Ja. Ett skägg. Det är inte långt, men att hänvisa till det som någon slags mysigt rispande manlig skäggstubb skulle vara en missvisande underdrift. Ibland är det väldigt... tjockt? Andra gånger mer välansat och propert. Det är heller inget skägg av bibliska proportioner, det håller sig oftast någon halvcentimeter från ansiktet och inte mer. Det pratas en del om skägget. Folk gillar att nämna det, som att det är det mest definierbara i hans utseende. Jag tänker mer på att han är 1,93 och har lockigt hår och de där vackra, vackra händerna. Har faktiskt aldrig ens tänkt på att han har det (det är liksom begränsat, eller så känns det bara så) vilket är konstigt, för andra män som man träffat ute har jag avfärdat helt, ofta med just skägget som ursäkt. Mormor tycker det är konstigt att jag inte stör mig på det, vilket jag verkligen inte gör, mannen har erbjudit sig att raka av det, vilket han verkligen inte ska, men däremot så är jag lite orolig för vad pappa ska tycka.
Min renrakade, överanalyserande, fina pappa, som forskar, undervisar och är doktor i Nationalekonomi. Den lite asociala akademikern, som kan nästan allt. Som är avslappnad men proper, och som bryr sig om vad andra tycker. Ingen han känner har skägg. De klär sig precis som han, i dressade jeans, och ljusa skjortor med slipovers. Han kommer tycka att N ser ut som en ovårdad hippie. Och så kommer han oroa sig lite. N's längd kommer nog inte heller bidra till att min pappa slappnar av. Han kommer ligga vaken på rygg med armarna stadigt på magen, händerna ihop som om han ber, och tänka. "Han såg ut som en hippie... inte kan hon vara med någon som är så lång... och har skägg... min lilla gumma... med en hippie..." Och mamma kommer säga att han ska lugna sig, vilket han tillslut låtsas att han gör, tills nästa gång då han ligger och har samma fundersamma monolog med sig själv. "Nu kommer hon väl aldrig att plugga vidare... om hon nu ska vara med någon som är så... skäggig. Jag har inget skägg. Varför rakar han sig inte? Tror du hon blir sosse nu?"
Men jag vill ändå att han har kvar det. För han tycker om det och är bekväm i det, och han tycker han ser tuffare ut på planen (handboll, fotboll) och får mer pondus på jobbet (regionschef) och om sanningen ska fram så ser min nyblivna 30 åring mer ut som 25 utan det, så för min del är det bra som det är. Jag brukar även påpeka att när han får sin 40 årskris så kan han bara raka av sig det, och så är han plötsligt tio år yngre och vi är nästan jämngamla. Och han lyser upp och blir överlycklig, för nu har han ytterligare ett syfte med sitt älskade ansiktsbarr. Vackra jävla man.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar