du är den enda som vet sanningen om mig i den här staden.

Ännu en lång stökig storstadskväll är över. Hjärtat är mer tomt än på länge. Dricker en kopp vanilj och rabarberté och ska snart få lägga mig i min underbara säng. Druckit cava, vilket lite känns som ett genomgående tema på mina utekvällar. Började först hemma med mojitos och tequila, och sedan gick jag ut en sväng. Blev Ljunggrens och Fasching och världen är så ytligt, hjärtskärande, inte alls min. Det finns kvällar då man inte kan bli lycklig hur man än gör. Musikern verkar inte heller vilja värma upp ensamheten eller dämpa min ångest. Och det är okej. Jag kan kanske inte både ha kakan och äta den. Smaka på hans hud men inte vilja ta in vem han är. Be honom hålla ihop bitarna av mitt hjärta utan att våga röra vid hans. Men gud vad jag hade behövt honom i natt. Det är så kallt. Men vill liksom inte be honom om någonting, när han kan vara ute och hitta någon som har kärlek kvar, vilket är vad han borde göra. Inte ligga instängd med någon som knappt vet vad det är längre, och som saknar någon annan när hon vaknar med honom. Varför kan jag inte bara vara okej?