"Nåå?" tänker väl ni, kanske. Vad är det egentligen som pågår i den där lägenheten i Vasastan, kommer Kameliaflickan påbörja ännu en hopplös kärlekshistoria? Jag vill i alla fall försäkra er om att jag inte har några som helst intentioner på att låta musikern bli långvarig. Jag känner mig så trött i hjärtat. Jag åker dit och han spelar nästan ingen musik alls för mig, tittar knappt på mig, rör bara vid mig när jag lutar mitt huvud mot hans axel och viskar att jag känner hur ångesten växer inuti mig, att det är en sån där kväll när jag måste gömma mig någonstans. I hans ord, eller hans musik, eller hans hud. Då kysser han mig, sådär varsamt som en trasig flicka behöver, och rör vid mig som om jag känns. Och jag behöver det, jag behöver det för förra veckan skickade jag följande sms till en vän mitt i natten:
Det känns som att jag dör inuti. Inte utanpå, utanpå finns jag. Men inuti känns det som att jag dör och jag vet inte vad jag ska göra för att få det att sluta. Förstår du vad jag menar? Jag vill liksom inte dö, jag bara gör det ändå. Inuti.
Så ni förstår, när han är nära så får han det att sluta, i alla fall för en liten stund. För några minuter så vittrar jag inte sönder, och det tär inte på mig inifrån och ut. Någon kysser dig, och rör vid dig, och för en stund så blir du påmind om, stundtals till och med övertygad om, att du lever. Att du inte alls dör. För då skulle de där händerna inte kännas, och du skulle inte veta hur han smakar, eller hur otroligt blåa hans ögon faktiskt är när, när han är så nära att hans ögonfransar snuddar vid ditt ansikte då och då. Och så läker man, lite grann. Men mest av allt, mest av allt läker mina vänner, som svarar på ovanstående sms, kommer med spontana kärleksförklaringar, och påminner mig, ja, nästan övertygar mig, om att jag finns, och att jag är någon.
I övrigt så förstår jag mig inte alls på honom, vad jag gör där, eller vad jag egentligen håller på med. Jag bara vet att det gör det lite, lite bättre, och att jag måste få andas någonstans. Jag tror inte att han vet heller. Vad jag gör där, eller varför han vill ha mig där. Men nu gör vi det här ett litet tag till, några veckor i alla fall. Tills livet tar mig bort från den där känslan av att dö (som förföljer mig och liksom lurar i varje hjärtslag, andas man för djupt kommer döden dra med dig, andas du inte tillräckligt så kvävs du, andas du på fel sätt så kommer den få hjärtat att föra in det i blodet på dig, tills det rinner ut i allt du är och någonsin har varit.) Så jag måste, måste kyssa honom. Jag bara önskar att han förstod det, att han visste varför, och inte envisades med att dricka té och kolla på film, eller dagdrömma om att åka till Paris eller söka till scenskolan tillsammans. Jag vill inte ha allt det där, jag vill ha hans läppar på min rygg eller mina händer på hans nyckelben. Hud, och ännu mera hud.
Och vet ni vad N skrev när jag var där? Att han tänker på mig. Väldigt mycket. Och vad svarade jag? Bra, svarade jag. Inte mer, inte mindre. Man kan inte älska någon som inte vet vad kärlek är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar