Nyss hemkommen från musikern. Han är så konstig. Svår att prata med, allvarlig och distanserad. Vi lagar laxpasta, för han är såklart "vegetarian", dricker vitt och försöker samtala. Vi tänder ljus i hans fina, konstnärliga lägenhet i Vasastan, där trägolven knarrar och det är högt i tak, tittar på film och håller varandra i handen. Sedan sätter han sig vid sitt piano. Han spelar så vackert, den svårförstådda, tysta och känsliga unge mannen, och jag ligger där på soffan, tittar på de dansande ljusmönstren i taket från bilarna på gatan utanför, och lyssnar på sånger som får tiden att stanna. Sedan försöker vi prata igen, med fingrar som snuddar försiktigt mot varandra, och jag vet, jag vet, att han är en sådan där person som man inte kan komma nära, om man inte lägger sig så tätt intill det bara går. Så efter mycket om och men (bokstavligt talat) så gör jag just det, och han har sin hand om min nacke och i mitt hår, vi kysser varandras hud, och han landar äntligen. Sedan pratar vi om musik, fnittrar, småsjunger, och gör upp en plan för att ta över världen. Jag tar allt det fina jag kan, och han ligger och småsover, men tvingar upp ögonlocken, fortsätter forma läpparna till kyssar, och föra sin hand till en smekning, för att jag inte ska gå, och stanna lite, lite till.
Och nej, det gör mig inte mindre N's, men det gör mig lite mer min egen. Det enda som får hjärtat att skava lite på vägen hem, är att jag någonstans ändå vet det här bara är en kväll av många, med en kille av flera, och att en dag så kommer vi inte finnas kvar alls. Och det gör mig ledsen, arg och rädd. Vi glider bort, och faller isär, bit för bit, vare sig jag vill eller inte. Det finns verkligen ingenting jag kan göra åt det. Livet kommer ta mig ifrån oss, fast det enda jag ville vara att leva med honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar