Lite som en fågel som har landat någonstans vackert. Så ser min hand ut i hans. Jag tänker det ofta, att det ser ut som en sparv, aldrig annars, bara i hans. Den ser både mer skör och stark ut på samma gång. Konstigt.
Jag försöker hålla avståndet. Men längtan efter tusen kyssar och té blir för stor. Jag skyller på hösten och kryper ihop hos det vackraste jag vet, ännu en söndag, för hur ska man annars klara av ännu en vecka? Men jag slappnar inte riktigt av, jag börjar snarare maniskt prata om att allt kanske bara är på låtsas och vi kanske inte alls är menade för varandra. Men sedan tittar jag på honom, och jag tänker att hur ska jag någonsin hitta någon som är lika förbannat jävla vacker? Hur ska jag ens kunna se åt andra män igen? Och jag vill ha händerna i hans lockar för de är bohemiska, och poetiska och filosofiska på samma gång, och jag bara älskar det. Och jag älskar att stanna upp mitt i sexet, och sedan ligga i timmar och bara hålla om varandra, kyssa varje centimeter av varandras ansikten, axlar, armar och händer, allt man kommer åt, om och om igen, och sucka eller mumla lite lyckligt. Avsluta det hela först efter hundra sådana kyssar, meningsfulla samtal, barnsliga skratt. Och jag älskar att vakna till mitt i natten, och se honom ligga bredvid mig, och jag liksom dör lite för helst av allt vill jag väcka honom så jag får se hans underbara ögon och kyssas ännu mer, och jag älskar att när vi sover så är det alltid med hans hand på min rygg, eller min på hans mage, eller, som oftast, hand i hand. Eller bara ligga vaken i sovrummet och låtsas att man fortfarande sover, för att man älskar ljudet och känslan av att han är precis i rummet bredvid, och då kan ingenting någonsin inte bli rätt.
Jag försöker hålla avståndet. Flyga fritt. Men det enda jag vill, efter en lång vecka, efter en kall dag, alltid - är att få landa hos min älskade. Landa med honom.
Stå och hålla om varandra framför frukt och grönt på ica, för att man måste få vara nära, för att man instinktivt hamnar där om man tittar på varandra för länge. Sitta i soffan lite halvt i hans famn, mitt huvud på hans axel, hans hand i i mitt knä, och bara vara. Kyssas i fem minuter varje gång man ska släppa den där omfamningen, eller resa sig upp, eller lämna sängen, eller byta sida av diskbänken. Men landa. Jag vill bara få göra det. Med honom. Känna att jag är mer mig själv än någon annanstans, tryggheten i att man andas tillsammans, och att ingen av oss är på väg någon annanstans än tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar