Jag känner igen det nu för tiden. Det slår inte till på samma sätt. Mina svackor. Det är snart tio år sedan jag började gå i terapi, och jag kan mitt psyke och min kropp nu. Skillnaden är att nu tvingar jag mig upp, och ut. Nu förstår jag att jag inte kan ligga kvar i sängen hela dagarna och sova bort allting. Det var nära att jag gjorde det idag, helgen var en härlig, destruktiv, rolig, fruktansvärd blandning av rosé på favoritbåten, och gratisshots runt Stureplan, och jag och måndagar fungerar inte ihop.
Vissa talar om söndagsångest, men i mitt fall är det just måndagar som drar ned mig mest. Det kan bero på att jag är ledig då också, så att det blir som min söndag, men mest känns det som att måndagarna alltid innebär ett litet antiklimax av ångest och saknad. Över allt som inte blev, och allt som borde bli.
Så idag när jag var nära att sova bort allting, tog jag mig ändå ned till hamnen med en bok och en filt. Låg där tills solen gick i moln och såg upp på himlen. Nu har jag duschat och städat hemma. Snart kommer en av de bästa hit och vi ska ta en långpromenad, och sen laga lite mat.
Och så, helt plötsligt så kommer även den här måndagen ha passerat, utan några storslagna händelser, men trycket över hjärtat kommer lätta lite och jag kanske inte behöver slå mig sönder och samman när jag faller ned i mitt mörker. Jag kanske är gammal nog, har tillräckligt bra självkännedom, och är så pass snäll mot mig själv, att jag har lärt mig att landa mjukt, titta upp på himlen och hitta saker att sträcka sig efter. Till och med en måndag mitt i sommaren som aldrig kom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar