Jag uppdaterar inte så mycket just nu, av den enkla anledningen att jag har en svacka. Jag känner mig deprimerad, sover antingen inte alls, eller tar dubbla dosen av alla tabletter för att sova bort halva dygn. Jag gör fortfarande saker, går på mn värdelösa terapi, eller fikar med världens underbaraste vänner. Men ingenting känns. Det är mer det. Och det är ju det jag skriver om här. Allt som känns. För första gången på flera år har jag ingen kille i mitt liv. Och, sorgligt nog, så får det mig att må såhär. Hamna i mitt vakuum.
Jag dör inte längre. Det har slutat nu. Eller upphört ett litet tag. Det har slutat tära, vittra, falla sönder. Nu känner jag mer att det är tomt. Knack, knack, ingen hemma. Nu när jagandas så är jag rädd att någon ska höra hur ihåligt det är och peka ut mig som den lögn jag är. Jag känner allt under bröstkorgen och nedåt, allt från axlarna och upp. Men det mittemellan är liksom inte där. Börjar redan känna mig lite konkav. Det lutar inåt och ingenting tar emot. Jag undrar om det syns? Om man kan höra att orden jag säger inte har någon kraft, inte vilar på någonting riktigt, utan bara förstärks av det inre ekot som försöker fylla ut utrymme och imitera tanke och känsla?
Nu ska jag äta, sedan ska jag fika med en vän, och äta middag med en annan. Jag börjar dock tro att ingenting är på riktigt, inte ens ni.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar