att fortfarande (alltid) älska J.

Och jag saknar J.

Saknar, drömmer, tänker.

Och ja, ja, jag vet, jag saknar bara honom som ett substitut för allt annat jag saknar, och vi fungerar inte ihop, och det var ett år sedan nu, och ja, jag vill att han ska vara lycklig med sin nya tjej, och jag älskade honom kanske inte på riktigt för hur ska jag då förklara/försvara att jag träffade N mitt i allt, mitt i oss, mitt i livet?

Men ändå.

Jag saknar honom och jag älskar honom på något jävla sätt och jag önskar att vi inte var så himla långt borta, för vi var bra vänner, kära, speciella vänner, och i slutet av dagen brukade han alltid vara där, och jag kunde somna med mina läppar mot den där gropen i hans bröstkorg och doften av honom i min säng. Och han var min, inte för att jag bad honom vara det, eller för att vi bestämt oss för det, eller för att han sagt det. Vi gjorde aldrig något utav allt det där. Men han bara var det.

Min.