Jag läser massvis med saker om kärlek, både i bok och blogg form. Och jag gråter litegrann för att det finns så mycket kärlek, och så små saker som ändå känns mer som kärlek än någonting annat. Och jag tänker "det där vill jag ha." Den blicken, de orden, den kyssen just där, det vill jag också ha. Sedan känns det bitterljuvt för jag har ju haft dom, och ändå så otroligt hoppfullt, för tydligen så finns det massor med fantastiska kärlekshistorier där ute, som jag också kommer att trassla in mig i, och snubbla över, och falla för. Jag önskar man hann bli kär tusen gånger under en livstid, och inte bara kanske en gång om året om man har tur. Och jag tänker på alla dessa människor som bara går om varandra, och som man aldrig hinner, eller vågar, eller låter sig bli kär i, och så tänker jag på hur lyckliga de skulle vara om de stannade upp istället och gick någonstans härligt, farligt, underbart tillsammans. Sedan tänker jag på alla som springer rakt in i varandra, men ändå tillslut bara ursäktar sig och säger "oj, förlåt, det var inte meningen att ramla in i ditt liv, snälla ramla inte in i mitt mer."
Och sist men inte minst, så tänker jag på den där sommarkvällen då vi satt vid ett sånt där picknick bord i trä under träden i Rosendal, jag sitter nästan gränsle över dig (tonårskärlek, kallas det), och vi kysser varandra som om vi är tok-kära och du berättar vilka som är äppelträd och vilka som är päronträd (dom tycker du bäst om) och jag tänker bara att alla knotiga sagoträd, och ett ovanligt folktomt Rosendal i skymningen med dig, det är helt otroligt magiskt. Och att du är det mest manligt drömprinsiga (jamen, vad ska man kalla det då?) som jag någonsin sett. Sedan ska vi gå och titta på bikuporna och du blir jätterädd för alla bin och jag skrattar så jag gråter och ramlar ned i gräset, klänning och allt, för att du är 1,93 och bredaxlad och viftar hysteriskt med armarna, och det är inte alls så himla ridderligt, men du är det finaste jag vet och du gör mig lycklig. Och jag tänker på allt vackert du någonsin sagt, och allt du fått mig att tro att jag kan vara, och på att din hand nog alltid kommer passa perfekt ihop med min, på kyssar under stjärnorna, och att du håller om mig hela natten fast jag inte vill, och jag tänker på vår första kyss ute på Djurgården i våras, hur jag stannade upp ooch fingrade lite nervöst på din mörkblåa cardigan innan jag tittade upp och ställde mig på tå, och kysste dig, och nu så tänker jag på att snart kommer nog vår sista kyss, och då måste jag komma ihåg allt det där andra, komma ihåg att det var värt det.
Allt snubblande, och trasslande, och ramlande och fallande. Det var värt det. För det är kärlek liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar