Älskade.
Matlagningen igår gick bra, överträffade mig själv med kalkonen i år och åt tills jag blev yr. Är ganska yr i skrivande stund också, blev alldeles för många glas cava igår kväll med flickorna på Ginko (sista minuten beslut baserat på den tidigare nämnda hjärtkrampen). Sprang på någon från förut och är utomordentligt nöjd över att jag inte drog med honom hem, trots att han tjatade om det. Musikern kom dock hit, och det är jag ännu mer nöjd över, för han gör mig liksom lugn med sitt tysta sätt, som lyckas vara kravlöst och kärleksfullt på samma gång. Behöver närhet som känns som kärlek även om det inte är det. Stress-packar och vet knappt vad jag slängt ned i väskan utom fyra böcker. Men man behöver ju egentligen inte något annat här i livet. Så nu åker jag alltså till huset som ligger där alperna mynnar ut, med vinfält utanför fönstret, en brasa och en flygel i vardagsrummet. Intalar mig själv att jag ska försöka skriva när jag är där men tror inte det kommer gå. Är så tomt inuti. N har aldrig någonsin känts så långt borta som han gör nu, för nu för tiden låtsas vi inte ens att det kommer gå bra, eller att vi fortfarande tillhör varandras liv. Vi bara är på var sin sida av den här förbannade staden, och det hade lika gärna kunnat vara på andra sidan jorden, för min saknad ändrar ingenting, och min säng doftar som någon annan, och nu åker jag iväg ett tag och när jag kommer tillbaka är det nyår, och då kommer ännu en del av mitt hjärta, av livet, sluta vara hans, och bli ännu ett minne som borde varit vårat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar