saker man inte säger

- Snälla, lyssna på mig.

Så skulle jag säga.

Och du skulle sitta mittemot mig i soffan eller bredvid mig vid våra stenar vid vattnet. Kanske skulle du skratta lite nervöst. Försöka kallprata bort ögonblicket. Jag skulle försöka spela med, men till slut skulle mitt hjärta säga ifrån.

- J, älskade du mig på riktigt? Skulle jag fråga mitt i allt, då när hjärtat inte orkar låtsas mer.

Du skulle skruva lite orolig på dig.

- K, sluta, skulle du svara.
- Svara istället.
 - Varför frågar du det? Skulle du fråga och titta bort, kanske kasta grus i vattnet, eller börja pilla på en av alla mina tusen kuddar, beroende på var vi är.

- För jag måste veta.
- Jag kan inte svara på det.
- Det är viktigt.
- Varför är det viktigt nu, K?

Och sedan skulle vi prata om att det var längesedan nu. Du har kysst henne för många gånger, och jag har legat tätt intill honom alldeles för många nätter, och vi är ju inte vi längre. Jag blev kär i någon annan och du älskar henne nu. Men du vet. Och jag vet.

Om du skulle röra mig nu, när vi sitter här, och du försöker undvika samma samtal som du tvingat mig att ha flera gånger, så skulle det vara lika elektriskt som då. Vi skulle minnas allt. Varje bråk, varje smekning. Alla andetag skulle bli tyngre, och alla känslor skulle ligga under huden och pulsera.

- Förlåt, skulle jag säga sedan. Förlåt för att jag lät honom komma in i vår värld.

Och du skulle skaka på huvudet, du vill inte höra, för du har nästan kommit över det nu.

- Sluta, K, sluta säga förlåt. Det är okej.

Och då skulle det brista helt. Helt och hållet.

- Nej, men förstår du inte? Det är inte okej. Jag är inte okej. När du åkte till USA, och jag var med honom så räknade jag dagarna tills du skulle komma hem igen. Jag hade till och med gjort ett papper med små rutor och varje dag kryssade jag för en. Varje dag så längtade jag efter dig, och tänkte att när du kommer hem så lämnar jag honom. Jag lämnar honom, och så ber jag dig att snälla, snälla, snälla försöka älska mig igen, och det enda jag ville var att vi skulle försöka få det att fungera.

- K...
- Nej, lyssna! Lyssna! Skulle jag säga förtvivlat. Förstår du inte?
- Vad K? Vad är det jag ska förstå? Skulle du säga med hjärtat i halsgropen.

- Den där natten när du kom hem till mig, och vi pratade, och jag fick reda på att du älskar henne, och att hon älskar dig, det var så svårt för mig att inte röra dig, inte kyssa dig, inte vara med dig igen. Kommer du ihåg den natten?
- Du kastade ut mig.
- Ja! För jag vill att du ska vara lycklig, med henne, med vem som helst. För jag vill bara se dig lycklig, och att du ska vara älskad, och älska någon som älskar dig. Jag ville inte att du skulle förstöra det med mig, för mig, inte efter hur jag förstörde oss. Förstår du inte?
- Nej, det gör jag inte.

- När du sa att du älskade mig, det var det finaste som någonsin hänt mig. Jag hade väntat på det så länge. Det finns ingenting som någonsin har betytt mer för mig. 

Nu skulle du vara tyst och titta ned i marken för du vill inte prata om det här, inte bli påmind om kärleken som aldrig fick bli.

- Och när N kom in i allt, och du skrev... du skrev att om jag ville så skulle du bara vara min, och att det inte var för att behålla mig utan för att du älskade mig så otroligt mycket...
- Sluta nu. Det räcker. Vad håller du på med K?
- Jag tänker på det hela tiden. En gång i veckan.
- Jaha. Det är inte hela tiden.
- Dig tänker jag på hela tiden. Varje dag.

Tystnad. (Förutom jag då, jag skulle gråta lite.)

- Jag säger inte allt det här för att vara jobbig, eller för att göra det svårt J.
- Varför säger du det då?
- För att jag älskar dig. Jag har alltid älskat dig och jag älskar dig fortfarande.

- Jag vet inte vad jag ska säga, skulle du svara.
- Jag vet det. Det är okej. Men jag vill att du ska förstå. Allting. Varför jag lät dig gå, varför jag inte försöker få tillbaka dig. Det är för att jag älskar dig, jag älskar dig så genuint jävla osjälviskt mycket att jag bara vill se dig lycklig, fast det inte är med mig.

Och nu skulle jag gråta ganska mycket och du skulle svälja djupt och blinka bort dina känslor och förmodligen ta min hand, försiktigt. Sedan skulle vi sitta tysta, jag med mina tårar, du med dina tusen tankar, och sedan, sedan skulle du hest säga

- Jag förstår.

Och du skulle gå och jag skulle somna utan dig igen.