Ni måste vara trötta på det nu. Det här med N, och J. Jag förstår det faktiskt inte själv. Hur jag kan känna så mycket för två män samtidigt. Till och med nu när alla slut är skrivna, och inget av dom blev lyckliga.
Min förälskelse i N var plötslig. Han stod där i all sin perfektion en dag och bad om mitt hjärta. Min hand passade perfekt i hans, och våra drömmar var samma drömmar. Jag har aldrig varit så kär, som jag var, och är, i N. Med honom fick jag mina vackraste (mest smärtsamma) minnen, och såg jag ett helt liv, och en hel framtid, av lycka och kärlek. Av barn och hus. Med N kunde jag se mig själv bli gammal, så jag lät mig själv förälska mig i honom,
fast jag redan älskade J.
Men J. J, med alla sina fel och brister, var på många sätt mer självklar för mig än N någonsin varit. Han var oundviklig. Jag valde honom aldrig, skulle aldrig ha valt honom. Och han skulle verkligen aldrig ha valt mig. Men vår kärlek, min kärlek till honom, den bara var. Den smög sig på och vävde sig in, och ändå känns det som om den alltid har varit där.
Det är så konstigt, för nu när det gått ett tag så känns ett liv utan N, mindre otänkbart än ett liv utan J. Saknaden efter N, den är som kärleken till honom. Den är plötslig och stark, den ilar till när jag minst anar det, kommer över mig i de mest oväntade stunder. Störtregn.
Men saknaden efter J, den är lågmäld. Den ekar och vibrerar, den är som luften innan ett oväder är på väg. Så saknaden efter N är lättare. Regn är regn, det går över. Men molnen, mina älskade, molnen som rör sig tätt ihop, och fåglarna som flyger orolig över himlen, och träden som greppar hårdare om marken med sina rötter, och vetskapen om att snart gör hela världen uppror, och gud vet vad det innebär, eller när stormen är över - det,
det är lite knepigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar