Åh ni. Det har inte varit en lätt vecka, och jag är glad att det äntligen är helg. I måndags skulle jag och Minnie shoppa lite. Väl i stan så ringer jag henne och får reda på att hon är i butiken som N är butikschef för (och sedan är han utöver det regionschef för några till) för att hon ska byta storlek på lite grejer. Fast besluten att inte träffa honom så går jag in på H&M mittemot, men på vägen dit så ser jag hur han står där och mäter på någon kund, med en sån där norsk fiskarmössa på huvudet och någon lite mer åtsittande stickad tröja, och han är fortfarande vackrast i hela världen och jag bara kan inte, kan inte, kan inte, hålla mig borta. Så jag går tillbaka. Bara för att få andas samma luft som honom för en liten stund. Sedan så går vi därifrån, Minnie hävdar bestämt att han blev nervig av min närvaro, och jag säger att nej, han är helt okej, det är bara jag som är ledsen.
På tisdagen så blir jag ledsen fler gånger på jobbet, hälften av tiden är jag okej, för kroppen har liksom inte riktigt förstått än, att det inte ska vara vi. Andra halvan så slår det till och jag får sådär svårt att andas igen. På kvällen så kan jag inte låta bli så jag skriver ett sms:
Jag saknar dig som om du var min.
Jag vet att vi gör det här på riktigt den här gången,
men jag saknar dig N.
På onsdagen så svarar han:
Jag ligger och lyssnar på Tracy Chapman och tänker på allting vi har gjort. Känner sånt vemod, och saknar allt. Det är jobbigt att inte kunna dela med sig med någon längre på vårt sätt. Känner mig tom. Är verkligen ledsen. Jag vet också att det är på riktigt den här gången, jag känner bara sån stor saknad.
Och jag vet inte vad jag ska säga så jag går och lägger mig, somnar med ljudet av Tracy Chapman på datan och ännu mer tårar i ögonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar