Jag och Angelica julhandlade ju lite igår. Nu har jag bara ett paket kvar till mormor, och sedan är jag alles klar för i år. Vi hittade inget mysigt fik, så vi åkte hit istället, tände ljus, åt pepparkakor och drack kannor med grönt té. Samt planerade hur jag ska göra med musiken. På kvällen åkte jag in till Söder och tog ännu en kopp té med en väldigt trött och rastlös musiker, vi promenerade runt i vinterkylan, och mitt hår fylldes med snöflingor. Sedan kollade vi in hans studio som ligger precis vid Götgatan. Där, under mark, i ett rum där tiden står stilla, så lade jag mig på golvet bland alla kuddar, satte hans hatt på huvudet och lyssnade medans han sjöng lite av sitt material för mig, med fingrarna sakta spelande på gitarren. Och det var bland det mest fantastiska någonsin. Han skriver också på svenska, poetiska vackra rader som verkligen känns, med en röst som menar varje ord.
- Hade jag kunnat bli kär, så hade jag förälskat mig i dig nu, säger jag när han sjungit klart, och han rycker på axlarna, nästan lite generat.
- Det var en fin rad. Får jag ta den? Eller är den redan din? Frågar han efter en stunds tystnad bland kuddarna.
- Klart du får, skrattar jag.
- Läs något, säger han. Du som skriver, läs något för mig.
- Du kan få höra en sång istället, säger jag, och när jag är klar så reser han sig upp. Vandrar fram och tillbaka i rummet, innan han tillslut ser på mig.
- Men asså jävlar, säger han och jag skrattar igen.
- Nej, men på riktigt, jag har hört så många tjejer sjunga, och det där var... fan vad bra den var, låten, din röst, alltihop. Jag känner mig helt... ja, hade jag kunnat bli kär då hade jag fan friat nu, säger han och ser på mig, allvarligt blåa ögon.
- Verkligen? På riktigt A? Frågar jag.
- Men ja! Jag är på riktigt helt förvirrad just nu, som om jag inte riktigt förstått än hur bra du är.
- Tack, verkligen, mumlar jag och känner hur bröstkorgen fylls med mer glädje än på länge.
- Du måste göra en duett med mig! Du måste skriva med mig, eller nej, fan, du får ta alla mina låtar, allihop, dom är dina nu! Säger han och faller ned bredvid mig bland kuddarna igen.
- Knäppis.
- Jag får på riktigt lust att typ ge dig en vers i allt jag någonsin skrivit, säger han, lite halvt för sig själv.
Och sedan låter vi timmarna gå på det där golvet, och vi pratar om musik, livet, konst och skapande, och lär känna varandra. Han tittar knappt på mig, och kysser mig inte alls, men han berör mig ändå, med sin frånvarande blick, sin fundersamma tystnad, och sina vackra, vackra ord. Och det känns så fantastiskt att hitta någon sådan i den här staden, för även om jag är förälskad i N, så är ord min största kärlek i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar