Och när man saknar någon så mycket att tanken på att aldrig mer få vara nära den personen igen, får dig att hyperventilera, varje gång, då börjar man inbilla sig att om man bara får träffa honom, om han bara ser dig så kommer han komma ihåg vilka ni är, och om man bara säger rätt saker så kommer allting att bli bra. Men så är det ju inte. Och förutom saknaden, och den där envist hånfulla sömnlösheten, så finns den där känslan av att vara maktlös, för ingenting man gör eller säger kan göra allting okej igen. Tillslut så måste man finna acceptans inför det, men jag är verkligen inte där än. Så allt jag har är tabletter som inte hjälper, musik som inte känns och ord som inte betyder någonting. Hopplösa försök att stilla ett oroligt hjärta. Jag behöver verkligen gråta, först när det verkligen gör ont på riktigt, när jag verkligen har förstått vad som har hänt, så kan jag komma över det. Istället är det som att hela min kropp väntar på att han ska vara min.
Men jag vill i alla fall inte dö. Så lite framsteg har jag ändå gjort under mina år i terapi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar