kära dagbok,

Jag grät hela kvällen igår. Hela världen hörde av sig och ville ses; M&M, A&A, Mio, Ric, Chloé, Tashi. Men jag orkar inte låtsas vara glad, inte ha på mig smink, inte prata om någonting.

Helt plötsligt ser jag allt så tydligt, alla val, och alla tankar och alla känslor.

Jag hade aldrig tid, gav aldrig mig själv tid, att komma över J. Jag bara kastade mig ännu djupare in i min förälskelse med N. För jag valde ju honom. Och när jag väl insåg att det inte spelade någon roll, att jag fortfarande ville vara med J, ja, då hade han valt bort mig. Och jag tänkte att om jag bara får det att fungera med N, då valde jag rätt. Då var det värt det, det här med att jag älskade men valde bort någon annan, det är okej då.

Och nu ser jag allt. Hur jag varit med J's vän, Tintin, bara för att kunna få fråga honom om J, bara för att få vara kvar i utkanten av hans liv. Hur jag är med mitt lammkött, bara för att han påminner om J, han är lika gammal som J var när vi var med varandra, och de är så lika i sättet. Hur sorgen efter N, är sorgen över alla minnen, all lycka, och alla drömmar som vi drömde, sorgen över en framtid jag ville ha - inte saknad efter kärleken till honom.

Och nu är det för sent, mer för sent än någonsin. Alla tycker jag borde prata med honom, men jag kan inte. Jag har ingen rätt att lägga allt det här på honom. Han skulle ändå inte lämna henne, jag vill inte ens att han ska göra det. Inte på det sättet. Jag vill att han ska vara lycklig och kär så länge han kan, för det förtjänar han.

Men jag vill, och hoppas, att han en dag ska se allt som jag ser, ska få samma insikt, och bara veta. Hade jag blivit lycklig om den dagen var idag? Ja. Men det fungerar inte så. Livet vill alltid andra saker. Så jag ska vänta, och älska, och hoppas. Dejta, ligga och bli kär i en massa vackra, hopplösa, fantastiska pojkar och män. Och så en dag kanske han står där och ber mig älska honom, och så kan jag berätta att jag har gjort det hela tiden.

Ingen fattar vad jag håller på med, utom min äldsta, bästa vän. Hon har sett det hela tiden. Och det är skönt, för alla andra tror att jag hittar på det jag känner, eller att jag bara låtsades med N. Allt jag kände för N, kände jag på riktigt. Men frågan är om jag någonsin hade kunnat älska honom. Jag trodde att den biten, handlade om honom, om att han inte lät mig, men jag kanske inte lät mig själv.

Jag förstår mig inte på mig själv alls. Men nu ser jag klart i alla fall, för första gången på väldigt, väldigt länge.