Jag känner det mer nu om hösten än någonsin annars. Eller kanske har jag läst för mycket lantliga mammabloggar på senaste tiden. Jag plöjer inredningstidningar på lunchen, äter nästan ingenting, men dricker minst 3 koppar té. Jag promenerar förbi hus och tänker på vad jag tycker är fint, och inte. Men mest har jag svårt för att vara hemma (fast för kall och hösttrött för att ta mig ut i världen.) Jag som för bara ett år sedan hade svårt för närhet, vill ligga i timmar med honom nära mig, som förut kunde åka hem från folk för att få sova ensam, har svårt att slappna av själv. Vill ju vakna med honom, hos honom. Jag äter nästan bara mackor och frukt, för det känns så tråkigt att laga mat utan honom. Och varför städa när han ändå inte är här? Ja, ni förstår.
Jag har alltid drömt. Om det där huset. Om barn. Men nu. Jag längtar så det gör ont, och det känns som att allting fram till den punkten i mitt liv, är som att stå och stampa. Först tänkte jag att jag kanske bara vill flytta, och sedan på att jag kanske borde byta jobb. Det sistnämnda strävar man ju alltid efter, men det första... Jag vill inte flytta till en ny lägenhet. Jag vill flytta till ett hus. Med honom. Och nej, vi har inte råd med drömmen. Det kommer behöva vara mindre, mycket mindre. Och kanske inte så långt på landet som jag skulle vilja, då bara han har körkort. Men ett litet vitt hus. Som jag kan älska. Som vi kan göra det bästa av. Som jag kan hälla litervis med vit färg över, och inreda efter vad vi har och kan få tag på. Låta ett liv växa fram, långsamt. Och sedan kanske skapa nytt liv. Allt det vill jag. Nu.
För jag känner mig färdig med allt det här andra, och jag vill ha mitt livs stora äventyr, och jag vill uppleva det med honom, oavsett om det finns någon där ute som är mer rätt eller inte. För alla små mörklockiga pojkar har hans ansiktsdrag nu för tiden, och jag måste bita mig i tungan för att inte diskutera barnnamn och husköp med honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar