jag trodde verkligen du skulle älska mig den här gången.
"Oron i mitt hjärta är bekant. Men den irrar runt i min bröstkorg och känner inte igen sig. Det är lugnt här sedan du kom. Ångesten vill ut i mina fingertoppar, till och med nu, när jag skriver det här. Den får glädjen att avvakta. Oron i mitt hjärta, är bekant. Den klöser mot mina innerväggar och vill ut. Men ett leende från mig är en befallning, och så stannar den där. Den ska inte få riva dig i sömnen.
Du har en dröm om oss som vilar på dina läppar. Kärlek som dröjer sig kvar i din mungipa. Ett veck där kinden börjar, som talar om en lycka som är min. Det stillar hjärtat.
Du mumlar förälskelse när du sover och har händer som söker min hud. Jag finns innanför dina ögonlock. Jag är trygg där, inuti dig. För du är stark och varm och vacker. Du andas mig.
Jag finns i dina andetag, och oron i mitt hjärta är inte alls lika verklig som ljudet av dig. Som den pulserande, lugna kropp, med jämna stadiga hjärtslag, som ligger bredvid.
Jag ber dig hålla om mig. Och genom din ljusa, rena hud, kan jag känna hjärtslagen. Du håller hårt och de trummar mot min rygg, får mitt bräckliga skal, mitt ömtåliga skelett att vibrera. Jag är rädd att gå sönder nu; Pandoras ask i dina armar.
Men sedan kysser du mig omedvetet, innerligt och fjäderlatt, lämnar bitar av den där drömmen på min nacke.
Och rytmen från dig, går in i mig, får oron att ge med sig och lägga sig ned. Får ångesten att lyssna till din kropps vaggvisa, den enda sång jag aldrig kunnat skriva, men som jag kan varje ton till. Vi nynnar med tills vi somnar, oron och jag.
Ett leende från mig är en befallning."
men du är inte kär i mig och vi blev aldrig på riktigt
vi är en natt som aldrig gick över i en dag som tillhör oss
och jag kommer aldrig att förlåta dig för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar