pojken som älskade.

Innan R fanns det A. Det varade hela 2 månader, han var 17 och jag var 14, och jag tyckte väl att det var lite häftigt. Mamma och pappa tyckte inte om honom heller, och det gjorde såklart allting ännu bättre. Vi bråkade nästan hela tiden, men skrattade lika ofta, och vi trodde nog i alla fall att vi var kära, för vi hade sex i en vattensäng ute i Hässelby strand och han brukade sjunga om kärlek för mig när jag skulle sova, och han är än idag en av de som kysser bäst. Men sexet var väl inte så fantastiskt för veckan efter gjorde vi slut, och vi är fortfarande inte överens om vem som faktiskt avslutade det.

Innan honom, fanns P, och vi var 12 år gamla och grät så fort någon behövde resa ifrån den andra, och ringde långa, dyra, samtal varje kväll, och han skrev 30 sidor med pyttesmå bokstäver om hur mycket han älskade mig, köpte röda rosor och nallebjörnar med hjärtan på, och när jag gjorde slut med honom, då blev han av någon anledning så förstörd att han 4 år senare fortfarande blev förbannad över min vänskap med hans bästa vän, och än idag är förbannad och bitter, och tidvis skriver hatiska saker till mig.

Sedan träffade jag R. Min första kärlek, som egentligen inte var min första kärlek. För jag var nog aldrig kär. Inte som i E. I E var jag tonårsbesatt, destruktivt, beroendeframkallande, himlastormande, vi-är-större-än-världen-kär. Så R var nog egentligen min första riktiga pojkvän. Vi träffades i en rulltrappa. Han åkte ner och jag åkte upp. Sedan spenderade han timmar i stan med att i princip gå runt tills han hittade mig på ett café. Vi bytte nummer. Och. Ja.

Han var en av de finaste, mest kärlekstörstande människorna jag någonsin träffat. Han är latinamerikan, adopterad av ett svenskt par ute i Nacka med pengar. Ett stort hus, och en mamma som hade ett jobb lite på låtsas, tre båtar, sommarhus i Marbella, och vackra, ibland hopplösa försök från deras sida, att få honom att känna sig älskad. Vilket han aldrig riktigt gjorde. Fast hans pappa hade världens snällaste ögon och hans mamma lagade världens mest fantastiska mat, och de liksom alltid verkligen ville nå fram till honom.

Vi träffades när jag var 14 och han var 15, och höll ihop i 2 år. Under de två åren sov vi nästintill aldrig utan varandra. Vi lagade mängder med dyra sena middagar, åt middag på Gondolen, och andra restauranger som tonåringar tror att vuxna par äter middag på. Han gav mig frukost på sängen nästan jämt, och han spenderade varje dag med att ge mig exakt allt jag ville ha eller pekade på. Var jag ledsen gick vi och shoppade kläder. Åt mig. För hans pengar. Han köpte smycken och 101 vita rosor och tände lika många ljus i hela rummet. Han skrev låtar till mig. Och han grät för mig. Mycket. Och jag då? Jag var aldrig nöjd. Aldrig någonsin. Jag gjorde illa honom mentalt och fysiskt, och jag var aldrig någonsin ens i närheten av att vara lite nöjd.

Jag träffade E medans vi fortfarande var tillsammans. Och jag visste att om jag inte gör slut nu så kommer jag med all säkerhet att vara otrogen.  På hösten åkte vi till Thailand tillsammans, jag och R, och det var väl då det verkligen var oundvikligt över. Han ville köpa en förlovningsring åt mig, och när vi kom hem så skickade han bilder på lägenhetsplanlösningar och pratade om att flytta ihop. Så då sade jag att jag inte ville mer. Och då stängde han in sig i sitt rum och grät så han skrek i två månader, innan han kom över med alla mina 12 julklappar som han redan hade hunnit köpa. Och så grät han ännu mer. Och jag var redan kär på riktigt i någon annan.

Senare, när E krossade mitt hjärta, så låg R och tröstade mig när jag grät ut min själ, och mumlade att "jag fattar inte att jag gör det här, att jag ligger och håller om den jag älskar, för att hon är ledsen över någon annan, jag fattar inte vad jag håller på med..." Så fruktansvärt fin var han. Pojken som älskade.

Och efter E, ja, världen blev aldrig någonsin som innan och helt plötsligt insåg jag, jag förstod, alla sångerna, och filmerna, och kärleksbreven, och allt, allt, allt som folk sagt till mig och som jag sagt tillbaks, men innerst inne aldrig riktigt känt, eller ens vetat vad de menat - allt visste jag nu. Och efter E så kan jag inte tänka mig något annat heller.