när känslostormen lagt sig, ska jag se vad som är kvar, för kärlek är något annat, jag vet bara inte vad.

Tar en liten paus i studierna, som för övrigt inte går märkbart framåt då jag känner mig hopplöst oinspirerad och inte alls så kreativ som jag skulle behöva vara för mitt fördjupningsarbete som ska vara klart imorgon. Jag kan heller inte med gott samvete göra någonting annat fram till klockan 23.59 imorgon, även om julklappsshopping med Linie, en lång fika med Julina, ett glas rött på något jazzställe med Minnie, eller en försiktig lugn första dejt med musikern vore att föredra.

Så istället sitter jag uppkrupen, stel och med kalla händer i mitt vardagsrum. I bakgrunden hörs just nu Prokofiev, Tchaikovskij, Rachmaninov och Schubert, jag måste snart göra nytt té, och tända ännu fler ljus. Kanske ta mig ut och få lite frisk luft. Helst av allt skulle jag bara skicka in det här halvdana fördjupningsarbetet som det är, om det inte vore för att ett G på det här skulle sänka mina nuvarande MVG:n. Om det inte vore för att jag måste vara så förbannat jävla helhjärtad hela tiden, till och med när hjärtat inte räcker till.

I söndags pratade jag och N, igen. Jag gav honom en kärleksförklaring, vackrare än ett frieri, och han visste som vanligt ingenting. Så jag gjorde det där man tillslut måste göra, när ens kärlek fortsätter ringa fast han inte borde, och man svarar för att man varje gång hoppas att nu, nu kanske han vet. Man säger att han inte får ringa mer. Fast det enda man vill är att höra hans röst, och vara nära, så måste man säga det, för hur ska man någonsin kunna ta sig någonstans annanstans om man inte gör det? Hur ska man sluta vänta, sluta hoppas? Dagen efter får jag ett sms, såklart, med ett enda ord: "Saknar." Och man blir mest bara trött, så trött i hjärtat, för vad betyder hans saknad, eller min saknad, när han valde att vara rädd, och valde ett liv utan mig, när han kunde valt att våga med mig?