Den här staden alltså. Och alla människor, samtal, och saker som kan hända på några timmar. Dessa kontraster som lägger sig som ett mönster på min unga hud (för det är ju bara hjärtat som är gammalt).
Dagtid. Lekpark med vän och hennes blonda, knubbiga son. Té och tecknat i deras vita, blommiga hem. Middag. Uteservering, rosévin och räkmackor med Minnie på Medis. Sms:ande med män och pojkar (för det finns ju en skillnad). Servitören har världens blåaste ögon som han himlar och blinkar med om vartannat. Efterrätt. Cava på Folkbaren. Mer sms:ande. Sitter uppflugna i baren och bartenderpratar, bartenderskrattar, bartenderlyssnar, bartenderretas. Blir bjudna till hennes pappas Os middagssällskap. Dricker rött och årgångswhiskey i en enorm södervåning, en sån där som har gångar att gå vilse i, och minst fyra meter i takhöjd. Skrattar ännu mer. Sms:ar lite mindre. Diskuterar ytligheter med journalister och kulturmänniskor. Crashar värdparets sons biokväll i hans rum. Lammkött-pratar, lammkött-skrattar, lammkött-lyssnar, lammkött-retas.
Springer i småregn ned mot Slussen, kastar in oss i en taxi. Hamnar på killkompisens nya, trendiga jobb. Sitter i läderfotöljer på en nedsläckt restaurang, dricker lite för sött vitt vin (men vid det här laget bryr vi oss inte längre) med skäggiga män i söderskjortor och läderskor. Pratar lite litteratur, lite livet, men mest strunt. Bartendern, den ena skäggiga mannen, är riktigt vacker, hans barnsligt busiga inställning till allt, passar inte hans utseende, men det fungerar för mig, ikväll. Så jag håller kvar hans blick och låter mitt ben vila mot hans under bordet. Han är halvfransk (men det vet jag inte riktigt om jag tror på) och öppet oansvarig. Jag tittar inte lika ofta på mobilen, svarar inte lika snabbt när den vibrerar i min hand.
Nästa bar. Någon äldre karl envisas med att ha sin arm kring min midja, och släpper varken mig eller mitt sällskap alls. Så herr halv-låtsas-who-cares-fransos spänner ögonen i honom, och presenterar sig som min pojkvän. Sedan pratar vi om våra låtsasbarn, som min låtsassyster passar ikväll, men att vi måste hem snart, för barnen har ju faktiskt babysim imorgon. Jag fnittrar mot Minnies axel och sen är det plötsligt dags att gå. Så jag ger killkompisen en puss på munnen, tackar det den förlovade skäggiga mannen till vänster om mig för en åh-så-trevlig-kväll, och viskar i han den vackra, förmodligen lite sviniga killens öra, att vi ses snart.
Ut i regnet, in i taxi, bli avsläppt vid Slussen. Småspringer ned till tåget, som har stannat halvvägs längs spåret. Det står två meter bort och tågförarens dörr är öppen, och det ligger killar på perrongen och lutar sig ut, och jag gör samma sak, för jag förstår inte riktigt. Det är personal och polis överallt, och jag förstår inte riktigt. Men sedan ser jag något under tåget som verkligen inte borde ligga där, och i nästa stund kommer brandmän rusandes nedför trapporna, och en ung polis, säger att ni måste gå härifrån, ni måste gå nu, nu, nu, vi stänger ned här. Och jag förstår fortfarande inte, det står liksom still allting. Tills en tjej börjar gråta, och säger, herregud någon har hoppat.
Så jag går upp och vet ingenting, och har inga taxipengar och knappt något batteri på mobilen. Jag tänker att tio minuter tidigare hade jag inte varit där, en minut senare hade jag inte blivit insläppt genom spärrarna. Jag ringer Minnie och vet inte riktigt var jag ska. "Tänk om det var en student?" säger hon, rösten skär sig, och mitt hjärta snör ihop sig. Jag promenerar i ösregn längs söder. Försöker ringa pappa men ingen svarar. Hamnar i Zinkensdamm och ringer Angelica, väcker henne och hon säger, kom hit, kom hit så löser vi det. En och en halvtimme senare är jag hemma. Lägger mig i min säng och hela resten av kvällen försvinner helt.
Timmarna går så fort i den här staden vissa kvällar, och jag färgas, fylls i, lite bitvis, utan att jag knappt märker det. Det kommer sedan, när man vaknar upp i den här lägenheten. När man ligger i badet dagen efter, sjunker ned under ytan, kommer upp igen och tänker "vad fan hände igår egentligen?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar