Mötte alltså upp Minnie för ett glas vin på Rival, som blev till några glas cava (älskar vardagsmousserande), och som sedan blev till gratis-shots gjorda på 1 cl fireball, 5 cl cava, och bladguld (älskar söta bartenders). När hungern tog över vid halv elva rörde vi oss till stammisstället, och lyckades efter lite tjat på vännerna i köket, få i oss våran favoritgulasch som vi alltid blir så sugna på när det är kallt ute (resten av året är det moules som vi suktar efter på kvällarna) och världens godaste bröd, samt en tapenade på gröna oliver och fetaost som kan få olivhatare att slicka bort det sista ur skålen. Sedan drack vi Pol Roger för summan av vad en öl kostar, skvallrade om pojkar, och pratade med en och annan sådan också.
Vid ett när jag trippade hemåt, ringde såklart N, och så gråter man ännu mer och jag förklarar att jag kan inte, kan inte, kan inte vara den personen längre. Att hur mycket jag än vill, och hur mycket han än behöver mig, så kan jag inte göra det här, när han inte finns där för mig. Och man frågar sorgset, varför det aldrig är någon som kämpar för mig? Jag känner hur du försvinner, hur jag förlorar dig, säger han. Ja, så är det, svarar jag, lite mer varje dag, så förlorar du mig.
Så nu har Kameliaflickan sovit alldeles för länge, gjort sig i ordning löjligt långsamt, och ska äntligen ta sig ut för alla dessa julbestyr. Fick litteraturlistan inför nästa kurs också, och mitt hjärta tog ett litet skutt sådär som tanken på böcker alltid får det att göra, och jag vill helst gå ut och köpa ett dussin nya titlar, men någon måtta på mina utgifter får det faktiskt vara just nu. Ha en fin dan-före-dan-före-dan. Det ska jag försöka ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar