och jag är så jävla förbannat jävla jävla jävla trött.
(Och så fungerar inte min telefon, plus att jag har världens sämsta morgonhumör och inte fick sovmorgon imorse för att han hade en jävla handbollsmatch vid 11, så kanske bidrar det lite grann, men i övrigt är jag faktiskt jävligt trött på honom också.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar