Ett nytt kapitel.

Så vad hände egentligen med flickan med det trasiga hjärtat? Som skrev sig igenom sina kärlekshistorier för att hon aldrig fick leva någon fullt ut?

Jo, hon släppte taget, om båda två. Hon levde långa sommarnätter med vänner och somnade naken  bredvid någon som inte kändes alls men som var vacker att se på.

Och så plötsligt blev han den där vackraste av dom alla rädd för att förlora henne, och så bestämde han sig. Borta var velandet och osäkerheten, och kvar fanns bara kärleken. Nu är mitt liv något hjärtskärande vackert. Jag bor äntligen någonstans där jag känner mig trygg, och där jag är omgiven av skönhet. Och då inte minst den där långa gudalika saken med mörka lockar och ett veck i mungipan som jag måste kyssa varje gång han ler. Han den där som varje, varje, varje dag försöker kyssa bort min ångest och mina rädslor, och som berättar för mig oavbrutet hur vacker, intelligent och underbar jag är. Hur otroligt älskad jag är.

Han som har mer kärlek i sin blick när han ser på mig än vad som får plats i ett hjärta. Vi bor tillsammans i en lägenhet vi köpte nästan med en gång efter att han bestämt sig för mig, och jag efter lite om och men vågat bestämma mig för honom, igen. Det är en mjuk och lugn plats som vi fyllt med ljusa nyanser av blått, vitt och grått och där vi känner kärlek för varje rum. För det är en trea. Vi visste nämligen att vi nog skulle vilja bli en till. Sagt och gjort. I maj fick vi ett plus på stickan och när jag berättade det för min älskade grät han för att han blev så lycklig.
Det gör vi för övrigt ganska ofta. Vi bråkar nog aldrig riktigt och vi pratar fortfarande med varandra hela nätter ibland, och vi älskar varandra så det gör ont.

När jag skriver det här så rör sig en liten kille i magen, det där lilla mörklockiga underverket jag brukade önska mig så jag blev yr i huvudet. I januari kommer han och vänder upp och ned på vår värld som vi redan älskar så. Det är läskigt, stort och nästintill svindlande, och varje dag är jag livrädd att förlora allting - för det är svårt att vara lycklig när man inte riktigt vet hur man gör. Men vi gör vårt bästa varje dag, och min älskade gör det lite lättare hela tiden. För nu lever jag inte bara någonstans i närheten av lyckan, utan jag går in i den varje dag. Den ligger bredvid mig, och kysser mig på pannan, den ligger på min hud och letar sig in vare sig jag vill eller inte.

Och en dag, mina kära vänner, så vaknar man upp och inser att man kanske visst tror på lyckliga slut, att det finns en plats i världen, även för små Kameliaflickor.

Tack för att ni läst.

/K.

att försöka litegrann

Jag känner igen det nu för tiden. Det slår inte till på samma sätt. Mina svackor. Det är snart tio år sedan jag började gå i terapi, och jag kan mitt psyke och min kropp nu. Skillnaden är att nu tvingar jag mig upp, och ut. Nu förstår jag att jag inte kan ligga kvar i sängen hela dagarna och sova bort allting. Det var nära att jag gjorde det idag, helgen var en härlig, destruktiv, rolig, fruktansvärd blandning av rosé på favoritbåten, och gratisshots runt Stureplan, och jag och måndagar fungerar inte ihop.

Vissa talar om söndagsångest, men i mitt fall är det just måndagar som drar ned mig mest. Det kan bero på att jag är ledig då också, så att det blir som min söndag, men mest känns det som att måndagarna alltid innebär ett litet antiklimax av ångest och saknad. Över allt som inte blev, och allt som borde bli.

Så idag när jag var nära att sova bort allting, tog jag mig ändå ned till hamnen med en bok och en filt. Låg där tills solen gick i moln och såg upp på himlen. Nu har jag duschat och städat hemma. Snart kommer en av de bästa hit och vi ska ta en långpromenad, och sen laga lite mat.

Och så, helt plötsligt så kommer även den här måndagen ha passerat, utan några storslagna händelser, men trycket över hjärtat kommer lätta lite och jag kanske inte behöver slå mig sönder och samman när jag faller ned i mitt mörker. Jag kanske är gammal nog, har tillräckligt bra självkännedom, och är så pass snäll mot mig själv, att jag har lärt mig att landa mjukt, titta upp på himlen och hitta saker att sträcka sig efter. Till och med en måndag mitt i sommaren som aldrig kom.

kära dagbok,

Jag grät hela kvällen igår. Hela världen hörde av sig och ville ses; M&M, A&A, Mio, Ric, Chloé, Tashi. Men jag orkar inte låtsas vara glad, inte ha på mig smink, inte prata om någonting.

Helt plötsligt ser jag allt så tydligt, alla val, och alla tankar och alla känslor.

Jag hade aldrig tid, gav aldrig mig själv tid, att komma över J. Jag bara kastade mig ännu djupare in i min förälskelse med N. För jag valde ju honom. Och när jag väl insåg att det inte spelade någon roll, att jag fortfarande ville vara med J, ja, då hade han valt bort mig. Och jag tänkte att om jag bara får det att fungera med N, då valde jag rätt. Då var det värt det, det här med att jag älskade men valde bort någon annan, det är okej då.

Och nu ser jag allt. Hur jag varit med J's vän, Tintin, bara för att kunna få fråga honom om J, bara för att få vara kvar i utkanten av hans liv. Hur jag är med mitt lammkött, bara för att han påminner om J, han är lika gammal som J var när vi var med varandra, och de är så lika i sättet. Hur sorgen efter N, är sorgen över alla minnen, all lycka, och alla drömmar som vi drömde, sorgen över en framtid jag ville ha - inte saknad efter kärleken till honom.

Och nu är det för sent, mer för sent än någonsin. Alla tycker jag borde prata med honom, men jag kan inte. Jag har ingen rätt att lägga allt det här på honom. Han skulle ändå inte lämna henne, jag vill inte ens att han ska göra det. Inte på det sättet. Jag vill att han ska vara lycklig och kär så länge han kan, för det förtjänar han.

Men jag vill, och hoppas, att han en dag ska se allt som jag ser, ska få samma insikt, och bara veta. Hade jag blivit lycklig om den dagen var idag? Ja. Men det fungerar inte så. Livet vill alltid andra saker. Så jag ska vänta, och älska, och hoppas. Dejta, ligga och bli kär i en massa vackra, hopplösa, fantastiska pojkar och män. Och så en dag kanske han står där och ber mig älska honom, och så kan jag berätta att jag har gjort det hela tiden.

Ingen fattar vad jag håller på med, utom min äldsta, bästa vän. Hon har sett det hela tiden. Och det är skönt, för alla andra tror att jag hittar på det jag känner, eller att jag bara låtsades med N. Allt jag kände för N, kände jag på riktigt. Men frågan är om jag någonsin hade kunnat älska honom. Jag trodde att den biten, handlade om honom, om att han inte lät mig, men jag kanske inte lät mig själv.

Jag förstår mig inte på mig själv alls. Men nu ser jag klart i alla fall, för första gången på väldigt, väldigt länge.

saker man inte säger

- Snälla, lyssna på mig.

Så skulle jag säga.

Och du skulle sitta mittemot mig i soffan eller bredvid mig vid våra stenar vid vattnet. Kanske skulle du skratta lite nervöst. Försöka kallprata bort ögonblicket. Jag skulle försöka spela med, men till slut skulle mitt hjärta säga ifrån.

- J, älskade du mig på riktigt? Skulle jag fråga mitt i allt, då när hjärtat inte orkar låtsas mer.

Du skulle skruva lite orolig på dig.

- K, sluta, skulle du svara.
- Svara istället.
 - Varför frågar du det? Skulle du fråga och titta bort, kanske kasta grus i vattnet, eller börja pilla på en av alla mina tusen kuddar, beroende på var vi är.

- För jag måste veta.
- Jag kan inte svara på det.
- Det är viktigt.
- Varför är det viktigt nu, K?

Och sedan skulle vi prata om att det var längesedan nu. Du har kysst henne för många gånger, och jag har legat tätt intill honom alldeles för många nätter, och vi är ju inte vi längre. Jag blev kär i någon annan och du älskar henne nu. Men du vet. Och jag vet.

Om du skulle röra mig nu, när vi sitter här, och du försöker undvika samma samtal som du tvingat mig att ha flera gånger, så skulle det vara lika elektriskt som då. Vi skulle minnas allt. Varje bråk, varje smekning. Alla andetag skulle bli tyngre, och alla känslor skulle ligga under huden och pulsera.

- Förlåt, skulle jag säga sedan. Förlåt för att jag lät honom komma in i vår värld.

Och du skulle skaka på huvudet, du vill inte höra, för du har nästan kommit över det nu.

- Sluta, K, sluta säga förlåt. Det är okej.

Och då skulle det brista helt. Helt och hållet.

- Nej, men förstår du inte? Det är inte okej. Jag är inte okej. När du åkte till USA, och jag var med honom så räknade jag dagarna tills du skulle komma hem igen. Jag hade till och med gjort ett papper med små rutor och varje dag kryssade jag för en. Varje dag så längtade jag efter dig, och tänkte att när du kommer hem så lämnar jag honom. Jag lämnar honom, och så ber jag dig att snälla, snälla, snälla försöka älska mig igen, och det enda jag ville var att vi skulle försöka få det att fungera.

- K...
- Nej, lyssna! Lyssna! Skulle jag säga förtvivlat. Förstår du inte?
- Vad K? Vad är det jag ska förstå? Skulle du säga med hjärtat i halsgropen.

- Den där natten när du kom hem till mig, och vi pratade, och jag fick reda på att du älskar henne, och att hon älskar dig, det var så svårt för mig att inte röra dig, inte kyssa dig, inte vara med dig igen. Kommer du ihåg den natten?
- Du kastade ut mig.
- Ja! För jag vill att du ska vara lycklig, med henne, med vem som helst. För jag vill bara se dig lycklig, och att du ska vara älskad, och älska någon som älskar dig. Jag ville inte att du skulle förstöra det med mig, för mig, inte efter hur jag förstörde oss. Förstår du inte?
- Nej, det gör jag inte.

- När du sa att du älskade mig, det var det finaste som någonsin hänt mig. Jag hade väntat på det så länge. Det finns ingenting som någonsin har betytt mer för mig. 

Nu skulle du vara tyst och titta ned i marken för du vill inte prata om det här, inte bli påmind om kärleken som aldrig fick bli.

- Och när N kom in i allt, och du skrev... du skrev att om jag ville så skulle du bara vara min, och att det inte var för att behålla mig utan för att du älskade mig så otroligt mycket...
- Sluta nu. Det räcker. Vad håller du på med K?
- Jag tänker på det hela tiden. En gång i veckan.
- Jaha. Det är inte hela tiden.
- Dig tänker jag på hela tiden. Varje dag.

Tystnad. (Förutom jag då, jag skulle gråta lite.)

- Jag säger inte allt det här för att vara jobbig, eller för att göra det svårt J.
- Varför säger du det då?
- För att jag älskar dig. Jag har alltid älskat dig och jag älskar dig fortfarande.

- Jag vet inte vad jag ska säga, skulle du svara.
- Jag vet det. Det är okej. Men jag vill att du ska förstå. Allting. Varför jag lät dig gå, varför jag inte försöker få tillbaka dig. Det är för att jag älskar dig, jag älskar dig så genuint jävla osjälviskt mycket att jag bara vill se dig lycklig, fast det inte är med mig.

Och nu skulle jag gråta ganska mycket och du skulle svälja djupt och blinka bort dina känslor och förmodligen ta min hand, försiktigt. Sedan skulle vi sitta tysta, jag med mina tårar, du med dina tusen tankar, och sedan, sedan skulle du hest säga

- Jag förstår.

Och du skulle gå och jag skulle somna utan dig igen.

två män, och ett brustet hjärta

Ni måste vara trötta på det nu. Det här med N, och J. Jag förstår det faktiskt inte själv. Hur jag kan känna så mycket för två män samtidigt. Till och med nu när alla slut är skrivna, och inget av dom blev lyckliga.

Min förälskelse i N var plötslig. Han stod där i all sin perfektion en dag och bad om mitt hjärta. Min hand passade perfekt i hans, och våra drömmar var samma drömmar. Jag har aldrig varit så kär, som jag var, och är, i N. Med honom fick jag mina vackraste (mest smärtsamma) minnen, och såg jag ett helt liv, och en hel framtid, av lycka och kärlek. Av barn och hus. Med N kunde jag se mig själv bli gammal, så jag lät mig själv förälska mig i honom,

fast jag redan älskade J.

Men J. J, med alla sina fel och brister, var på många sätt mer självklar för mig än N någonsin varit. Han var oundviklig. Jag valde honom aldrig, skulle aldrig ha valt honom. Och han skulle verkligen aldrig ha valt mig. Men vår kärlek, min kärlek till honom, den bara var. Den smög sig på och vävde sig in, och ändå känns det som om den alltid har varit där.

Det är så konstigt, för nu när det gått ett tag så känns ett liv utan N, mindre otänkbart än ett liv utan J. Saknaden efter N, den är som kärleken till honom. Den är plötslig och stark, den ilar till när jag minst anar det, kommer över mig i de mest oväntade stunder. Störtregn.

Men saknaden efter J, den är lågmäld. Den ekar och vibrerar, den är som luften innan ett oväder är på väg. Så saknaden efter N är lättare. Regn är regn, det går över. Men molnen, mina älskade, molnen som rör sig tätt ihop, och fåglarna som flyger orolig över himlen, och träden som greppar hårdare om marken med sina rötter, och vetskapen om att snart gör hela världen uppror, och gud vet vad det innebär, eller när stormen är över - det,

det är lite knepigare.

att fortfarande (alltid) älska J.

Och jag saknar J.

Saknar, drömmer, tänker.

Och ja, ja, jag vet, jag saknar bara honom som ett substitut för allt annat jag saknar, och vi fungerar inte ihop, och det var ett år sedan nu, och ja, jag vill att han ska vara lycklig med sin nya tjej, och jag älskade honom kanske inte på riktigt för hur ska jag då förklara/försvara att jag träffade N mitt i allt, mitt i oss, mitt i livet?

Men ändå.

Jag saknar honom och jag älskar honom på något jävla sätt och jag önskar att vi inte var så himla långt borta, för vi var bra vänner, kära, speciella vänner, och i slutet av dagen brukade han alltid vara där, och jag kunde somna med mina läppar mot den där gropen i hans bröstkorg och doften av honom i min säng. Och han var min, inte för att jag bad honom vara det, eller för att vi bestämt oss för det, eller för att han sagt det. Vi gjorde aldrig något utav allt det där. Men han bara var det.

Min.

det här är bara negativt och jävligt så vill du vara lycklig får du vänta tills nästa inlägg

Jag promenerade hem från jobbet idag. Det var varmt och alla gick med solglasögon och bara ben. Och helt plötsligt vid en syrénbuske som blommat ut för länge sedan, så bara kom dom. Tårarna. Jag är så känslomässigt, ekonomiskt, livsstressad just nu, det är så mycket som behöver falla på plats med jobb och skola och pengar, och jag har så fruktansvärt ont i kroppen av mitt jobb. Nackspärr fast i hela överkroppen, huvudvärk fast i fötterna. Jag behöver ett glas vin, en naprapat, kyssar i nacken, en lång jävla båttur. Någonting som stillar allt. Det som gör det så himla tungt är att jag bär allting själv. Och jag är så trött på att le just nu, förlåt men jag är verkligen det. Allting bara byggs på och byggs upp, och någonstans där inuti finns jag, men kvävs nästan. Jag måste hålla uppe allt för annars blir jag levande begravt i livspusslet. Och det finns ingen som kysser bort mina tårar, ingen som säger att det kommer bli bättre, att vi fixar det och ordnar allt. Även om jag inte skulle tro på det så behöver jag det, det skulle bli lättare att andas om någon delade min vardag med mig. Jag behöver den där rösten som upprepar allt det där man bara säger, för jag är så hes nu. Jag har tappat min röst och egentligen vill jag bara skrika. Så jag gråter istället, mot en jävla syrénhäck, i ett villaområde, där ingen annan somnar ensam, och alla går med bara bruna ben, och är dom ledsna innerst inne så syns det ändå inte bakom solglasögonen.

Fan. Jag klarar inte det här.

(Och det har hänt en sak mellan mig och min mormor, så vi pratar inte med varandra. Därav den ekonomiska stressen som ligger som ett järngaller runt oron. Men mest av allt det här med att hon krossat mitt hjärta litegrann och mycket mer än någon pojke någonsin gjort. Jag vill bara få gråta men jag är så spänd överallt. Så jag tar långa, varma bad, alldeles för varma när det är 25 grader ute, för att få spänningen att lätta. Men jag kan inte sova av all ångest, och jag kan knappt ta mig upp ur sängen av muskelvärken. Jag är gammal i själen, och gammal i kroppen, och jag vill fan inte mer nu.)

ge mig rosor, ge mig liv, ge mig död

Ni förstår jag samlar på dem. På minnena. På känslan. På hur allting smakar och hur luften känns i lungorna och hur ljuset lägger sig på världen.

Ibland känns det som att jag är döende. Jag får en överväldigande känsla av att jag kommer dö inom kort. Den är inte skrämmande, och den skapar inte ångest. Men den är. Jag säger ingenting till någon, jag bara dricker mitt té, och ler mot horisonten, kisar kärleksfullt mot vännen min, pratar om pojkar, och tänker att snart så dör jag.

Så jag samlar och sparar. Mina minnen är en båttur på spegelblankt vatten, solsken i ett vinglas, mitten av ett hav, sommar reflekterat i bästa vännens hår. Dom är jordgubbsglänsande och saltvattensglittrande. Mina minnen smakar päronlikör och doftar färskpotatis, är en korg med blomster och en hög med björkris.

De är de högljudda ropen och applåderna från femkampen, och den druckna nattsången på klipporna. Kvällen är så sen och morgonen så tidig att vi inte vet om det gyllene ljuset på andra sidan havet är solnedgång eller soluppgång. Dans på en brygga när luften är varm och alla färgglada lampor suddas ut på himlen, blir till penseldrag och stjärnfall.

Mina minnen är timmar av fuktig bastuvärme och tjejsnack, följt av en promenad, kylig och molnig men evigt sommarljus. Det frasande ljudet av boksidor som vänds och vetskapen om att de man tycker om bara är ett skratt bort.

Mina minnen är även den där lilla klunken från bästa killkompisens glas, och blicken när ögonen möts: du får, jag får, jag älskar dig. Mina minnen är vingliga gator, där jag går armkrok med tjejerna. Som en lång rad pappersfigurer som någon färglagt extra vackert, men klippt ut ganska ojämnt.

De är spontana kärleksförklaringar och fnittrigt skvaller över fikastunder på söder, rosa nagellack, och hundra myggbett. Samtal med främlingar, nummer som byts men aldrig används. Mina minnen är en solbränd kropp, med långa, starka muskler, och den där pussen på pannan en söndag i juni.

Mina minnen är tusen äventyr och klänningsbyten. Hundra kyssar och saker man vågat. Mina minnen pulserar under min hud. Vill ut. Vill in. Ännu längre in. Mina minnen bygger broar, slott och hela världar, i de där sprickorna som livet lämnat efter sig, sätter ihop det där som någon slitit sönder. Och nu är man nästan vuxen och man är egentligen livrädd för allt, men man säger ändå ja, kom hit.

Kom hit och lägg dig här tätt intill, plantera rosor i mellanrummen. För jag vill inte ha några murar där, har inte plats för mer ogräs. Så ge mig rosor, taggar och allt. Så jag minns det onda, så jag kan älska det vackra, så jag kan vårda allt så gott jag kan.

För jag kanske dör snart, och gör jag det vill jag minnas. Era röster när de är som lyckligast och hur brunbrända pojkar smakar, och hur sommarsol dröjer sig kvar i nattluften och sätter sig i håret. Era händer i mina när vi springer för att vi andfådda av skratt försöker hinna med livet. Jag vill minnas era smilgropar, och era handleder, sättet ni går och exakt hur världen rörde sig runt oss när vi låg i gräset och jag kisade kärleksfullt mot er, mina vänner, för att jag är döende, för att vi alla långsamt, fort, innerligt och evigt, dör, men just nu, i denna stund, inte bara existerar, utan lever.

långa nätter, där ute finns så många långa nätter

- Kom hit, säger han och tar mitt ansikte i sina händer, kysser mig hårt och mjukt på samma gång.

Han är för ung, och för oansvarig, men han har smilgropar, han är lång och solbränd, han har stora händer, len hud och en fantastisk kropp, en sån som får dig att ofrivilligt bita dig i läppen och sucka. Som får dig att kyssa allt ifrån hals, till armar, till bröstkorg, till höftben.

Jävlar, säger jag bara.

dagarna som passerar, dagarna vi minns.

Jag har väldigt kul nästan hela tiden. Jag skrattar otroligt mycket. Varje gång tjejerna samlas slås jag av hur otroligt vackra alla är. Jag går ut och tittar på fotboll med killkompisarna på Strand, och just pojkarna läker hjärtat mer än annat. Jag går på äventyr med mina vapendragare Minnie och Sania. Jag har efterfester med tända ljus, hiphop och amaretto.Vi firar Chloé, och från fördrinken på Folkbaren, blev det middag på Roxy, följt av 7an, Fridays Stureplan, Obaren (där jag spontankysste någon kostymklädd 30 åring), East och Spy bar. 11 timmars festande. Champagne, appletinis, fireball och vin i mängder. Jag är fortfarande dödsbakis.

Min norrländska jazzmusiker har åkt hem över sommaren, och jag andas ut av lättnad - han skickar söta sms om att han saknar mig varje dag. Den kostymklädda 30 åringen undrar om jag vill ses någon dag, och jo, det vill jag väl kanske. Jag vet inte. Låtsas-fransosen visar sig ha flickvän och det är väl tråkigt, tror jag. Mitt lammkött hör av sig och jag blir ganska glad. Typ. Och Tintin är i Ukraina för EM, men saknar också.

Jag har väldigt kul nästan hela tiden. Jag skrattar otroligt mycket. Men på måndagarna då gråter jag nästan hela dagen, för ingenting läker hjärtat på riktigt, och det här med att det har gått ännu en vecka utan dig, och jag har ännu en vecka utan dig framför mig, det blir alldeles för mycket för mig, när jag inte har en drink i handen och en annan pojke bredvid.

Men jag ser fram emot saker. Sommar och äventyr, och platser och människor att försvinna till. Minnen som inte är du.

(suffer the first light that set fire to the stars)

I en säng fylld av poesi
där för många drömmar somnat,
och för få vaknat till liv,
ligger jag och minns

för bläcket, på mina händer
betyder ingenting
när du inte andas in,
mig och mina ord

Du, är, min berättelse
det är du, som
gör mig skrivandes
och utan din vita hud,
där jag kysst fram mina meningar

är jag inte längre, flickan, 
som viskar,
dikter i sömnen
jag är böcker som bleknar
och sagor vi glömde

När dina händer, inte bläddrar
och du inte läser, mina läppar
vet jag inte vem jag skriver för

så jag ligger i en säng av poesi
där alla våra drömmar fötts
och känner våra drömmar dö.


-K.K

snurra min jord igen, för allt vi drömde en gång (allting som du gör blir till pärlor mot min panna)

Ibland så slår du till mitt i allt. Ditt skratt. Sättet du spärrar upp ögonen när du pratar om sånt du tycker om. Dina perfekta läppar och dina insjunkna kinder. Hur du brukade le i sömnen. Dina tunga andetag. Ditt gängliga sätt att gå. Dina hand som vilar på min höft. Den där lätta kyssen bakom örat, som ett hemligt tecken, bara för oss. Din kropps linjer, varje muskel, hur du doftar. Din stora hand över min. Hundratusen minnesbilder i ett enda andetag, och jag vet inte vad jag ska göra. Det gör så ont, alla minnen, alla drömmar, allt jag önskade mig. Allt jag fortfarande vill. Men mest ont, mest ont, den där lilla rösten som påminner om att en dag minns jag inte alls, och du kommer glömma mig helt.

Du kommer somna med din hand på någon annan flickas höft, och skratta mot hennes axel, och lägga din hand över hennes, och hon kommer se på dig när du sover och dra händerna genom dina mörka lockar, och drömma alla mina drömmar om oss. Hon kommer lära sig varje linje och känna doften av dig på sin hud, och jag vet inte, vet inte, vet inte, vad jag ska göra.

För du får göra som du vill men aldrig andas någon annan än mig. Åh herre-gud, vad ska jag göra när du andas någon annan än mig?

snurra min jord igen, stockholm ligger öde och världen håller andan...

Den här staden alltså. Och alla människor, samtal, och saker som kan hända på några timmar. Dessa kontraster som lägger sig som ett mönster på min unga hud (för det är ju bara hjärtat som är gammalt).

Dagtid. Lekpark med vän och hennes blonda, knubbiga son. Té och tecknat i deras vita, blommiga hem. Middag. Uteservering, rosévin och räkmackor med Minnie på Medis. Sms:ande med män och pojkar (för det finns ju en skillnad). Servitören har världens blåaste ögon som han himlar och blinkar med om vartannat. Efterrätt. Cava på Folkbaren. Mer sms:ande. Sitter uppflugna i baren och bartenderpratar, bartenderskrattar, bartenderlyssnar, bartenderretas. Blir bjudna till hennes pappas Os middagssällskap. Dricker rött och årgångswhiskey i en enorm södervåning, en sån där som har gångar att gå vilse i, och minst fyra meter i takhöjd. Skrattar ännu mer. Sms:ar lite mindre. Diskuterar ytligheter med journalister och kulturmänniskor. Crashar värdparets sons biokväll i hans rum. Lammkött-pratar, lammkött-skrattar, lammkött-lyssnar, lammkött-retas.

Springer i småregn ned mot Slussen, kastar in oss i en taxi. Hamnar på killkompisens nya, trendiga jobb. Sitter i läderfotöljer på en nedsläckt restaurang, dricker lite för sött vitt vin (men vid det här laget bryr vi oss inte längre) med skäggiga män i söderskjortor och läderskor. Pratar lite litteratur, lite livet, men mest strunt. Bartendern, den ena skäggiga mannen, är riktigt vacker, hans barnsligt busiga inställning till allt, passar inte hans utseende, men det fungerar för mig, ikväll. Så jag håller kvar hans blick och låter mitt ben vila mot hans under bordet. Han är halvfransk (men det vet jag inte riktigt om jag tror på) och öppet oansvarig. Jag tittar inte lika ofta på mobilen, svarar inte lika snabbt när den vibrerar i min hand.

Nästa bar. Någon äldre karl envisas med att ha sin arm kring min midja, och släpper varken mig eller mitt sällskap alls. Så herr halv-låtsas-who-cares-fransos spänner ögonen i honom, och presenterar sig som min pojkvän. Sedan pratar vi om våra låtsasbarn, som min låtsassyster passar ikväll, men att vi måste hem snart, för barnen har ju faktiskt babysim imorgon. Jag fnittrar mot Minnies axel och sen är det plötsligt dags att gå. Så jag ger killkompisen en puss på munnen, tackar det den förlovade skäggiga mannen till vänster om mig för en åh-så-trevlig-kväll, och viskar i han den vackra, förmodligen lite sviniga killens öra, att vi ses snart.

Ut i regnet, in i taxi, bli avsläppt vid Slussen. Småspringer ned till tåget, som har stannat halvvägs längs spåret. Det står två meter bort och tågförarens dörr är öppen, och det ligger killar på perrongen och lutar sig ut, och jag gör samma sak, för jag förstår inte riktigt. Det är personal och polis överallt, och jag förstår inte riktigt. Men sedan ser jag något under tåget som verkligen inte borde ligga där, och i nästa stund kommer brandmän rusandes nedför trapporna, och en ung polis, säger att ni måste gå härifrån, ni måste gå nu, nu, nu, vi stänger ned här. Och jag förstår fortfarande inte, det står liksom still allting. Tills en tjej börjar gråta, och säger, herregud någon har hoppat.

Så jag går upp och vet ingenting, och har inga taxipengar och knappt något batteri på mobilen. Jag tänker att tio minuter tidigare hade jag inte varit där, en minut senare hade jag inte blivit insläppt genom spärrarna. Jag ringer Minnie och vet inte riktigt var jag ska. "Tänk om det var en student?" säger hon, rösten skär sig, och mitt hjärta snör ihop sig. Jag promenerar i ösregn längs söder. Försöker ringa pappa men ingen svarar. Hamnar i Zinkensdamm och ringer Angelica, väcker henne och hon säger, kom hit, kom hit så löser vi det. En och en halvtimme senare är jag hemma. Lägger mig i min säng och hela resten av kvällen försvinner helt.

Timmarna går så fort i den här staden vissa kvällar, och jag färgas, fylls i, lite bitvis, utan att jag knappt märker det. Det kommer sedan, när man vaknar upp i den här lägenheten. När man ligger i badet dagen efter, sjunker ned under ytan, kommer upp igen och tänker "vad fan hände igår egentligen?"

"Well baby, you're already in that cage. You built it yourself... ...It's wherever you go. Because no matter where you run, you just end up running into yourself. "

Mitt hjärta vill bort från den här staden. Bort från allt som för mig att minnas och sakna. Eller kanske vill jag bara bort från den här lägenheten. Mest av allt vill jag nog bort från mig själv. Mina atarax är slut. Har bara inderal och risperdal hemma. Så kul tänkte jag ha ikväll. Egentligen vill jag gå och lyssna på jazz i stan och dricka té med en vän men ingen, ingen, ingen vill hitta på något ikväll. Och jag klarar inte av den här känslan, det sliter, tär och trycker på samma gång. Jag önskar att jag hade någonstans att ta vägen. Att inte varje andetag påminde kroppen om hur mycket det tar emot allting.

Det går över, jag vet det. Jag bara önskar att det inte alltid kom tillbaka.

du är vemodet i varje vacker stund.

I lördags fyllde jag år. Bordet fylldes av cupcakes täckta med white chocolate frosting, jordgubbar, vindruvor, bröd, vitlöksmör, pastasallad, paj, oliver och ostar. Champagneglasen stod uppradade, med sidensnören och namnlappar i pastellfärger, och sju flaskor bubbel i kylen. Doftljus och syréner på soffbordet, fransk musik och så spöregnet utanför.

In trillade mina flickor. Mina vackra, intelligenta, roliga, varmhjärtade flickor. Glada stod de i dörren och log stort, grattade och bad om en hårfön efter ovädret utanför. Och så umgicks vi hela dagen, åt och drack och skrattade. Jag fick världens vackraste vita rosor som jag ju älskar så, och massvis med fina paket. En vit stor lykta i trä, blekblåa skor med spetssnörning, en novell av Boye, en diktsamling av Tranströmer, gröna téer, doftljus, gammaldags parfymflaskor i lila glas, tekoppar, en receptbok, två halsband med gammaldags klockor, en vacker glasburk från en favoritbutik i Gamla stan. Jag har världens bästa vänner som känner mig bäst i hela världen.

När det blev kväll så lockades hår, det sattes på lösögonfransar, en bästa vän sminkade en annan, luften fylldes av parfym. Vi shottade tequila och trängdes i hallen. Åkte till Ljunggrens och mötte upp ett stort fång vänner till, tog oss förbi Laveau, slutade på East. Jag drack Bellinis och whiskey sours, hann inte alls umgås med alla älskade som jag ville, men kramades mycket. Avslutade kvällen med en Norrlänning som är alldeles för snäll och som pussar mig på pannan och näsan mest hela tiden och säger "vad fin du är."

Och jag har en fantastisk födelsedag, dagen efter ligger jag med en välförtjänt huvudvärk och väntar på S som är iväg och undervisar några pianoelever. När han kommer hem kollar vi på film och äter hemkörd pizza.

Jag har världens bästa vänner, och jag har fyllt den där åldern som är min riktiga vuxenålder, för nu är jag lika gammal som mamma var när hon fick mig. Jag är ung men jag är vuxen och jag har den där pirrande känslan och oron i kroppen som säger mig att livet börjar på riktigt snart, och jag är lycklig som har så mycket fina människor i mitt liv men,

men den jag gav mitt hjärta till är inte min längre, och han grattade mig inte på min födelsedag, och jag vet inte vad som känns mest, att han inte gjorde det eller om han hade gjort det, och idag när jag inte har ett glas bubbel i handen, och inte är bakis längre, så finns bara det där trycket över bröstkorgen som är saknad.

och fast jag bara vill glömma, handlar alla mina låtar om dig.

Jag har dejtar en ny pojke. Han är från Norrland och pratar på ett sätt som får mig att le konstant, för det är så fint. Han vet inte hur man ska klä sig, och han blir svettig om händerna och nervös när jag är nära. Han är inte snygg alls, men han spelar ungefär sex olika instrument och han studerar musik. Han tycker om att fiska, åka båt och bygga saker. Men mest av allt, mest av allt så är han godheten själv. Han är ärlig, jordnära och genuin, och det finns ingenting konstlat, ingen prestige och inga dolda motiv. Jag behöver inte trippa på tå eller vara rädd för att han ska göra mig illa. Han vet nog inte ens hur man gör. Och mitt hjärta är liksom inte glas och taggtråd med honom, det är mjukt hav, skog och frisk luft.

Nu ska jag träffa någon jag saknat och sedan ska jag ligga i jazzmusikerns armar och vänta på att hans hjärtslag lägger sig till rätta, och på att hans osäkra, tafatta kyssar blir innerliga.

(Jag försöker att inte tänka på N. Men allting jag sjunger, och allting jag skriver, där är han.)

om jag inte får ha dig så vill jag ha allihop.

Den här sommaren ska jag ha singel-sommar.

Ja, ni vet. Kasta flirtiga längtansfulla blickar efter män med mörkt lockigt hår, pojkar med smilgropar, vackert solbrända killar med båt, och blekt smala musiker. Kyssa vem jag vill, när jag vill. Det här är första sommaren på två år utan (tomma) löften, utan (underbara) måsten.

Jag tänker bara dricka cava, prosecco och champagne. Ha på mig klänningar varje dag. Ligga vid vattnet och läsa i ensamhet, äta jordgubbar och grilla i parker med folk skrattandes bredvid. Måla naglarna i aprikos och persika. Åka båt och känna att "herregud-vad-jag-är-fri."

Jag längtar och ser fram emot att vakna upp med någon efter en varm sommarkväll som jag bara tycker om, kravlöst och utan ångest, suddiga galna kvällar på Stockholms utomhusklubbar, ljumma nätter då livet slår emot en. Singel-sommar med massvis med män, som jag knappt kommer minnas när hösten kommer. Men jag kommer minnas hur mycket vi fnittrat, flickorna och jag, när vi pratat om dem, hur vi hånat sms:en, suktat efter blickarna, och blinkat konspiratoriskt åt varandra i baren när pojkarna vänt ryggen till.

Man hinner aldrig göra allt man vill, under sommaren. Och den går alltid för fort, hur man än bär sig åt. Men det spelar ingen roll. För man behöver bara några fantastiska kvällar, några minnen för livet. Och så lägger man dom i sin sommar-ask med alla andra underbara midsommaraftnar, nattbad, spelningar, och äventyr. Så ligger dom där, i evigt solsken, oändligt oförglömliga. Tillsammans blir alla små bitar den perfekta sommaren, och det är den vi värmer oss med under vintern.

Men nu, just nu, är det försommar och jag får kyssa vem jag vill.

den blomstertid nu kommer

"Du leker älskar, älskar inte med oss. Rycker i bladen tills det inte finns något kvar. Jag står naken i vinden. Längtar efter händer, hungrar efter sol.  Och du går vidare, drar händerna över gräset som om du aldrig rört mig alls."

vita papper är farliga, farligare än ord

jag trodde verkligen du skulle älska mig den här gången.

 

"Oron i mitt hjärta är bekant. Men den irrar runt i min bröstkorg och känner inte igen sig. Det är lugnt här sedan du kom. Ångesten vill ut i mina fingertoppar, till och med nu, när jag skriver det här. Den får glädjen att avvakta. Oron i mitt hjärta, är bekant. Den klöser mot mina innerväggar och vill ut. Men ett leende från mig är en befallning, och så stannar den där. Den ska inte få riva dig i sömnen.

Du har en dröm om oss som vilar på dina läppar. Kärlek som dröjer sig kvar i din mungipa. Ett veck där kinden börjar, som talar om en lycka som är min. Det stillar hjärtat.

Du mumlar förälskelse när du sover och har händer som söker min hud. Jag finns innanför dina ögonlock. Jag är trygg där, inuti dig. För du är stark och varm och vacker. Du andas mig.

Jag finns i dina andetag, och oron i mitt hjärta är inte alls lika verklig som ljudet av dig. Som den pulserande, lugna kropp, med jämna stadiga hjärtslag, som ligger bredvid.

Jag ber dig hålla om mig. Och genom din ljusa, rena hud, kan jag känna hjärtslagen. Du håller hårt och de trummar mot min rygg, får mitt bräckliga skal, mitt ömtåliga skelett att vibrera. Jag är rädd att gå sönder nu; Pandoras ask i dina armar.

Men sedan kysser du mig omedvetet, innerligt och fjäderlatt, lämnar bitar av den där drömmen på min nacke.

Och rytmen från dig, går in i mig, får oron att ge med sig och lägga sig ned. Får ångesten att lyssna till din kropps vaggvisa, den enda sång jag aldrig kunnat skriva, men som jag kan varje ton till. Vi nynnar med tills vi somnar, oron och jag.

Ett leende från mig är en befallning."

men du är inte kär i mig och vi blev aldrig på riktigt

vi är en natt som aldrig gick över i en dag som tillhör oss

och jag kommer aldrig att förlåta dig för det.

"... som en stjärna utan namn, du färdas över natthimlen, med de andra anonyma ljusen."

Mitt hem luktar liljor, pioner och lövkojor. Det är försommar utanför mitt fönster, men kallt i hjärtat.

Igår var jag på ännu en dejt. Vi gick till Fotografiska och jag tittade på sagobilder av Helena Blomqvist. (Du hade pekat på räven som dök upp här och där bland flickorna i vita spetsklänningar, och förstått varför kaniner som håller hand med lockiga små gör mig lycklig ända in i hjärtat.) Sedan promenerade vi genom ett varmt sommar Stockholm (när blev allt så grönt egentligen?) och håller hand som om vi hör ihop. Det gör vi inte. När vi sitter på den där båten och fikar så stirrar jag in i horisonten tusen gånger mer än vanligt, men han ser inte det, för han bryr sig inte. Han är vältränad, tråkig och lättstött. Han trycker upp mig mot en mur och kör ned tungan i halsen på mig. Och sedan skrattar han bara. Jag säger att jag inte gillar att kyssas (men med dig var kyssarna vartannat andetag) och han lägger armarna i kors och ser sur ut. Han är inte vacker alls. När jag går hem säger jag att han får ha det bra, och sedan raderar jag vår sms-konversation.

Sedan går jag hem och duschar av mig doften av hans äckliga parfym som på något sätt har satt sig i mitt hår, byter till en annan klänning, börjar om min dag. Möter upp Friday och Minnie på Folkbaren. Umgås med favoritgubbarna (Minnies pappa O som alltid sitter och försöker förföra kvinnor vid bordet bredvid, flummigt estetiskt fantastiska farbror A, och herr B, en härligt självupptagen författare.) Vi dricker massvis med cava, och sedan går vi flickor vidare till stammisbaren. Vi dricker whiskey sours och umgås med en artist som är på g, och en producent som skriver till världstjärnor med en viss Idol-jurymedlem. Efter det, en sväng till ett nyöppnat ställe, där jag skriver våra namn  med min läpp-penna, på varsin stol inne i champagnebaren när ingen tittar. Och sedan hem, för att sova bort allting igen.