Jag sov bort större delen av dagen, skulle träffat massor med människor idag, men mådde inte bra imorse, och så kände jag att jag hade regnat bort om jag gått utanför dörren. Imorgon är det jobb igen, och närmaste dagarna är tacksamt nog fullbokade med vänner. Hade helst legat hemma resten av kvällen också, men insåg att jag inte skulle få plats med musikern någonstans innan helgen, så åker dit en stund istället.
Det känns så konstigt allting. Det tar emot i hjärtat att träffa honom, för jag är så rädd för att det ska bli knepigt, inte från mitt håll, men från hans. Men jag gör det i förebyggande syfte, för den där ångesten som jag vet kommer mitt i natten, eller som hugger till mitt i vardagen. Jag gör det, för att det lugnar mig, att kunna minnas en annan människas läppar, eller hur någon annan känns på min hud. Det gör saknaden efter N uthärdlig, på ett sätt som ingenting annat kan. Men det är något mer som gör att det känns fel att gömma mig bland smekningar och musik, och det är att jag har dåligt samvete. För att jag gör så mot någon egentligen är så himla fin. För att jag har gjort så förut och jag borde inte. Och jag försöker, ställer mig med huvudet lutat mot dörröppningen och påminner honom om att han inte får tycka om mig, i alla fall inte för mycket. Men då ser han så ledsen ut, och jag känner mig bara ännu sämre.
Men ja, nu åker jag dit. Tänker dock åka hem ikväll. Jag måste göra det. Hörs imorgon mina finaste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar