att göra slut, del två.

Vi gör annat mellan samtalen också. Vi ligger i soffan och tar in alla ord. Du visar bilder från jobbresan till Amsterdam, jag visar upp nya hus och trädgårdar från mina älskade mammabloggar, vi gör det för att det inte ska göra lika ont eller kännas lika förbannat jävla svårt. Du visar en ny film du har köpt med en fransk regissör du tror jag skulle gilla, och jag spelar upp nya låtar jag spelat in när jag och gitarristen jammat. Och jag får bita mig i tungan för att inte säga "åh, båtsightseeing, det måste vi göra i Stockholm i vår, det är ju med på vår lista", "titta N, titta vilka vackra franska fönster, såna vill jag att vi ska ha", "vad fin filmen verkar, vi kan väl titta på den nästa gång jag är här?" eller "du måste höra oss spela någon gång." Och allt det gör mig så ledsen, ledsen, ledsen.

Du försöker kyssa mig också. Både mina läppar som smakar salt från när jag tittat bort och gråtit, och det där jävla stället bakom örat som är ditt. Men det klarar jag inte alls, hur jobbigt jävla som vanligt allting än känns, jag drar mig panikslaget undan och viskar "nej, snälla inte så, gör inte så." Och sedan så flyr jag in i badrummet, upprepade gånger, för att gråta, gråta, gråta och hitta något sätt att fortsätta andas, innan jag diskret torkar bort sorgen och lägger mig bredvid dig igen. En gång så missar jag en tår, den har dröjt sig kvar i ögonvrån, och du smeker bort den så mjukt du bara kan. Jag, som försökt prata bort den med något fånigt och banalt samtalsämne, blundar och bitar ihop tänderna hårt vid din beröring. Att något så fjäderlätt kan göra så ont, isa och bränna på samma gång?

Sedan får du för dig att du vill teckna. Jag protesterar, för jag kan inte rita, har aldrig kunnat, har alltid försökt skapa bilder med ord istället. Och du skrattar och säger att du hjälper mig. Så vi tecknar i en och en halv timme, och då vill jag verkligen gråta, för att det är så fint allting, och jag tittar på dig, och i någon minut så älskar jag dig, och mitt hjärta undrar varför du gör så, varför du ska få mig att älska dig mitt i allt. Varför du envisas med att skapa nya minnen när det redan är över.

Sedan så ser vi att klockan är alldeles för mycket och du ber mig att lägga mig nära dig, att vila mitt huvud på din bröstkorg så att du kan andas mig, men jag skakar bara bestämt på huvudet, hur mycket du än vill ha ditt vackra avslut. "Förstår du inte?" tänker jag. "Förstår du inte att om du kysser mig, om jag lägger mig där, så kommer jag aldrig vilja eller kunna lämna dig eller vara borta från dig? Min kropp kommer inte göra det fysiskt möjligt för mig att någonsin gå."

Du frågar om jag vill stanna och jag säger nej. Då frågar du om jag vill åka, och jag säger nej igen. Jag spelar en sista låt för dig, en jag av de jag skrivit till dig. Och när den sista tonen är klar så säger jag "slut" och så reser jag mig upp. Jag klär på mig och går ut genom dörren, jag väntar inte på dig. Jag tar inte mina saker, och jag står inte och ser dig stänga den där dörren. Jag går i förväg till bilen. Vi åker hem i tystnad, jag ser ut genom ett fönster med regnmönster och gråter. Ju närmare vi kommer desto svårare får jag att andas. Jag knäpper upp jackan, tar en tablett, tar djupa andetag. Sista biten så nynnar jag på "Dream a little dream" vilket om något är våran sång. Allt för att lugna ner mig själv och fortsätta andas, andas, andas. När bilen är nästan vid min port så har jag redan knäppt upp mitt säkerhetsbälte, jag hoppar ut när den fortfarande rör på sig. Och jag hör att du ropar på mig, att du ber mig komma tillbaka men jag måste bort, jag måste andas.

Jag hinner inte ens fram till dörren innan de riktiga tårarna kommer. De som inte alls är tysta, sammanbitna och värdiga. Jag gråter så att jag knappt lyckas slå portkoden, jag måste stödja mig mot väggen för att inte ramla ihop, för att samla mig tillräckligt för att låsa upp min egen dörr. Väl inne så börjar jag hyperventilera, jag andas så att jag blir yr och det känns som att nu, nu stannar mitt hjärta. När jag väl lyckas sluta så börjar jag igen, så fort jag försöker att andas. Jag ligger i min säng när du ringer.

- Nej, jag är inte okej, säger jag när jag svarar.

- Det är inte därför jag ringer. Jag vet att du inte är okej, säger du, och jag hör hur ledsen du är. Jag ringer för att om det här var sista gången jag får se dig, så hade jag velat få säga hej då till dig ordentligt. Du gick bara. Jag fick inte säga hej då.

- Jag kunde inte... jag hade inte klarat av det, jag hade gått sönder, precis där, inför dig.
- Vad spelar det för roll då? Om jag ser dig gråta? Om jag ser dig gå sönder?

- Ja, precis. Vad spelar det för roll? Du kan ju ändå inte göra det bra, viskar jag.

- Jag hade velat få säga hej då, säger du igen. Och säga att du är den mest underbara, fantastiska människa jag någonsin träffat...

- Sluta, viskar jag, men du fortsätter ändå.

- ... att all den här tiden med dig har betytt så mycket, jag har lärt mig så mycket, och blivit bättre än jag var innan dig...

- Snälla N, sluta... säger jag igen, och skakar på huvudet, som för att avvärja mig från allt.

- ...jag ser verkligen världen annorlunda nu, du har fått mig att se allt på ett annat sätt...

- Men sluta då! Förstår du inte? Säg inte sådär, jag vill inte höra! Utbrister jag. Förstår du inte att ingenting blir tydligare, eller mer sammanhängande när du säger sådär? Tvärtom, du gör mig mer illa, det gör allt ännu svårare att förstå. Jag vill inte höra! Jag vill inte höra att jag är underbar och vacker, och att jag är speciell för dig, för det ändrar ingenting, fattar du inte det!? Säger jag sedan och nu gråter jag ohämmat. Jag vill inte höra, och jag vill inte säga hej då till dig, och kyssa dig så att du kan känna att vi haft ett bra avslut, för det finns inget bra avslut, det finns bara jag och jag är ledsen, så otroligt ledsen, varför förstår du inte det... förklarar jag, och gråter mer för varje ord.

- Förlåt, säger du. Du har rätt, förlåt.


Och så lägger vi på.