- Varför är vi det då? Varför har du gått ifrån mig? Frågar han sorgset.
- Men N. Jag har väl aldrig gått ifrån dig? Säger jag och skakar sakta på huvudet, fast det ser han ju inte.
- Varför har vi tagit det här beslutet då?
- För att jag inte mår bra, och för att du är rädd för allt.
- Okej.
- Säg inte okej. Säg inte okej som om det är allt du har allt säga.
- Ville bara visa att jag förstår, hur du känner.
- Jag har aldrig träffat någon som är så rädd som du, säger jag.
- Är inte du rädd?
- Jo, klart jag är. Men jag har accepterat det, istället för att låta det hålla mig tillbaka.
- Jag vill bara att allt ska vara enkelt, säger han och låter så liten.
- Jag vet, älskling, jag vet att du vill det. Men tills du accepterat att livet inte är enkelt så kommer det alltid att kännas som att något saknas, som att något är fel. För det är inte enkelt. Det är inte enkelt att jag ska vara utan dig, och det är inte enkelt att...
- ... att jag ska vara utan dig, fyller han i med en viskning.
- Jag känner mig ensam igen, säger han sedan. När jag ligger hemma och lyssnar på musik och tänker på oss, då känner jag mig så ensam.
- Det finns ungefär 2 miljoner människor i den här staden, så det där löser du nog, svarar jag.
- Jag menar inte ensam på det sättet, säger han då. Ingen har sett mig som du har sett mig. Av alla jag träffat så är du nog den... som verkligen har sett mig. Den jag är på riktigt. Eller som i alla fall har sett mest av alla, förklarar han och han låter sådär skör som han alltid gör när han ska berätta hur han känner.
- Det säger du nu. Sedan blir du rädd igen och ifrågasätter det jag känner, och glömmer bort vem jag är för dig, svarar jag.
- ...varför gör du inte allt det där med någon annan? Du borde vara med någon som vet vad han känner, som kan bestämma sig...
- Vad är det du tror att du måste bestämma dig för?
- Att det ska vara du och jag.
- Du är så rolig N. Det är precis det jag menar. Det är redan du och jag. När vi stannar upp och kysser varandra, och håller hand i bilen, och planerar tusen saker tillsammans, när vi ligger ledsna på varsitt håll, alla dom där gångerna är det du och jag, vare sig vi vill eller inte. Det är inte något du kan bestämma dig för.
- Jo men du vet, du och jag hela tiden, alltid. Inte bara nu, säger han envist.
- Du behöver inte veta det, för du kan inte bestämma det heller. Och jag gör inte allt det där med någon annan, för att allt det där är speciellt för mig, för att jag vill ha det med dig. Och vem jag än borde vara med, i den här staden med 2 miljoner människor, så hittade jag dig. Jag hittade dig.
Sedan fortsätter vi prata, och det tar oss sju försök att lägga på innan vi inser att det inte finns ett bra sätt att göra det på, att det inte finns något att säga som kan göra det bra, för det är vad det är, han är där och jag är här, fast våra hjärtan tycks vara där den andra är, och det är alldeles för sent, så vi lägger bara på, och vet inte alls var vi ska ta vägen. På helgen ringer jag honom, fast jag inte borde.
- Jag vet varför det är så svårt för dig.
- Berätta.
- Varför du är så rädd, och inte kan vara med mig, och har så svårt för att lämna mig...
- Varför?
- För att du vet att det kanske är på riktigt. Att du och jag är på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar